Ultrapremiär på lördag!

Ultrapremiären närmar sig med stormsteg! Igår sprang jag det sista ansträngande passet innan det är dags på lördag. Det var ett långpass i Maffetone-stil, där jag dock tog i lite mer än Maffetone skulle önskat i ett par uppförsbackar och under sista kilometrarna för att ge kroppen en fin fartkänsla. 18 km blev det på 1.52.13, vilket är exakt 11 minuter snabbare än jag sprang samma runda för tre månader sen med samma pulsgräns. Som sagt låg jag på lite hårdare den här gången, så snittpulsen blev 139 istället för 137 som jag hade för tre månader sen, men jag är ändå väldigt nöjd med formbeskedet!

Ja, på lördag är det som sagt ultradebut för mig, med Lidingöloppet Ultramarathon. Starten går klockan nio på Lidingövallen och banan är dragen så man springer raka vägen till Abborrbacken, sen följer man Lidingös västra och södra kust en bra bit innan man viker in på ön och sen springer ett varv i Lidingöloppetspåret men fortsätter förbi Grönsta gärde tillbaka till Lidingövallen där målet är, och där vi startade 50 km tidigare. Mastigt värre!

Maxtiden för loppet är åtta timmar, men redan efter 5h:45m dras ett rep vid 40 km så sista milen kan man ta det riktigt lugnt om man bara klarar repet... För att klara repet har jag räknat ut att jag behöver hålla 8:30 min/km i genomsnitt första 40 km. Det ska inte vara omöjligt, men jag har å andra sidan aldrig sprungit så långt heller så svårt att veta. Det längsta jag sprungit hittills är 34 km (förra helgen), och då höll jag en snittfart på 7:54. Var dock sjukt trött på slutet då, men det var också en mer krävande terräng än vad det kommer vara på LU50. Så jag är hoppfull!

Målsättningen har jag på tips från Mackans bok "Löpträning mitt i livet" valt att dela upp i tre. Höga målet, som kan nås om precis allt stämmer och kroppen har en kanondag, det Realistiska målet som är vad som känns rimligt och det Låga målet som ska klaras för att slippa skämmas. Det höga och det låga målet känns båda ganska givna.

Det höga målet är att klara det på under sex timmar, något som jag drömt om men knappast tror är rimligt. Det skulle innebära en snittfart på max 7:12 min/km. Jag var lite sugen på att sätta målet till snittfart på under 7:00 min/km, men det är just att gå under sex timmar som jag pratat om hela tiden så det känns bättre att välja det. Det gör det ju dessutom något rimligare.

Ett betydligt mer realistiskt mål är att klara loppet på under 8:00 min/km i snittfart, vilket skulle innebära en totaltid på 6h:40m. Det är ju i linje med vad jag klarade mitt tidigare distansrekord på, men nu ska jag ju fortsätta en bra bit till också...

Slutligen det låga målet, som givetvis är att ta mig i mål! Det är som sagt 16 km längre än det längsta jag sprungit tidigare, och den gången hade jag ont i hela kroppen sista milen. Det är alltså inte alls orimligt att jag har ont i kroppen hela andra halvan av loppet nu. Tur då att det finns gott om tid på sista milen, men första 40 km kommer jag alltså behöva ta i minst 8:30 min/km. Men det ska jag klara! Annars får jag skämmas...

Relaterade länkar:

• Anmäld till Lidingö Ultramarathon!
• Grundträning à la Maffetone

Underbar påskhelg!

Nu har det varit påskledigt i dagarna fyra och dom har allihopa varit underbara! Solen har skinit och livet har varit fritt från måsten - helt fantastiskt! Tror till och med jag blivit lite solbränd! =)

På långfredagen blev det inte långpass som sig bör, utan intervaller. 10*400 meter med en minut ståvila mellan varje var tanken, och målet att hålla 4:30 tempo på alla. Det faktiska resultat blev följande snittempo per intervall: 4:28, 4:18, 4:18, 4:11, 4:25, 4:07, 4:18, 4:11, 3:46, 3:23 (min/km). Kände mig stark på slutet och kände att jag kunde öka, därav de allt bättre tiderna. På sista intervallen var jag jagad av en bil på den lilla grusväg jag sprang på som lite extra motivation. =)

På lördagen blev det premiär för GoPro-kameran jag köpte för någon vecka sen. Jag packade ryggsäcken och drog iväg för att utforska stigar i ett område några kilometer hemifrån som jag bara utforskat som hastigast tidigare. Nu sprang jag runt ungefär 80 minuter och testade olika stigar och lekte lite med filmkameran. När jag kom hem redigerade jag materialet till det här lilla klippet:



Igår var det sen dags för sista långpasset innan Lidingöloppet Ultramarathon som går om två veckor, 3 maj närmare bestämt. Då ska 50 km springas ute på Lidingö, vilket är betydligt längre än jag någonsin sprungit tidigare. Därför ville jag nu få till ett sista riktigt långpass och sen vila kroppen fram till loppet.

Sista långpasset ville jag skulle ge en försmak av loppet och bestämde mig för att springa vandringsleden Fornstigen, två varv! Det är en skapligt utmanande bana, fast utan speciellt många höjdmetrar. Mitt gamla rekord på 30 km var dock bara till hälften trail, och andra halvan asfalt, så nu skulle det bli 34 km trail!

Jag var väldigt taggad på uppgiften och till min glädje slumpade det sig så att jag mötte en granne som jag sprungit med ett gäng gånger innan på väg ut på utforskningsturen dagen innan som ville hänga med på mitt långpass.

Så med perfekt väder, typ 15 grader och sol, gott sällskap och ordentlig pepp satte jag iväg mot mitt nya rekord. Tanken var att ligga i ett ganska lågt tempo baserat på pulsen, så redan från början blev det en del gång invarvat. Jag kände dock att benen inte var helt fräscha, och efter knappa 15 km kände jag mig rejält trött. Jag hade dock inte ont någonstans och sa att det inte fanns någon anledning att inte fortsätta på andra varvet.

Jag

En bit in på andra varvet började dock smärtan komma, på ställe efter ställe. Det började i framsidan av låren, sen kom vaderna, sen blev det axlarna och så småningom ländryggen. Med en mil kvar hade jag ont i princip överallt tyckte jag, men just tanken på att det bara var en mil kvar gav mig ny energi och jag spratt till med lite extra fart en stund. Även Jocke, grannen, hade börjat få lite ont. Han har en klart högre kapacitet än mig på kortare sträckor, men så här efter dryga två mil trail kändes vi ganska jämna. Härlig känsla! =)

Jocke

Vi tog oss dock runt till slut, och det blev både långtids- och distansrekord för oss båda, med 34 km på knappa fyra och en halv timme. Rejält slitna pustade vi en stund bredvid bilen innan vi masade oss iväg till Pressbyrån utanför Drottningholms slott och köpte glassen vi pratat om att belöna oss med under sluttampen av strapatsen. Sjukt gott!

Efter glassen blev det hemfärd och väl hemma kraschade jag på verandan med en öl i solen och blev kvar där typ två timmar tills resten av familjen kom hem med pizza åt mig. Lyxliv!

P.S. Enligt Jockes klocka behövdes 120 timmars vila efter passet, så idag blev det en vilodag trots kanonväder. En promenad med lite småspring och bestigningar av ett par småhöjder ihop med äldste sonen blev det ändå... Imorgon får det vara färdigvilat dock! D.S.

Relaterade länkar:

• Anmäld till Lidingö Ultramarathon!

Night Trail Run, Sollentuna

Strax innan start, ren och fin!

I lördags sprang jag Night Trail Run i Sollentuna, ett traillopp som springs efter mörkrets inbrott på en bana snitslad med reflexer. Man får alltså dra på sig en pannlampa och sticka ut i mörka skogen och följa ett spår av reflexer, i mitt fall en mil. Riktigt häftig grej!

För den som inte provat att springa reflexbana förut kan jag verkligen rekommendera det! Det finns ett gäng reflexbanor, och organisationen kring Night Trail Run har försökt samla dom alla på sin hemsida. Jag kan berätta att när du springer i skenet av en pannlampa så försvinner i princip alla skuggor eftersom den enda ljuskällan är ganska precis på samma ställe som dina ögon, så det blir nästan tvådimensionellt... svårt att avgöra hur mycket stenar, rötter, stubbar etc. sticker upp t.ex. - speciellt så här när man springer på stigar där man aldrig sprungit förut.

Banan i det här fallet var ganska stökig faktiskt, så det blev en del snedsteg vilket kändes i vristerna dagen efter. Här kan ni se ett litet smakprov på banan i dagsljus!



Förutom dessa fina passager fanns det även en tjärn där dom ställt ut massor av marshaller och en bandspelare som spelade musik mitt ute i bushen efter någon kilometer, och på andra halvan av banan fanns en spång på kanske 100 meter där dom satt upp 80 cm höga reflexstavar på båda sidor av spången ungefär var femte meter. Mäktig känsla!

Till det mindre idylliska kan nämnas att det också var ganska geggigt på sina håll, och ett tvåsiffrigt antal träd som låg tvärs över stigen. Några syns på filmen, men inte dom värsta... Vissa delar av banan gick också helt obanat, det vill säga utan ens en stig, så där fick man hitta sin egen väg mellan reflexerna.

Reflexerna på den här banan var förresten blåa reflexer från polisbilar, vilket var lite extra tufft. Dom satt tillräckligt tätt för att det skulle vara lätt att hitta, så arrangören hade gjort ett riktigt bra jobb med det!

Så här såg mina skor ut dagen efter. Då jag ändå hade slagit ihop dom med varandra ett flertal gånger direkt efter loppet för att skaka av värsta leran. :-)

Jag har för övrigt bara gott att säga om skorna, Inov-8 Mudclaw 300, dom skötte uppgiften exemplariskt! Första halvan av loppet försökte jag undvika leran, men andra halvan körde jag bara på. Trots att skorna var i princip helt bruna när jag kom i mål var jag torr om fötterna, och fästet i geggan var inte heller några som helst problem. Riktigt bra sko för dagen!

Relaterade länkar:

• Reflex med Emelie Forsberg
• Night Trail Run, med register av reflexbanor

Cityäventyr, Hagaparken

Jag har ganska nyligen bytt jobb, och med det flyttat från Kungsholmen till Vanadisplan på dagtid. På Kungsholmen älskade jag att springa på sydvästra delen, på klipporna nedåt vattnet till - så långt från Vanadisplan man kan komma på Kungsholmen helt enkelt... På nya jobbet har jag istället vänt mig till Hagaparken, som bara är några hundra meter bort nu.

Hagaparken är en stor park strax norr om centrala Stockholm. Det finns ett stort nät av grusvägar för den som vill springa som vanligt folk, t.ex kan man springa "Brunnsviken runt" på ungefär 12 km, men utöver det har jag också upptäckt att det även finns en hel del stigar att springa på, åtminstone i västra delen närmast motorvägen som är den jag utforskat mest hittills.

Bäst av allt med Hagaparken måste ju dock ändå vara Hagatoppen, den stora kullen i det nordvästra hörnet. Enligt min Garmin 910xt så är det nästan 50 höjdmeter från parkeringen vid kullens södra fot upp till toppen, och nästan 70 höjdmeter från toppen ner till Frösundavik på andra sidan. Här kommer jag hänga många luncher framöver inför Sweden Sky Race 24!

Dagens tur gick längs stigarna på parkens västra sida fram till Hagatoppen, sen upp från parkeringen till toppen, ner på andra sidan, upp igen via downhillbanan på nordvästra sidan och sen ner mot Fjärilshuset och tillbaka till kontoret. Ungefär 7 km och 174 höjdmeter fick jag ihop. Nästa gång ska testa ytterligare vägar upp och ner på toppen, och förhoppningsvis flera gånger! Idag hade jag tyvärr lite knappt om tid med bara en timme mellan två möten...