Uppdatera era bokmärken!

Har precis fyndat adressen www.äventyrslöpning.se för 12 kronor. Uppdatera alltså era bokmärken och rssläsare att peka på den istället! Den gamla adressen kommer dock fortsätta fungera så länge jag är kvar på blogger-plattformen, vilket förmodligen är all evighet... :-)

#1milvartredjetimme 6.0

Igår körde jag ultraintervaller tillsammans med den dynamiska duon Pace on Earth för tredje gången. Konceptet är som eventets namn avslöjar, att man springer en mil var tredje timme. Är man med hela vägen börjar man vid midnatt mellan fredag och lördag och kör alltså 0:00, 3:00, 6:00, 9:00, 12:00, 15:00, 18:00 och 21:00, sammanlagt åtta mil. Vid dom två senaste tillfällena har det dessutom funnits priser att vinna vid varje intervall, där man på ett givet tema ska skicka in en text, bild eller film på Facebook eller Instagram.

Första gången jag var med, i september 2013, hade jag fotbollsträning med äldste sonen 10:00-11:30, och bestämde mig för att bara vara med halva eventet, från 12:00 och framåt. På sista intervallen kände jag mig dock ganska pigg och utökade milen till 15 km så jag kom upp i totalt 45 km - ultra är ju som du kanske vet allt över maratondistans, dvs mer än 42 km... så genom den ökningen så kom jag ju åtminstone upp i ultra! Distansrekord på en dag med råge blev det! Tidigare hade jag som mest sprungit 21,5 km på en dag...

Andra gången, i november, var jag taggad men lite småsjuk. Jag hade tänkt att jag skulle köra från 6:00 vid det tillfället, så jag bestämde mig för att ändå ställa klockan och testa. När klockan ringde så kände jag mig åtminstone bättre än dagen innan, så jag drog på mig springkläderna och stack iväg. Det gick väldigt segt dock och jag kände att jag var väldigt långt ifrån 100%. När jag kom hem gick jag därför och la mig igen och sov över 9:00 intervallen. Jag gjorde ett nytt försök på 12:00 när jag sovit ut ordentligt, men tyvärr gick det inte mycket bättre då, så jag fick bita i det sura äpplet och bryta. =( Som lite tröst vann jag dock tävlingen på 6:00-intervallen, på temat "Morgonhälsning". Se mitt bidrag här: http://instagram.com/p/gw8QFvj22A/

Inför detta tredje försök var jag därför ännu mer taggad, men tyvärr även nu lite småsjuk. Planen var åter igen att köra från 6:00, men den här gången gick det klart bättre! Jag tog mig runt milen fortare än jag gjort på någon #1milvartredjetimme-sträcka tidigare (man tar ju milarna lite lugnare för att orka med hela dagen i det här sammanhanget) och dessutom med lägre snittpuls än någon av dom tidigare. Inte så sjuk ändå! Det här lovade gott!

Även denna upplaga så var temat för #intervall3 (6:00) "Morgonhälsning". Den här gången nöjde jag mig dock med en bild.

Klockan nio var det dags för #intervall4 (fast den andra för mig), och nu var temat "#seenonmyrun", vilket innebär att man ska dela med sig av något man sett under den milen. Jag drog på mig trailskor och stack till skogs! Det blev lite blandad kompott av utforskning, fotografering och klättring utöver milen som skulle springas, så det tog ganska lång tid den här gången. Slutprodukten blev hur som helst ett kollage av lite vyer från min lilla utflykt!

En stor nackdel här var att vilan innan nästa intervall blev i kortaste laget. Första intervallen var klar på 1:11, den andra på 1:36. Således sjönk vilostunden från 1:49 till 1:24, och det kändes! På tredje intervallen bestämde jag mig därför för att dra upp tempot så vilan skulle bli längre igen, då skulle ju även lunch inmundigas. Tog därför en flack asfaltssträcka i lite högre tempo och var tillbaka efter 1:07 - och väl hemma väntade två små hamburgare på mig! Smaskens! "Lunchtallrik" var temat på #intervall5, och mitt bidrag blev följande bild:

Planen klaffade, och när det var dags för #intervall6 stördes jag inte alls av den tämligen stabbiga lunchen! Jag kände mig dessutom piggare än senast i och med den längre vilan och bestämde mig för att ta en tur till skogs igen.

Temat var outfit, man skulle ha på sig kläder som fick förbipasserande att vända sig om. Mitt val blev de knallgula skorna Inov-8 Mudclaw 300, ett par calf guards från Compressport i specialfärgen orange, shorts (det var ju ändå 10 grader och sol!), en lysande gul tröja från The North Face med texten "Never stop exploring" och ovanpå det min vanliga ViziPro-jacka i signalorange färg. Detta spetsades med mina nya SealSkinz Ultra Grip Hi Vis-vantar i orange, en vinröd IceBug-buff runt halsen och grabbens orangea mössa med texten "Hello!" i pannan. Så här fin blev jag då!

Det blev en hyfsat snabb runda, i alla fall för att vara trail och för att ha tre mil i benen redan, 1:14 var jag ute och flaxade med dom där kläderna.

Uppdaterat 21:30: JAG VANN! Denna fina utstyrsel gav mig vinsten i #intervall6, vilket också var det pris jag hoppades mest på; Ett par X-Kross sportglasögon med running lins! Whee!!

Sen var det dags för #intervall7, näst sista! Här skulle distansrekordet slås! Jag kände mig ganska sliten och bestämde mig för dämpade skor och en Maffetone-runda i spåret. I början av rundan hade dessutom hostan blivit värre och jag sprang och hostade ganska frekvent under de första kilometrarna. Med hjälp av den gode Maffetone hölls dock ansträngningsnivån låg och det blev faktiskt bättre och bättre ju längre jag kom. Även mörkret kom in under denna runda, och efter två varv i spåret fick jag lov att springa ner till cykelvägarna för att jag glömt pannlampan.

Temat nu var bästa peppen, men jag hade verkligen inget pepp att komma med. Det var bara pannbenet kvar! Bästa jag kom upp med var att hylla min fru över att det stod jättegod mat på bordet när jag kom hem från rundan! Kanske inget som peppar dom andra deltagarna, men det peppade förhoppningsvis frugan som ställt upp på mig hela dagen!

Nu när distansrekordet var i hamn och hostan blivit värre tog det emot att sticka ut på #intervall8. Jag bestämde mig dock för att lyssna på tävlingsledningen och inte bryta från soffan, utan stack ut igen och kände mig för. Jag hade tänkt att jag skulle klara minst tre kilometer för att komma upp i totala 53, den distans jag ska springa på Sweden Sky Race 24 i sommar. Detta förlängdes till fem kilometer, men sen fick det vara nog. Jag tackade för mig med denna härliga bild, sista temat "Segerminen":

Stort tack Ellen och Johnny, a.k.a. Pace on Earth, för ett härligt event! Tack också för all pepp på Facebook och Instagram under dagen!

Äventyrslöpning i Barcelona: Tibidabo

Är på konferens i Barcelona och ville så klart passa på att springa lite. När jag scoutade lämpliga löpturer inför resan upptäckte jag ganska snart att det fanns skapliga berg kring Barcelona och fick tips på Facebook om att ta sikte på Tibidabo för en fin tur. Det är toppen närmast mitt hotell, och däruppe skulle det bland annat finnas en nöjespark. Jag fick även tips om en väg som heter "Carretera de les Aigües", som skulle vara en grusväg en bit upp på berget som löper många kilometer längs med bergssidan utan att bjuda på någon direkt höjdutmaning när man väl tagit sig dit.

I utkanten av centrum. Tibidabo ligger vid kyrkan, en bit till höger om tv-tornet

Spontant ville jag gärna ta så många höjdmeter som möjligt nu när jag kom nära berg, så idag (den första springturen här) föll valet på Tibidabo. "Vattenvägen" ligger dock i samma trakt, så jag korsade faktiskt den på vägen och blev rätt sugen på att springa på den - men det får bli nästa tur!

När jag pratade med de nya kollegorna som kommer från Barcelona försökte dom instruera mig hur jag skulle kunna åka tunnelbana och bergbana istället om jag ville till Tibidabo, så jag fick förklara för dom att det var det jobbiga i att springa upp som jag ville åt. Dom verkade tycka att jag var lite knäpp, men dom försäkrade i alla fall att det inte var förknippat med livsfara att springa dit, som var min ursprungliga fråga. Var lite osäker på hur säkert det skulle vara, man har ju sett såna där smala serpentinvägar där söderlänningar kör som galningar förr...

Den frestande grusvägen...

Summa summarum så var det en av dom vackrare löpturer jag tagit! Jag satte Google Maps på att visa mig bästa vägen till fots från hotellet till Tibidabo och satte iväg. Det skulle vara ungefär 6 km. Efter fyra kilometer upptäckte jag dock en grusväg som var allt för frestande för att inte springa på... och jag ångrar mig inte en sekund! Förvisso blev vägen upp till Tibidabo dryga 7 km istället, men vyerna på vägen var värda flera mils omväg!

Grusvägen gick först ut på en liten avsats med en fantastisk panoramavy över hela Barcelona, och sen visade den sig gå upp till "Vattenvägen". Istället för att följa "Vattenvägen" tillbaka föll jag dock för frestelsen att hoppa på en stig som gick raka vägen upp för berget... Kanske inte helt genomtänkt, men det blev ett bra äventyr i alla fall! Stigen var väldigt fin i början, men blev smalare och smalare, och mer och mer överväxt, för att till sluta få ett abrupt slut vid en gallergrind med texten "" - dvs förbjudet att passera.

Utsikt från grusvägen

En bit upp längs stigen hade någon hittat sitt smultronställe

Den första gallergrinden jag sprang in i

Jag var dock inte sugen på att återvända hela vägen ner utan försökte mig på ännu mindre stigar för att ändå komma upp till den väg som skulle ligga ganska nära där jag nu var. Jag kom så småningom fram till ytterligare en likadan grind och fick styra om kosan igen, sen kom jag fram till något skumt staket som jag inte vågade passera, så jag fortsatte på stigarna som blev mer och mer äventyrliga. Till slut kom jag dock fram till en backe med 60-70% lutning och ganska lös sand som underlag som uppenbarligen tog mig upp till vägen jag letade efter... Äntligen! Sen drog jag ner på äventyrsmomentet för resten av turen!

Bild tagen när jag kom upp till vägen. Ni ser "Vattenvägen" som jag utgick från där nere.

Innan toppen var det något stort tv-torn eller något åt det hållet - tänk Kaknästornet. Sen kom jag fram till den där nöjesparken, och allra högst upp en kyrka med en Jesus-avbildning högst upp på taket som sträckte sig ovanför alla torn. Riktigt häftigt, och extra häftigt att ha tagit sig dit till fots!

På toppen!

Going down!

Kvällen började dock närma sig, så jag dröjde mig inte kvar allt för länge. På vägen ner bestämde jag mig också för att hålla mig till vägarna och inte prova några spännande stigar - jag ville inte irra runt på någon liten stig när mörkret föll... och det kan ju gå ganska fort nere på de här breddgraderna. Jag missade dock att ta av på Escala Font del Mont som skulle ha gjort min tripp lite kortare, men det gör ju inte så mycket när det är nedförsbacke!

Totalt blev turen ungefär 15 km och 500 höjdmeter. I princip alla positiva höjdmeter på vägen upp, och sen lika många negativa på vägen tillbaka. En välkommen urladdning efter många timmars korvstoppning i diverse, förvisso intressanta, workshops och föreläsningar. När jag kom tillbaka till hotellet fick jag veta att jag hade en kvart på mig att duscha innan vännerna skulle träffas i lobbyn för att gå ut och äta middag gemensamt. Ingen vila med andra ord, utan rakt in i duschen, rakt på med kläderna och rakt ner i lobbyn fick det bli - och sen en halvtimmes promenad som nedvarvning. =)

Min utveckling på årsbasis

Dagens tur var inte något särskilt. Det blev tre varv i spåret med ökande fart, som tillsammans med uppjogg och nedjogg slutade på totalt 11 km. Inget att blogga om direkt... Vad jag upptäckte när jag kom hem var dock att jag i och med dagens pass kom upp i en total distans för 2014 fram till idag (26/2) som är längre än totala distansen jag sprang under hela 2012! En knapp sjättedel in på året alltså, och redan bättre än förrförra året! Jo, jag är nog ganska mycket nybörjare ändå.

Tog ut den här grafen för min årliga löpning, med distans, och antal pass som staplar, och kurvor för farten och på senare år pulsen.

Den gröna stapeln för distans är som ni ser nu högre än den för 2012. Den andra stapeln, för antal pass, är dock fortfarande ganska långt ifrån halvvägs. Av det är det ju ganska lätt att konstatera att mina springpass i genomsnitt är betydligt längre nu för tiden. Faktum är att det längsta jag registrerade på hela 2012 var 10,5 km. Sett i skenet av det är min tur idag, 11 km, kanske något att blogga om ändå! Så sent som juni förra året registrerade jag ett 12 km-pass som "Långpass". Jag skrattar åt det nu!

En annan intressant observation är att jag tydligen var snabbast under det allra första året som jag loggade min löpning! Galet, men det finns bra förklaringar faktiskt.

1. Jag använde en annan mätmetod då, Nike+ med fotpod, som gav lite extra.
2. Jag körde aldrig lågpuls då. När jag sprang, sprang jag, tills jag stupade.
3. Självklart utan uppjogg eller nerjogg. Jag sprang. Och stupade.
4. Aldrig längre än 5 km, oftast klart kortare. Sen stupade jag. 

Vidare ser det ut som om farten fortsatt sjunka, förutom 2012 då den faktiskt gick upp. Att den gick upp 2012 beror nog på att jag ökade träningsmängden, och det gav resultat. Att den minskar sen igen beror däremot på att jag upptäckte äventyrslöpningen! Jag slutade jaga tider och började springa för nöjets skull, i eländig terräng, i slalombackar och annan galenskap. Och jag lärde mig om Maffetone, och sänkte min lågpulsträning ytterligare, där första och sista kilometern på passet har skapligt stora inslag av gång.

Ett tydligt bevis på detta är ju pulskurvan som pekar stadigt nerför efter att ha gjort ett litet upphopp under 2012. De fyra värden som pulsgrafen indikerar är 158, 162, 149, 141. Jag har helt enkelt ingen brådska längre, åtminstone inte till vardags.

Tittar man istället på kurvan för personbästa på milen visas en annan utveckling!

Som synes går utvecklingen spikrakt uppåt sen jag sprang en mil för första gången, 2011. Dom fyra markörerna här står på 1:11:39, 1:05:55, 59:51 och 56:07. Här kan det också vara på sin plats att påminna om att 2014 inte är så gammalt än, så räknar med att årets markering kommer hamna lite högre så småningom.

Relaterade länkar:

• Min bakgrund
• Grundträning à la Maffetone

Fotnot:
2010 sprang jag till synes väldigt lite, men jag tror faktiskt att jag sprang en del utan att registrera det då. Inte några jättemängder dock, men det borde inte varit så mycket sämre än 2009 och 2011...

Fem "myter" om träning?

Har precis tittat på Vetenskapens värld i SVT, avsnittet om träning (del 6, 2014). Bitvis intressant, men jag blir lite förbannad på hur dom avlivar "myter" och pratar om hur vi ska träna. Kände direkt att jag måste prata ut om det här, och i brist på vänner så fick det bli en bloggpost! =)

Så. Skulle man följa deras råd utan att göra något utöver vad man "lär sig" i programmet så skulle man ge tusan i att stretcha, sticka direkt ut på högintensiva intervaller när man springer, träna styrketräning i separata pass, inte äta något annat än sin vanliga kost, göra om det dagen efter och inte lita på kaloriräknaren på motionscykeln(?!).

Det där med att träna styrka separat är inte någon av myterna, utan när någon expert får uttala sig om reporterns träningsvanor. Reportern brukar springa 5 km till ett utgym, träna 30 minuter styrka där, och sen springa sin 5 km hem igen. Detta kritiserar experten med "Du kommer inte bli någon Arnold Schwartzenegger av det", eftersom musklerna blivit lite trötta av löpningen och inte kan prestera på max. Wat? Ville han bli Arnold? Själv tycker jag att det låter som utmärkt träning, då löpningen blir bra uppvärmning och nedvarvning (förutsatt att han inte springer högintensivt).

De fem myterna (enligt Vetenskapens värld):

Här följer de fem myterna som dom av någon anledning vill slå hål på, och någon form av bemötande från mig.

Myten om stretching

Till att börja med pratar dom om att många tror att stretching hjälper mot träningsvärk och skador. Du ska stretcha både före och efter träning är det nog många som lärt sig som små, men det har visat sig felaktigt. Faktum är att det faktiskt kan försämra din förmåga och att man kan skada sig av själva stretchingen... Jag är med dom så långt, MEN, dom misslyckas med att berätta att man bör värma upp och varva ner istället. Att bara sätta av i full fart direkt du fått på dig träningskläderna är minst lika farligt det!

Dessutom kan ju stretching vara bra i andra kontext, som för rehabilitering och förbättrad rörlighet. Jag, som många andra löpare, har t.ex. väldigt dålig rörlighet i höftböjarna och stretchar dom på kvällarna för ett bättre löpsteg. Har också haft problem med onda benhinnor som jag fått bort med hjälp av stretchövningar som jag ordinerades av min naprapat, varje morgon och kväll. Men som dom säger, att stretcha inför ett träningspass är inte bra... synd att dom stannar där!

Myten om stillsam träning

Dom påstår också att det finns en myt om att du ska träna långt och lågintensivt för att öka förbränningen. Här menar dom att man förvisso förbränner mer under träningen då, men att det tas igen av ökad förbränning under det efterföljande dygnet om man tränat kort och högintensivt. Kan vara så! Det dom misslyckas med att berätta här är att skaderisken är betydligt lägre under lågintensiv träning, och i förbränningssynpunkt är det ju vad jag förstår av deras vetenskap lika bra? Dom tar inte heller upp andra aspekter än just förbränning - t.ex. har jag förstått att lågpulsträning är bättre för blodcirkulationen, då nya blodkärl byggs av kroppen under dom passen.

Dom tillägger dock, med all rätt, att lågintensiva långpass är viktiga för den som utövar uthållighetssport, typ maraton eller Vasaloppet. Jag skulle vilja mena att dom har en plats i allas träningsvecka för att bygga mängd utan att skada sig.

Myten om att äta efteråt

Jo, visst finns det många som menar att du ska äta något direkt efter träning, helst inom en timme. Jättemånga! Här menar dom att du klarar dig bra på sin vanliga allsidiga kost och inte behöver äta något extra för att du har tränat, såvida du inte är elitidrottare. Jag tycker du ska känna efter själv om du tycker att det behövs. Typ efter riktigt hårda pass om middagen inte står serverad efter, eller om du tränade utan att äta något innan (typ morgonjogg).

En bra tumregel är att försöka få lite extra protein i sig efter ett pass om man känner att man kommer få träningsvärk av det, då proteinet underlättar återhämtningen. Om du sen gör det med en proteinkaka, ett glas mjök eller ett extra kokt ägg till frukosten gör mig detsamma, men är jag slutkörd vill jag ha mat! Proteinrik mat!

Myten om vila och värk

Här säger dom egentligen bara att det inte är farligt eller skadligt att träna dagen efter att man tränat, och att det till och med kan vara bra att träna mot träningsvärk. Absolut, fint så! Men dom glömmer att berätta att det faktiskt är viktigt att ha vilodagar - inte efter varje pass, men åtminstone en gång i veckan. Själv brukar jag ha en medveten dag utan motion eller med bara en lugn återhämtningsjogg efter intervallpass och långdistanspass, och ett helt gäng dagar av vila helt enkelt för att jag inte vill eller hinner träna alla dagar. Att aldrig vila är nog säkraste vägen till överträning och dålig prestationsutveckling. Av någon anledning nämner dom aldrig att musklerna behöver vilodagar för att bygga upp sig, bara att dom inte måste ha det efter varje pass...

De falska mätvärdena

Här säger dom egentligen bara att kaloriräknaren på motionsredskap inte är exakt. Trodde någon det?

Det kanske klokaste som sägs i hela programmet är när en snubbe som hastigast får hävda att vetenskapen har tagit för stor plats och slagit ut gammal erfarenhetsbaserad kunskap om hur vi ska träna - och sen fortsätter dom att prata om de senaste forskningsrönen.

En intressant sak i programmet är dock hur stor del av vår tid vi inte rör på oss. Även tjejen som tränar jättemycket är stilla 85 % av sin tid, förmodligen i princip jämt när hon inte tränar. Tyvärr tror jag att programmet kan göra att siffran ökar med sitt tydliga fokus på att man ska träna kort och intensivt för "bästa resultat".

Relaterade länkar:

• Fem myter om träning, SVT
• Programmet, SVT Play

Plan B för 2014

I mitten av december fastslog jag Plan A för 2014. Jag hade då upptäckt att många populära lopp sålde slut ganska omgående, så man behövde helt enkelt ha en plan för att inte missa chansen... Jag hade därför suttit en tid och samlat ihop info om lopp för 2014 och sammanställt i datumordning, och plockade ut en rimlig progressiv mängd.

Loppen jag valde ut var dock inte av kategorin som säljer slut fort, och jag gjorde mig därför ingen brådska att anmäla mig till dom - och tur var väl det! Nu är planen nämligen rejält omstöpt!

Det började redan i januari när Sweden Sky Race 24 lanserades. Jag har tidigare skrivit om hur väl det loppet stämde in på mina drömmar och efter några dagars velande, och rädsla för att det skulle bli fulltecknat, anmälde jag mig! På grund av det får förmodligen Hornindal stryka på foten, även om det inte är omöjligt att springa båda...

Framåt slutet av januari blev jag också medlem i Team Nordic Trail, och fick en startplats i Night Trail Run 12/4 som välkomstgåva, vilket alltså blir årets premiärlopp. 10 km reflexbana ute i Sollentuna är det som ska avverkas då. Lagom start!

Tidigare var ju SpringCross 3/5 tänkt att vara min säsongsdebut med sina 12 km, men det blir det alltså inte. Faktum är att det inte blir något SpringCross alls! För ett par veckor sen var jag nämligen på Ultrakväll hos Runners Store där tanken föddes att det kunde vara bra att testa att springa 50 km under lite mindre extrema förhållanden innan jag gör det uppe i fjällen - så jag bestämde mig där och då för att stryka SpringCross från programmet och istället anmäla mig till Lidingöloppet Ultramarathon som går samma dag.

Kvar av första halvan av Plan A finns alltså bara träningslägret i Edsåsdalen, men det är betalt och klart så det ska i alla fall bli av!

Jag har också märkt att Stockholms Brantaste har knatteklasser och börjat fundera på att ta med barnen och springa det. Inte tänkt klart där än, men det känns lockande! Ligger rätt bra i kalendern också, så har tagit med det i planen tillsvidare.

Så, tillsvidare, så här ser alltså Plan B ut (fet stil = anmäld):

2014-04-12
Night Trail Run, 10 km

2014-05-03
Lidingöloppet Ultramarathon, 50 km +1000 hm

2014-05-24
Stockholms Brantaste, 3,3 km +255 hm

2014-06-06 - 2014-06-08
Träningsläger i Edsåsdalen med Team Nordic Trail

2014-07-05
Hornindal rundt, 38 km +2900 hm

2014-07-19
Sweden Sky Race 24, 53 km +3000 hm

2014-08-23
Bydalen fjällmaraton, 49 km +2900 hm ELLER UltraVasan45 45 km

2014-09-27
Lidingöloppet, 30 km +500 hm

2014-10-18
Trail del Lago d'Orta, 55 km +3200 hm

Som sagt, Hornindal får förmodligen stryka på foten för att lämna plats åt träning och förberedelse för SSR24, men jag låter det stå kvar ändå. På sätt och vis är ju det loppet riktigt bra träning och förberedelse för SSR24... Får se hur det känns när det närmar sig helt enkelt! Ett annat alternativ för den tidpunkten är Viktors Trailkollo i Provence 29/6-7/7. Verkar vara en fantastisk resa, men kräver en ganska lång frånvaro från familjen. Det finns också ett tredje alternativ i Vansbro Marathon 3/7 (max 1 % asfalt) som verkar ganska trevligt.

Sen med tävlingarna efter SSR24 känns det svårt att sia just nu. Beror nog på hur mätt eller hungrig man är på äventyr efter det, vilket förmodligen hänger en hel del på hur det går på SSR24. Lidingöloppet är jag som ni ser redan anmäld till, men i övrigt vet jag inte alls just nu. Har med den gamla planen tillsvidare.

Relaterade länkar:

• Plan A för 2014
• Anmäld till Sweden Sky Race 24
• Ultrakväll på Runners Store
• Trailkollo i Provence (Bonjour Trail)

Första intryck: Inov-8 Race Ultra Vest

Unboxing-ceremoni i fredags!

Har suktat efter Inov-8 Race Ultra Vest ända sen Ian Corless recenserade den i oktober, men den har inte funnits att köpa förrns nu. Faktum är att den fortfarande knappt finns att köpa, men jag förbokade en så fort det gick att förboka och fick därför tag på en av de allra första ur produktionsserien - och i fredags kom den med posten! Lycka! Perfekt timing inför helgens långpass!

Igår blev det alltså skarpt test! Planen var att testa den nya väg jag hittat från motionsspåret i hembyn till motionsspåret i grannbyn, och lagom antal varv för att komma upp i 25 km.

Bakifrån

Vädret verkade stabilt så det enda jag packade med mig i materialväg var ett par extra, varmare, vantar då jag var osäker på om mina tunna vantar skulle vara nog (obs, ligger ej i på bilden!). Jag plockade även ur den medföljande vätskeblåsan då jag tyckte att två halvlitersflaskor med vatten skulle räcka bra på den här turen. Sammantaget var det alltså ganska tomt där bak... Vätskeblåsan ligger annars i ett litet värmeisolerat fack (som även det kan plockas ur) närmast ryggen, så vattnet inte ska frysa, och förhoppningsvis också hålla sig lite kallare om solen ligger på en sommardag, men det gick som sagt tomt igår.

Framifrån

Fram var det desto fullare! De två flaskorna fylldes med vatten och sattes på sina platser i nederkanten av bröstkorgen. En Clif Bar Blueberry Crisp stoppades i den övre meshfickan på ena sidan och min ganska stora telefon, Sony Xperia Z (5"), fick precis plats i motsvarande ficka på den andra axeln. Alla fyra fickorna är väldigt lättillgängliga. Det finns också två mindre meshfickor mellan de nämnda som gissningvis passar utmärkt till nyckelknippa eller skräp efter bars och gels.

Ryggan är en One-size-fits-all, och jag fick den att sitta som en smäck. De två remmar som syns på ryggbilden justerar hur stor västen blir tillsammans med de två elastiska remmarna över bröstkorgen på den andra bilden. Den går inte att justera i höjdled tyvärr. Det kändes som om jag egentligen hade velat ha flaskorna ett par centimeter längre ner, men svårt att veta utan att ha provat. Jag hade defintivt velat prova att ha dom lite längre ner kan jag dock konstatera, men det funkade bra som det var också. Jag är dock ganska lång, 188 cm, så kanske inte konstigt att den kändes lite kort på mig...

Väldigt vackert ute igår!

När jag sprang satt allt fortfarande som en smäck, och alla fack på framsidan var fortfarande lättillgängliga. Hade lite svårt att få tag på snodden som håller fast flaskan upptill efter att jag hade druckit och stoppat ner flaskan igen medan jag sprang, men det gick. Och hade jag inte haft vantar hade det nog gått ännu bättre. Gissningsvis är det lite vanesak också, kommer nog gå bättre och bättre. När jag gjorde det gående var det betydligt enklare. Det är också betydligt enklare att stoppa tillbaka flaskorna på den här än på min Inov-8 Race Elite 16, och dom störde också klart mindre på den här (på den andra sitter dom ju vid höften).

Här fullkomligt magiskt!

Jag kom förresten ofta på mig själv med att dra upp axlarna medan jag sprang, men det kan jag knappast lasta ryggsäcken för. Tror det var för att den var så lätt och satt så bra att jag på något sätt försökte dra upp axlarna för att den inte skulle trilla av... men den var ju aldrig på väg av, inte när axlarna var nere heller. Måste nog bara vänja mig vid att den inte behöver hållas kvar med axlarna. =)

Bakluckan var som sagt så gott som tom, och det störde inte alls. Kan alltså konstatera att det funkar utmärkt att springa med den utan packning. Hur bra den funkar med packning får jag återkomma till, men det är långt ifrån gott om utrymme där bak. Borde gå att knöla ner ett lättviktsregnställ och några grejer till, så hoppas fortfarande kunna använda den till Sweden Sky... men det kommer bli trångt.

Det största minuset annars är att mitt ganska nyköpta vätskebälte känns rätt överflödigt nu. Ser inte att jag skulle välja det framför ryggsäcken av någon anledning framöver. Möjligen om det är smällvarmt och jag inte behöver ha med mig mer än fyra deciliter vatten (som jag får med mig med bältet), ryggan värmde trots allt en del - typ som en väst (kanske inte helt oväntat!).

Relaterade länkar:

• Inov-8 Race Ultra Vest
• Ian Corless' förhandsrecension (som väckte mitt habegär)