Gästinlägg - Ultravasan 90 - Ett år. Ett lopp. Ett pannben som höll bättre än näsan.

   Där stod jag i år igen, i ett kyligt Sälen klockan 05.00 redo för att slutföra ultravasan. Det kändes bra, lite lätt speedad utan sömn i kroppen, men jag var redo. Förra året startade jag sjuk, fullproppad med betapred och treo i ett hopp om att hostan skulle ge med sig efter att ha suttit fast i mitt bröst i en månad. Det gav inte med sig. Men jag hade anmält mig, jag var fast besluten att ta mig till Eriksberg (47km) för att nå över ultragränsen, men främst också för att få vara med i den allra första ultravasan. Jag tog mig till Evertsberg, jag var blå om läpparna och kunde knappt prata utan att hosta när jag ringde till min man och sa orden ”Jag tror att jag kan ta mig till Oxberg, jag har massor med tid på mig” (med lite hostande mellan orden). Han sa NEJ nu lägger du av. Jag gjorde som min man sa, han hade rätt. Allt annat hade varit ren idioti. Jag var glad ändå, jag hade tagit mig längre än tidigare och var nu ändå lite ultra.

BIB-hämtning kvällen innan.

  Förra året så var året då jag tänkt springa mitt första ultralopp, det blev inte så. Överbelastningsskador av för hård upptrappning på alldeles för hårt underlag i kombination med upprepade förkylningar och den där hemska sommarvirosen som sedan visade hålla i sig i tolv veckor. De där tolv veckorna ledde också till en rasande viktökning, ingen träning (men fyra loppstarter) och ökad mängd mat, för mer mat borde väl ändå göra mig frisk? Mot sluten av den perioden i djupaste Transylvanien tog jag beslutet att nu fick det vara nog. Nog med att köra sönder kroppen på så många olika dumma sätt. Jag behövde hjälp för att göra om och göra rätt, Ett rent lakan helt enkelt för att fixa mitt mål att bli ”ultra”. Jag tog kontakt med Ann-Sofie Forsmark som jag träffat på i Åre där jag släpade mig igenom AXA halvmarathon med gråten i halsen (jag hade INGET där att göra) och som också coachat en vän som tipsade mig.

 I november så startade vi. MAF-träning. Viktminskning. Styrketräning. Rörelseträning. Yoga. Jag alias pansarvagnen och yoga?! Jag provade inte förrän i februari när jag tvingades att minska löpträningen efter mängdrekordet för en månad i januari på hårda vintervägar och lite ljumsksmärta. Jag var väldigt skeptisk, yoga var väl ändå inget för mig, jag vill bli svettig på mina träningspass. Jag fick äta upp den där tanken. Jag och nedåttittande hunden är bästisar nu för tiden och att få gå ned på huk på långpass kan kännas så skönt! Jag är fortfarande inte vig, jag är fortfarande en pansarvagn, men en ödmjukare sådan. Jag gick ned mina tio kilon. Jag fuskade inte med styrketräningen och var hel! Inga långdragna förkylningar, var det ökade mängden grönsaker? Omegan? Vitaminerna? Jag vet inte, men de var som bortblåsta.

                      

                      Stridsvagn

 Balanserad stridsvagn

  Alla de förändringarna vi gjorde och det enorma stödet jag fick av coach Annie gjorde att jag nådde mitt mål. Jag tog mig längre än jag vad jag trodde var möjligt när jag med höga knän och uppsträckta armar tog mig i mål på TEC 50 miles i april i år. Vilken känsla! Magiskt!

 DEN känslan hade jag med mig nu när jag stod där i Sälen. Jag visste att jag kunde klara sträckan så länge jag bara fick vara hel och frisk. Jag var trygg. Mina förberedelser under försommaren och sommaren var inte de bästa, men jag var frisk och inga tuffare skador. Småkänningar av hälsporre. Men det oroade jag mig inte för, skulle jag få dem manifest efter kommande mil så må det vara så, jag har inget nytt lopp som känns viktigt runt hörnet. Nu skulle ultravasan besegras!

             

Starten 2014

  

Starten 2015

 Starten, nästan lika magisk som förra året. Marschaller uppför backen. Förra året gick jag hela vägen upp, i år kunde jag lufsa på enligt plan. Mitt eget drömmål var att ta mig igenom på tolv timmar, det visste jag skulle bli svårt, men under tretton borde vara möjligt. Mysjogg upp mot Smågan. Helt magiskt när solen börjar komma upp och skingra dimman, jag log och tänkte ”Det är därför jag gör det här”. Naturen ger mig ro och att få vara en del av den känns fantastiskt för en tidigare stadsräv som mig. Smågan bjuder på stekhett kaffe, men utan kaffe på morgonen så blir man ju inte människa. I vätskeblåsan kör jag på tailwind, vilket fungerade utmärkt på TEC, varför byta koncept?

 Smågan till Mångsbodarna bjuder på den finaste sträckan. Spänger över nyuppväckta myrar och slingrande skogsstigar. Allt flyter på fint. Kroppen känns bra, benen kanske inte lika starka i skogslöpningen så som jag önskat, men jag tar mig framåt i en behaglig fart. Drar en snickers och lite BCAA-tuggtabletter.

Laddar med rödbetsjuice

 Förra året så hade jag sällskap på den här sträckan av en kille, när jag vänder upp mot Mångsbodarna så kommer jag ihåg att vi då tvingade oss till löpning i den lilla uppförsluten i gräset efter att kort ha stått innan och tittat på det där gamla vattenverket eller vad det är som man passerar precis innan. Förra året stannande jag lite för länge i Mångsbodarna och åt en del. I år var planen att vara snabb vid stationerna och inte slösa så mycket tid på att stå och mysäta. Tog en pannkaka, blåbärssoppa och utförde mitt första tunga toalettbesök. Mhmm, nu märktes det tydligt att jag drack upp en liter rödbetsjuice igår. Avklarat och det var bara att springa vidare.

 Resan mot Risberg börjar med nedförslöp, skönt. Kroppen och knäna håller. Jag mår bra. Snart tre mil gjorda, en tredje del inte illa! Springer för mig själv och har inte sällskapat eller pratat med någon medlöpare ännu, jag bestämde mig för att jag faktiskt trivs så, det är skönt att hänga med sig själv. En längre räcka nybyggda ”bryggspänger” över ett myrparti. Oj vad jag vill ha myren tillbaka för BAM! Fastnar i med främre delen av foten i ett av de där mellanrummen och faller rakt på ansiktet. Det är helt sjukt, jag hinner inte förstå vad som händer och helt plötsligt känner jag hur min panna slår i hårt, totalt stopp! Ansiktet glider vidare över brädorna, känner hur näsan slår i precis lika hårt och sedan hur framtänderna trycks till. Ligger still. Vad fan hände!? Känner hur det blir varmt nedför läpparna och ned över bröstet när jag reser mig till sittande. Blodet flödar ur näsan. Fan! Hur ska jag få stopp på det här? Förvirrad och tafatt så försöker jag trycka över näsryggen och hålla emot med mitt svettband på handleden. Det går så där.

 Det kommer någon bakifrån som stannar till, men innan det så har mannen som låg 100-200m framför mig och som precis tagit sig upp på en liten kulle vänt om och undrar hur det är? Jag vågar knappt känna på näsan, rädd för att den skulle röra sig alldeles för mycket, men den satt fast. Går vidare känner på tänderna, där en av dem redan är en porslinstand, de verkade sitta fast. Efter detta konstaterats så säger jag att jag mår bra, allt verkar rätt helt även om jag har näsblod. Jag var ovanligt vaken under själva smällen och var inte avsvimmad. Ont i huvudet? Ja fan, hela pannan värkte.  Det som kan ha uppfattats som lite märkligt var att jag sa till dem att jag inte kan se ut så här, eftersom jag skulle på konferens nästa vecka. Lite ytligt måhända. Men i bakhuvudet fanns min stundande ortopedexamen där jag om ytterligare ett dygn inför Sveriges främsta ortopeder skulle bedömas när jag utför status och gör en klinisk bedömning på tre patienter. Då kan jag ju inte se ut så här, hur jag nu egentligen såg ut?

Avsköljd och rödmulen

 Mannen som återvänt gav mig sitt ihoprullande ”ifall jag måste bajsa i skogen papper” samt att jag fick skölja av ansiktet med vatten han hade med sig. Jag lovordade honom och sa att det var lugnt, jag mår okej och går till Risberg. Jag började gå. Jag tog upp telefonen för att se efter hur jag såg ut, tog en bild, skickade den först till min syster som var i stugan i Sälen med min son, sina barn, mina föräldrar och morföräldrar. Berättade att jag blödde en del och skulle ta mig till Risberg. La sedan ut den på min facebook med kommentaren ”2 km innan Risberg slutade nog mitt lopp… så jävla ledsen”. Sedan började jag gråta. Jag var så fruktansvärt ledsen, min kropp kändes ju så bra, nu skulle jag inte få slutföra det här loppet i år heller. Det kändes orättvist och tårarna trillade på. De kommer aldrig att släppa igenom mig i Risberg. Hopplöst som ett barn hulkande ledsen var jag. Då ringer det från okänt telefonnummer på mobilen, jag svarar och det är min vän Henrik Modin som ringer, undrar lite hur det är och känns. Säger ”Det här kommer att låta lite hårt Åsa, men fortsätt, du klarar av det här!” Ja….det gör jag väl….benen känns ju bra, de fungerar, lite skrapsår på knäna kan jag springa med. Jag kan ju andas genom munnen om näsan svullnar igen mer. Näsblodet hade slutat, nu rann det från ett sår på näsan. Ja, fan, han har rätt jag ska inte sluta, jag ska fixa det här.  Jag hade dessutom mycket tid på mig, jag skulle nästan kunna ta mig i mål med supersnabb gång. Tog mig de två kilometrarna till Risberg, omtumlad men beslutsam.

 I Risberg så såg jag blickarna på mig och jag flackade själv med blicken efter sjukvårdarna, till slut förstår någon ”Ta dig under spärrbanden (som var uppsatta för stafetten) och gå in där borta”. Så gör jag. Får ligga ned, man tvättar av, funderar på om man ska plåstra om eller använda steristrip. Skrapsåret i pannan var man överens om behövde inte läggas om, men såret på näsan fick strips och ett plåster för att hålla emot lite blödning. Jag fick gå ut, INGEN stoppade mig, jag fick fortsätta. Inga tankar där i personalen om vad ett rejält brillenhematom kan dölja. Phu. Tog mig under snörena igen, svepte i mig lite vatten och energidryck och så vidare. Skickade ett sms till min syrra att jag fortsätter, vi skulle ses i Evertsberg, nu var de ju redan på väg!

 Solen hade nu kommit upp och började så sakta steka på. Kände att jag tappade lite kraft efter fallet och stoppet, men benen tuffade på. En tredjedel avklarat. Den lätta delen. Nu gick jag in i mittendelen, den mentalt tuffa, långt kvar och kroppen börjar bli trött. Tyngre backar, mjukt bitvis sugande underlag, en del gående hade börjat smyga sig på. Min vätska tog slut. Noterade att min portionsförpackning av Tailwind måste trillat ut. Fick påfyllt med vatten istället vid en kontroll. Salttabletter och BCAA in. Längre lite tristare hårdare sträckor längs med landsvägen, snart gjort ett maraton. Men innan man svänger in längs med sjön står min familj plötsligt där.  Jag känner glädje, blir så glad av att se dem. Visar upp mitt snygga fejs och säger till dem att jag mår bra, det är ingen fara. Trippar vidare. Maraton, check, inte ens halvvägs. De riktigt snabba stafettlöparna börjar nu dyka upp, när man börjar bli lite trött i värmen så ÄR det påfrestande att hela tiden på singeltracksträckor oroa sig för dem som kommer bakifrån i en helt annan fart och att behöva stiga åt sidan. Man vill liksom bara ta den enkla vägen fram och inte den via granris och ljung. Sista biten in till Evertsberg är rätt trist och till stor del utan skugga, men till skillnad från förra året så är den torr.

 I Evertsberg blir jag återigen påhejad av familjen! Äter inget, dricker och ber att få påfyllt i blåsan, hämtar min dropbag, fyller på med Tailwind. Fyller på ryggan med mer snickers. Byter till mer dämpade skor. Bajsar fortsatt rödbetsrött.

Sådär! Nu ska det bli utförslöpning enligt uppgift! Ut på den delen av banan som för mig än var okänd, alltid mycket roligare att springa på okänd mark. Jadå, det flyter väl på ganska hyfsat. Vattnar min keps vid kontrollerna. Dricker både vatten och näringsdryck. Det här är längsta sträckan. Träffar åter på mannen som hjälpte mig vid fallet, jag sa till honom att vi fixar det här även om vi så nu börjar gå. Han var inte lika lätt till sinnet och sa att man ”aldrig vet vad som kan hända” och att han tidigare hjälpt en tjej som föll illa på ansiktet. Jag log, drog upp min keps och sa ”jag vet, det var mig du hjälpte”. Han såg förvånad ut över att jag fortsatt. Började känna mig konstant kissnödig, jag kissade säkert 4-5 gånger på sträckan. I mitt bakhuvud började det gnaga natriumbrist, så jag kastade i mig lite fler salttabletter på måfå.

Borde laddat med mer godis!!

 Vilken sjuuuukt lång sträcka och inte alls så där lätt som man skulle kunna tänka sig på kartan. Innan Oxberg så dök det upp något som kallades för Lundbergsbackarna. What?! Jag var inte riktigt förberedd på dem. Gå och gå och gå och gå. Började känna hur hjärnan hade tröttnat på det här och den kunde för sitt liv inte förstå hur stafettlöparna orkade springa upp för de här backarna? De kom upp bakifrån frustande som stora stygga vargen. Taskigt tung sträcka att få äran att springa i stafetten hann jag tänka. Tungt. Tungt. Tungt. Mental meltdown. Jag började känna att jag inte skulle fixa det här. Det här kändes inte roligt längre. Backe nedför innan man kommer in till Oxberg, där nere står familjen, jag får tårar i ögonen, de hejar på och ser glada ut. Jag responderar springande med gråten i halsen att jag inte fixar det här. Ställer mig vid vätskestationen och små tårar kommer. Han undrar om jag inte ska bryta? Min syster kommer fram där bakom och undrar hur det är. Jag ser min sons oro i ansiktet. Jag biter ihop. Har man tagit sig över två tredjedelar så bryter man inte. Inte när benen fungerar. Jävla hjärna. Jag blöter ansiktet med kallt vatten från en slang. På med kepsen igen. Springer förbi mamma som förvånat undrar om jag verkligen ska fortsätta? Jo. Vi syns om fem timmar i Mora, för det är hur jädrans lång tid den sista delen kommer att ta säger jag och muttrar.

   Helt utan geist ger jag mig vidare. Stuffar på i min förlorade hjäteposé, som en krum gammal gubbe med släpande fötter i för stora tofflor. Det glider upp en kille vid min sida som undrar lite kort hur det går? ”Det går rejält tungt nu” Vi tittar på varandra och han undrar om det inte var mig han sprang två mil med förra året? Hahaha! Jaaa! Det var Smågankillen från förra året. Jag tror att han kände igen mig på rumpan som han fick glo på någon mil förra året. Han såg så oerhört trött ut förra året när jag lämnade honom i Evertsberg. Jag har funderat på hur det gick för honom förra året, fixade han hela vägen till Mora?! Det visade sig att han blivit avplockad vid Eldris, så nära! Men i år var det en helt annan stunds i hans ben, han flöt på lätt framåt, enligt mig en helt annan löpare – så kul att se! Han drog med mig på någon kilometer riktigt bra löpning och glädjen infann sig i kroppen igen. Han tipsade om att spurta på lite då och då för att kicka igång kroppen och bryta den monotona rörelsen. Jag piggnade till, men att spurta på järnet vågar jag inte. Av någon oklar anledning så är jag livrädd för att få kramp, fastän jag aldrig fått det. I mitt huvud inbillar jag mig att då är loppet över. Vi hängde tillsammans med min räddare i nöden som också dök upp ända in till Hökberg.

  Stoppet i Hökberg blev långt. Magen hade börjat bli lite orolig igen. Slut på tailwind i ryggan. Fick fylla på med vatten enbart. BCAA:n var slut och likaså salttabletterna. Resorb blandades, tredje för dagen. Drog i mig lite saltgurka och något chips, mer gick inte ned. Toalettbesök igen. Skaka ut grus ur skorna, sitta en pyttestund. Stoppet tog ungefär 15 minuter, ingen stress där inte. Jag skulle hinna i mål. Fokus efter fallet blev konstigt nog att komma i mål, inte att springa på vare sig tolv eller tretton timmar.  Hjärnan nöjer sig med en hel del där ute som man kan få betala för efteråt.

 Sträckan Hökberg till Eldris kommer jag inte ihåg så mycket från, släppte iväg grabbarna. Blev en hel del sölande, men jag tog mig stadigt framåt. Lite ensamt, men det är jag bekväm med. Stafettlöparna hade börjat glesats ur och nu på de breda lite trista grusvägarna så var det trevligt att de (som jag) glada motionärerna gled förbi ivrigt påhejande. Hade det inte varit för dem så hade det nog inte heller varit så mycket folk kvar längs banan heller. Blev lite stressad vid en vattenstation för att de enbart hade vatten kvar och ingen sportdryck, inbillade mig att det var förödande för musklerna att inte få något mer än vatten. Men inte så mycket att göra åt.

 Att se kilometerskyltarna ticka nedåt var helt fantastiskt mot slutet. Egentligen så började jag nedräkningen när det var ett maraton kvar då jag tänkte ”Ett litet fjuttigt maraton kvar, inga problem”. Galet, jag som för tre år sedan knappt orkade springa två kilometer. Det är klart att ett maraton är tufft, men man måste lura hjärnan lite i det här läget. När skyltarna började gå under 20 km kändes det nästan som att man var i mål. Tänkte på vad min coach sa innan loppet, de sista tre milen ska du se till att njuta av och bara räkna hem in mot mål.

 Helt plötsligt nästan bara nio kilometer kvar. Står i Eldris och försöker få i mig något, men det blir mest sportdryck. Sista toalettbesöket. Jag som knappt behöver göra stora nummer varje dag hade nu lyckats med fyra tunga besök, nytt typ av rekord. Inte illa. Jag vågade inte fräsa ut så mycket snor som vanligt, dels öm i näsan och så var jag lite orolig för att starta en näsblödning igen, kan det vara så att snoret då rinner igenom istället?

Veckan innan en liten tur i Kalmar med anknytning till både IronMan och Vasaloppet

 Den sista sträckan hade jag bestämt att jag skulle springa hela vägen. Mina ben fungerade ju ändå rätt okej. Lite sand i skorna gör inget, bra träning inför ett eventuellt Maraton De Sables i framtiden. Det går fint, trippar på och ser även att jag tar in på andra löpare som jag inte sett tidigare. Frågar en kille hur det går när jag saktar in förbi honom. Han var pratsugen, så jag börjar gå med honom, tänker att lite sällskap kan jag erbjuda någon i gengäld vad jag fått från mina två compadres under loppet. Han har kört några Iron Man, men aldrig sprungit så här långt, han hävdar att det här  var jobbigare. Vi pratar också lite om att de som inte tränar ibland inte har en aning om vad tex. ett Iron Man eller en ultradistans handlar om. När jag klarade min första ultra då på TEC, som var en distans som nästan var dubbelt så lång som jag tidigare sprungit så fick jag kommentaren från en person som ALDRIG tränar ”Nästan tolv tiimmar? Var inte det lite långsamt?”.  Han hade fått en liknande kommentar när han fixade sin första Iron Man. Det var trevligt, men jag ville verkligen komma i mål snart och inte gå mer. Jag peppade upp honom och sa ”Att nu kör vi, vi springer sista fyra kilometrarna”. Han startar upp, försöker en liten bit, men det går inte. Jag säger hej och fortsätter trippa framåt. Fyra kilometer kvar! Solen har börjat sjunka lägre och myggorna började smyga på.

 Genom en camping, förbi en tjej som knappt kunde gå, det såg ut som om hon besvärades av något rejält skavsår någonstans. Hennes pojkvän (förmodar jag) följde henne på cykel, så som jag även under första delen av loppet sett honom invänta henne. Kändes nästan lite taskigt att springa förbi på hela ben. Sprang upp på den lilla knölen innan upploppet. Nu var det nära, en liten till minibacke och där står min son och hans kusiner helt plötsligt. Jag var inte beredd på att de skulle stå så långt ned på ”upploppssträckan”. Haha, vad glad jag blev! De ville springa med mig. Klart att de skulle få det. Sedan såg jag mamma och min syster. Min mamma ser ut att ha tårar i ögonen. Jag sträcker upp armarna och skriker, jag är så glad! Nu uppe på sträckan, jag trappar upp tempot, benen fungerar ju utmärkt med adrenalin i kroppen. Jag tar av mig min keps och kastar den till barnen. Jag vill inte ha på mig den på målräckan. Ökar farten, mormor, morfar och pappa! Jag höjer händerna i luften igen och skriker! Ser för mitt inre den fantastiska bilden på en bekant när hon gick i mål på ITU-triathlon förra året. DEN känslan hade jag nu. Det här var mina hundra meter. När jag närmar mig mål och de nämner mitt namn så bjuder jag publiken på höga knän och ett till jubel!

So fucking bäst!

De tar emot mig i målet, ser hur jag ser ut, undrar hur jag mår. Jag mår alldeles underbart! Jag klarade det. Får min medalj och främst min t-shirt. Går leende och hämtar mina väskor, går in i mattältet men har inte riktigt aptit, tänker att det är bättre att möta upp familjen så att vi kan gå och äta någonstans tillsammans. Går tillbaka med dem längs med upploppet. Mår som en drottning, men med ömma ben. På andra sidan ser jag Jonas Buud på väg mot prisutdelningen, tror även att han noterar mig och mitt blåslagna ansikte. Två olika typer av kämpar, vi klarade det.

 Vi möter en kille som när han ser mig ropar till ”Nej, men fan, det är ju DU!” Sedan ropade han till sig sin kompis, förklarade att han hade sett mig komma in vid Risberg blödandes från hela ansiktet, sett hur jag böjde mig under tejpen och gick in i sjukhusstugan. Han själv satt där för att han bestämt sig att bryta pga dålig mage. Han trodde inte att jag skulle köra vidare och berättade imponerande för sin kompis ”Du skulle ha sett! Då kommer hon ut igen, går direkt till vattenbordet och drar i sig två glas och springer vidare, bara så där!!”. Haha, han var imponerad och glad över att se att jag kommit i mål. Han lovade att han skulle köra klart loppet nästa år, även om han hade dålig mage. Mitt hjärta blev varmt.

 Pappa kom med bilen. Ingen sa något om mat. Men pappa han hade minsann klurat ut att det man behöver efter att ha tagit sig nio mil, med bruten näsa, i stekande sol och utan egentlig fast föda var en öl! Älskade pappa. Jag fick en öl i bilen på väg tillbaka till Sälen. Den smakade fantastiskt! Ingen mat, men öl. Vi skålade hemma i stugan för mig och det blev en natt med stödtrumporna på.

 Dagen efter var jag fortsatt i ett glädjerus, jag kände mig nöjd och stolt. Känslan var så stark att jag bestämde mig för att även om jag inte klarar min ortopedexamen dagen därpå så var det här ändå värt mer. Kanske ett sätt att lura sig själv till ett lugn. Ingen av mina patientfall dagen för examen verkade skrämda av mitt Klingonansikte. På något sätt så klarade jag även ortopedexamen, vilka två dagar!

Dagen efter!

Klarad ortopedexamen!

 I år är jag ultra. Men var det DET som var så viktigt? Att kunna säga att jag är ultralöpare? Nej, det är inte det minsta viktigt för mig. Jag gör det här för att jag på något konstigt sätt gillar det. Jag kommer inte att skriva i ett CV att jag är ultralöpare, jag kommer aldrig att presentera mig som det heller. Jag är Åsa, jag gillar att springa och gärna långt, jag gillar kampen mot hjärnan och att vinna över både den och benen. Jag gillar mentaliteten, människorna och gemenskapen inom ultra. Jag är en glad motionär med ett pannben som höll hela vägen - men med lite svag näsa… Allt går om man vill!!!

 Tack Ann-Sofie Forsmark för supercoachning och för nycklarna att hålla hela vägen in i mål. Tack min bästa familj. Tack alla superinspirerande löparvänner på facebook och i den riktiga världen!

 Tack kroppen som fixade det här galant – men snälla snubbla inte mer och passa dig för fårhundar i Transylvanien så ska jag fortsätta att ta hand om dig.

                                                        Åsa Saarnio - Ultraskrivare -