Genomlidit Lidingöloppet

Igår sprang jag Lidingöloppet för första gången. I våras sprang jag Lidingöloppet Ultramarathon och förra hösten sprang jag Lidingöloppet15, så jag hade rätt bra koll på banan, men har aldrig sprungit det riktiga Lidingöloppet förut. Och oj vad jag bonkade...

Sen Sweden Sky Race för drygt två månader sen har min träning varit väldigt bristfällig. Dels på grund av någon form av mättnad för löpning, dels på grund av att jag varit småsjuk mest hela tiden. Dom pass jag väl fått till har inte heller känts speciellt bra, så det var inte med hopp om någon kanontid jag ställde mig på startlinjen. Innan Sweden Sky hade jag börjat leka med tanken att ha en målsättning att klara Lidingö på under tre timmar, men igår kändes det mer som en dröm. Tänkte istället att jag skulle försöka komma under 3:15 för att vara nöjd, och att ge mig själv godkänt om jag kom under 3:30. Tyvärr blev det inte ens godkänt. =(

Sprang i Inov-8 Road-X 233, riktigt grovmönstrade terrängskor! ;-)

Första milen var jag med bra tidsmässigt, men pulsen hade varit alldeles för hög, vilket jag skulle få betala för senare. Passerade milmarkeringen på ungefär 1:02 med en snittpuls på 168... Ungefär samma tid som första milen på Lidingö Ultra i våras, men då var snittpulsen drygt 150 istället, vilket är klart lämpligare. Vet inte riktigt hur jag tänkte, om det var hopp om att kroppen skulle skärpa till sig om den pressades eller om jag gick för mycket på känsla, om jag underskattade fortsättningen eller om jag bara drogs med av alla andra... eller sprang på för att jag irriterades av alla andra. Sett i backspegeln sprang jag hur som helst för hårt första milen, trots att jag kände att jag inte hade en bra dag. Dumt. Och är huvudet dumt får kroppen lida. Och led gjorde jag!

Första halvans lidande handlade dock mest om känslan att kroppen inte svarade som jag ville, irritation över att pulsen låg så högt, om att det var trångt i spåret och att många var rädda för att trampa i lera och andra ilandsproblem. Det riktiga lidandet började först vid ungefär 18 km då jag plötsligt kände att jag hade helt slut på energi i kroppen. Plötsligt gick det upp för mig att det nog var riktigt dumt att bara äta en energikaka till lunch innan ett tremila-lopp. Försökte med mantrat "en fot framför den andra, hur svårt kan det vara?" och tog mig fram till matkontrollen vid 20 km där jag åt lite saltgurka, en bit banan och hällde i mig två muggar sportdryck och en mugg cola och sen promenerade jag upp för hela Grönstabacken. Väl uppe kände jag mig hyfsat med i matchen igen, men vid nästa uppförsbacke sa kroppen stopp igen.

I nedförsbackarna gick det ganska bra, men minst lilla uppförslut kändes som en vägg. Det blev en hel del promenader nu, mer än vad som skulle vara okej. Efter ytterligare någon uppförsbacke stod SEAT och delade ut chokladbollar. Tog en och mumsade i mig, och nu kickade det faktiskt in lite energi! Bra grejer! Nu kunde jag klara svaga motlut och sprang på bra på flacken. Den höll dock bara en kilometer eller så, men nog gjorde chokladbollen en minut eller så för min sluttid. Synd det inte fanns fler såna längs banan...

Nu någon gång började jag inse att mitt mål för godkänt, under 3:30, var i fara. Inför loppet hade jag nog trott att jag bara kunde ställa ut skorna för att lyckas gå under 3:30, men nu började jag ana oråd. Snittempot på klockan började närma sig 7:00, vilket är tempot som skulle ge en tid på exakt 3:30. Med tanke på att första milen gick i snittempo på 6:10 så hade senaste milen gått betydligt långsammare än sju... och om man extrapolerar därifrån blev det inte bra! Försökte springa på mer än vad som kändes bekvämt, men visste ju att jag hade Abborrbacken och Karins backe kvar på att-göra-listan. Jag lyckades dock sänka snittempot till 6:50 innan Abborrbacken, där jag insåg att promenad var det enda rimliga. På toppen var snittempot dryga sju, men inte så långt över att jag inte skulle kunna klara det med en bra finish - värsta hotet var ju passerat!

På Lidingö Ultra tog jag första 30 km på 3:11, igår hade jag bara kommit 27 km efter 3:11. Insåg att jag skulle vara tvungen att hålla sex-minuters-tempo sista tre kilometrarna för att lyckas, och det kändes tungt men jag skulle i alla fall försöka. Plötsligt fick jag dock jättekonstiga kramper i vaderna, någon form av pulserande kramper som kändes lite som att få elstötar. Fick ta några gångsteg och sen försvann dom tillfälligt. Dom låg dock där och lurade, så jag fick tänka ordentligt på fotisättningen och försöka hålla mig avslappnad för att hålla dom borta. Jag lyckades ändå sänka snittempot en aning och började närma mig sju igen, fast åt rätt håll den här gången.

Sen kom Karins backe. Kilometer 28 gick på 6:24, kilometer 29 på 9:36 och kilometer 30 på 6:29. Sluttiden blev 3:33:23. Utan Karins backe, som kommer i början av 29:e kilometern, hade jag kanske kunnat få godkänt, men nu blev det inte så. Efter målgång var jag trött, besviken och hade ont både här och där... och mådde rätt illa. La mig och vilade några minuter i gräset innan jag orkade mig vidare till maten som stod uppdukad, men fick inte i mig mycket. Tanken på att äta ökade illamåendet, men jag lyckades hälla i mig cola och blåbärssoppa i alla fall. Och en bulle fick jag ner. Bananen jag tog gick jag runt med ett tag, men lyckades aldrig förmå mig att äta den.