BAGAN TEMPLE MARATHON - Äventyr i Burma - 2013
Mr.Bryntse önskade ett långt gästinlägg från min resa till Burma, han fick det och här är det!
PRERACE
För
ett år sedan så sprang jag mitt första maraton på Grönland. 1 månad innan mitt första halvmaraton. Jag och min man åkte
till Grönland med Albatros Travel Adventure Marathon. Där annonserade då att de
planerade ett första maraton i tempelområdet Bagan i Burma. YES, tänkte jag och
min man, det ska vi vara med på. Så när platserna släpptes så anmälde vi oss
utan att tveka.
Förberedelserna
gick riktigt bra fram till i Juli då jag fick en elak förkylning med hosta som
även ledde till ett brutet lopp, Laugarvegur på Island. Sedan dess så kom jag
aldrig igång med en bra fortlöpande träning pga. små skavanker och sjukdomar. Tiden
var även knapp pga. längre pendling under den här perioden. Men va fasen, vid
mitt första maraton så var jag ju riktigt otränad i jämförelse med nu. Jag var faktiskt inte så orolig över att jag inte skulle fixa det här. Jag
hade ju även klarat av Madrid Rock´nRoll marathon i maj.
Då
var det dags, 04.45 30:e oktober lämnade
vi Eskilstuna med bil mot Arlanda för att flyga ned till Köpenhamn och möta upp
resten av den “Skandinaviska gruppen”. Vår grupp som kom att kallas
Danmarksgruppen, bestod av 27 personer, 3 norska deltagare, en islänning
(min man), en polska och jag som svensk – resten dejlige danskar och en likadan
reseledare, Birger. Fyra var kända ansikten och bekantskaper från Grönlandsresan, kul
återseende! När vi skulle checka in så höll jag inte på att komma med på planet
eftersom mitt pass enbart räckte 5,5 månader (vilket jag visste om, men det nya passet var inte det som matchade visumet, så jag chansade). De ringde någon på andra
sidan och fick ett godkännande att släppa igenom mig. Phu! Jag satt mellan två
danskor på flyget ned mot Bangkok; June – en härlig tjej som även sprungit
Solar Eclipse Maraton i Australien men som inte gillade de skräckfilmer jag såg
på flyget ned. Maja - fd. fotomodell som tyvärr inte skulle starta pga. smärtande
höft, men följde med för att heja på sin kompis. Redan då förstod jag att det
här med att förstå danska skulle bli riktigt svårt på resan och istället för att prata engelska så tog vi om långa meningar lite långsammare. I Bangkok flygbyte mot Yangon, Burmas föredetta
huvudstad. Där var det dags för att ordna visum på riktigt, alla fick sina och jag började
bli alltmer orolig. Byråkrati är ju något som Burma är bra på. “Shit pommes”
tänkte jag – det får bli en semester på flygplatsen istället. MEN som en av de
absolut sista fick jag även mitt godkänt och slank även igenom passkontrollen.
Det
var nu förmiddag Torsdagen 31:a oktober
och vi checkade in på ett riktigt lyxigt hotell centralt i Yangon. Snabbt byte av kläder och iväg på busstur för
lunch & sedan för att titta på en guldig gigantisk pagod samt den lika
gigantiska liggande buddhan. Kvällsmat och sedan tillbaka till hotellet. En
välbehövlig dusch, där jag kunde lyssna på TV vilket kändes lite märkligt, men
det var det senaste avsnittet av Ultimate Fighter, så jag tvagade min kropp till
“Bring it on, Come on!”. Slocknade snabbt med bara några få
timmars sömn på de senaste 36 timmarna.
 |
| Gudomlig |
 |
Det tog tydligen ett antal år att komma överens om hur,
vilka och placeringen av alla symboler under fötterna. |
Fredagen den 1:a november startade med ytterligare en tidig uppgång med avfärd
mot flygplatsen vid 05.00. Vi fick med frukostbox från hotellet, jag åt de 2
äggen, resten av boxen fick en liten kille på flygplatsen – jag tror faktiskt
han blev gladare av att få mat än pengar för några vykort. Inrikesflyget
från Yangon till Bagan tog 1 timme med propellerplan. Som incheckningsbiljett
så fick vi ett klistermärke satt på tröjan och där brydde sig inte personalen alls om att det tjöt ljudligt när vi alla passerade genom säkerhetskontrollen. Nu började vi
även se delar av de andra internationella grupperna som skulle delta. Där träffade vi även på 2 australienska kvinnor som
vi också träffat på Grönland, familjär känsla. Hotellet som skulle bli vår
bostad de närmsta 3 nätterna var fantastiskt och med pool. När jag tänkt på Burma så såg jag att vi skulle bo mer enkelt och avskalat. Nu fick vi faktiskt några fria timmar och jag och min man passade på att unna oss öl, massage och sömn. Detta efter att han provsprungit
2,5km. Efteråt såg han ut att ha badat i poolen med kläderna på. Vi inser nu på
riktigt att det kommer att bli tufft imorgon.....värme är nog inte att leka med....
 |
| En islänning ligger aldrig i solen. |
Mot
eftermiddagen var det avfärd till ett större tempel för att bevittna
solnedgången över landskapet som bredde ut sig nedanför oss – fantastiskt!!
Sedan en gigantiskt pastamiddag med alla deltagare. Vi fick våra nummerlappar
och information kring arrangemanget – det började bli på riktigt nu! Jag
lyxade till med en stor Myanmar öl, de var riktigt goda. Blasköl, sådant som man vill dricka i värmen.
Hem och lägga fram morgondagens löparkit och försöka hitta någon sömn, vilket var
svårt – det var en mycket hård säng och kroppsklockan var helt ur led.
 |
| Uppvärmningstrappor |
 |
| Vyer över Bagan |
 |
| Hårdingar on the Top |
 |
| Fint med svart bakgrund på nummerlappen. |
RACEDAY 2:a november 2013
Frukosten
startade 04.45. Jan som var den mest meriterade maratonlöparna av danskarna ville
helst ha frukost 3 timmar innan starten dvs. 04.00. Det var dock hårt reglerat angående arbetstiderna i Burma så det gick tyvärr inte att ordna. För mig som dödlig så tror jag inte att det spelar någon
roll när jag får eller om jag får i mig frukost. Det är en skön spänd stämning när man kommer
in i en frukostsal full med löpare laddade till tänderna för dagens och resans stora händelse.
Jag kände mig orolig i hela kroppen, trött och inte det minsta utvilad, svårt
att hitta fokus med blicken. Visste inte vad jag ville ha till frukost, mina skakiga händer tog några ägg och ett rostat bröd med marmelad på. Juice, mineraltabletter, kaffe och
treo. Jag valde bort kompressionsstrumporna som tidigare varit mina vänner, det kändes som att de skulle
kunna bli för varma. Fyllde på vätskeryggan med vatten och maxade facken med
gel, liksom två extra mineral/salttabletter.
 |
| Godmorgon på hotelltoaletten |
Bussen lämnade hotellet 05.30 och vid 06.00
var vi vid starten, ytterligare ett tempel. Där fick vi se solen gå upp och
hur flertalet luftballonger tecknade sig mot himlen. Den enda som jag såg på riktigt
värma upp var Jan, han såg snabb ut. De burmesiska löparna dök nu upp, de allra flesta i platta
odämpade kinaskovarianter. Inga dyra gadgets vad jag kunde se, men de gör ingen till en snabb löpare, för små och snabba såg de ut. Fötterna började småtrampa runt lite av nervositet
och av vilja att bara få komma iväg och få skiten gjord. Så börjar det att bli
dags. Burmas hälso- och idrottsminister har tagit sig hit och invigningstalar,
burmesisk press är på plats. Nedräkning från 5 och PANG – iväg! Hurra!!!! Att
springa på okänd mark är ett äventyr i sig.
 |
| En ballongtur över Bagan måste bokas månader innan man är där. |
 |
| Den här Japanen har sprungit mer än 600 maraton |
 |
| Den här tuffa kvinnan har snart sprungit 3..... |
 |
| Snart snart snart start.... |
Raceplanen var att hålla oss kring 6.30-7.00
min/km tempo samt att vi skulle hålla ihop, min man och jag. Fasiken vad skönt att
komma iväg! Lycka i benen. Det kändes bra, men som alltid lite flåsigt i början
innan kroppen är igång. Min kropp brukar starta vid 7km. Vi började med att
springa igenom lite lummiga partier och värmen hade inte börjat leka djävulen
ännu. Vätskestationerna var uppsatta var 4:e kilometer. Min tanke var att
stanna vid varje station och stå still att dricka. Mentalt tänka en station i
taget för att inte bli överväldigad med en känsla av “Att det är ju så
sjuuuuuukt långt kvar”. Kilometer 1-4 sprang jag för min vän
Marie som fyllde 40 år de här dagarna, hon ville ha de första kilometrarna för
att de är lättsprugna, och det hade hon helt rätt i. Glad och nöjd över att vi
fortfarande kunde se en massa löpare omkring oss så ville min man gå, efter
cirka 7km, varpå jag responderar “Kom igen, vi har ju flyt nu”. Min man hjälpte mig igenom äventyret på Grönland och drog upp mig för backarna på Island, nu var det min tur att anpassa mig och peppa. Efter den lilla korta promenadturen så började min hjärna redan
att stekas. Jag började redan att räkna kilometer efter kilometer, något som jag tidigare enkom gjort på sista milen och när benen börjat att bli
trötta. “Suck redan nu” tänkte jag. Vi sprang på en bit till i den fart vi
planerat att hålla.
 |
| 4km för dig Marie! |
 |
Mie här framför oss är kompisen till Maja som satt brevid mig på planet.
Hon gjorde sitt första maraton, snygga 4.56 kom hon in på! |
Kvällen
innan fick vi rådet att stampa i marken innan vi satte oss i buskarna för att
kissa – ormarna var tydligen lite mer aktiva nu efter att de haft lite
regn för några dagar sedan. Efter cirka en mil var det dags för första
kisspausen – vilken gick alldeles utmärkt. Skönt njurarna funkar än så länge. Trosorna
var dock redan helt genomblöta – så blöta trosor har jag aldrig haft, sorry alla
heta män, men löpning verkar få det att rinna till ordentligt. Vi kvinnor hade
lite funderingar kring hur det skulle uppfattas att kissa offentligt i den här
nya miljön, men Ragnhild (en grym och göj norska som bla. sprungit TEC och
andra längre ultradistanser) såg vid starten hur de Burmesiska flickorna
tvärtemot oss vände ut rumpan och hela härligheten mot vägen/publiken och
gjorde sina behov. Ingen anledning att vara blyg alltså. Sedan visade det sig
att det gjorde så för att inte förlora ansiktet, om ansiktet inte ses så har
man inget att skämmas för. Jag skulle gå naken iklädd mask hela dagarna!
Kilometer 10-14
löpte på väl för min kompis Jenny som också fyllde 40 år de här dagarna – man
måste springa lite för de gamla men ack så snygga tanterna. Landskapet
förändrades och det blev mer öppna ytor. Värmen började bli ordentligt
påtaglig. Till den största delen så gick loppet på sand, i början mestadels
hårt packad, men nu började den bli lika undflyende som på en tjock sandstrand
bitvis. Det var tänkt att det skulle finnas vattenduschar längs sträckan, men
leveransen från Indien hade inte hunnit fram. Jag hade ett svart svettband
kring huvudet och började tidigt att hälla vatten över mitt hår. Ju längre
loppet gick så hällde jag vattnet under linnet både fram och bak och över
axlarna som stektes i solen. Kände mig nöjd över valet av ett svart linne som
satt som ett blött korvskinn över mig istället för den vita tuna t-shirten som
var det andra valet. Däremot så kändes det lite sådär att hälla dricksvatten
över sig, något livsnödvändigt för de burmeser som såg på oss med stora ögon
när vi gjorde detta.
 |
| 10-14km för dig Jenny! |
Resterande kilometer upp mot 21km var en lång
het helvetes sträcka. Min man började förbanna sig över att han igår inte bytt
ned till halvmaraton. Jag hade för mig att det var en skylt vid starten som sa
21km både för hel- och halvmaraton. Den tanken tog mig framåt, bara jag kommer
dit så kan jag få en lång skuggpaus och även avsluta den här tortyren – kanske kan de
faktiskt ge mig en medalj för ett avslutat halvmaraton? Får jag det så kastar
jag in handduken. På samma sträcka så byttes vi av med att passera/passeras av
2 välväxta amerikanska poliser, Paul och Randy. Paul la sin stora arm om mina
axlar och undrade vad jag hette – som vanligt liiiite svårt för utomnordiska
att få till och förstå mitt namn. Men jag fick nog iaf fram att det betydde
Gudinna. Efter en liten stund så hör jag Randy 2m bakom säga till Paul att jag
är gift med den där stora islänningen, som då låg cirka 10m framför oss. Paul
tackar Randy för den informationen och att han inte ska slösa sin tid på att
stöta på någon som redan har en man – särledes en stor isländsk man med en
massa tatueringar. Han sprang fram till min man och sa “Hello husband!”. Runtom oss jobbade burmeserna på med sitt
jordbruk och vinkade glatt till oss. På vissa ställen stod/satt de uppradade
och inväntade oss – Mingalaba eller Mingalava hälsade vi till varandra (jag
fick aldrig koll på om det skulle vara ett b eller v där på slutet, men det
ljudas ju ändå nästan på samma sätt typ…för en halvfinne som jag iaf).
 |
| "Hello och Goodbye husband" |
21 kilometer – men va fan?!! En skylt
mitt ute i ingenstans, mitt i värmen, mitt på dagen – det tog nästan 2h 50min
att ta sig halva sträckan. Jag måste ha läst fel vid målet, det här var inte
starten, jag var fortfarande mitt i loppet. Det var bara att fortsätta. Jag
började att gå en bit. Luften gick något ur mig. Jag kände att "Nu går går jag fan fram till 30km, det har
jag tid med, jag har 4 timmar på mig att gå i mål". Nu spelade inget annat någon
roll, att komma i mål och få en medalj var nog. Skitsamma vilken tid
det blir. Hjärnan kokade – men när den väl tagit beslutet
att nå mål var gott nog så var jag vid gott mod igen.
Jag
tog en av mina koffeingel. Jag vet inte om det var den som gav mig mer energi
eller den längre gångpausen – men jag började att känna mig starkare. Min man sa klokt
nog “Att skulle vi klara oss igenom det här så måste vi nog få göra vårat eget
lopp och inte styras av någon annans rytm”. Jag drog vidare snabb som en gasell kändes det som, men så var det ju inte riktigt.... Steget kändes lätt och jag njöt
igen. Nu inne på kilometer 20-25 som
jag sprang för min mormor som fyllde 78 i de här dagarna. Hon har alltid
funnits där som en kämpande matriark för alla i vår familjs bästa. Hon börjar
att bli trött och behöver lite boost – kanske därför som de här kilometrarna
gick så bra. Jag “rusade” förbi 2 till tillsynes vältränade amerikaner från
Californien, borde de inte vara vana vid den här värmen? Ytterligare en bit
framöver en ung amerikan som gick lite vinglande, böjde sig över mot väggrenen
och kräktes luft. Jag stannade och frågade hur han mådde – han var vid liv och
skulle gå till nästa station och sluta där. Jag sa att jag kunde be dem hämta
upp honom när jag kom dit, men det ville han inte, “He was ok”…. Jag struttade
vidare och orkade njuta av den fantastiska naturen runt omkring och alla glada
burmeser som hejjade på. Ny kisspaus i ett skönt lummigt parti brevid en
asfalterad väg. Kissade litervis, kanske inte så konstigt då jag drog i mig
cirka en liter vätska var 4:e kilometer. Väl ute ur buskaget så dök de
superglada mexikanska Amigas upp – de hade också fått en skön resa under den
här sträckan. Grymma damer!!
 |
| De 2 amerikanerna jag drog förbi..... |
 |
| Mitt på bron ovan så passerade jag denna för min Mormor Gun. |
Vid kilometer 27 möttes jag av Snygg Casper
(dansk reseledare) som trädde ett gult armband kring handleden – utan det så
skulle man bli diskvalificerad. Det var så skönt att mötas av någon så glad som
han var och som man dessutom kunde prata med. Nu är det BARA 15km kvar
skrattade han. När jag skulle vidare såg jag att min man hade tagit tag i
löpningen och nu kommit ifatt mig – dessutom så går han ju nästan lika snabbt
som jag stuffade framåt. Jag inväntade honom som den goda hustru jag är och
lite sällskap är aldrig fel. Han lämnade nu ifrån sig sin ryggsäck till Snygg Casper (det var faktiskt min man som myntade det namnet) med bla. sin
mobiltelefon i och med orden "Låt den inte ligga i solen bara". Väl i mål så hittar han den svarta väskan
mitt i solen med en helt totalt sönderbränd telefon, icke fungerande, helt
rökt….utbränd. Kilometer 27 avklarad för Ivan Turina.
Nu väntade
en lång asfaltssträcka på en trottoar i mestadels skugga faktiskt!! Men då med
tricket att var 10:e meter ha en kraterdjup vattenledare som krävde ett litet
skutt – och ibland att de nu lite tröttna låren var tvungna att stiga ned och
upp typ hela 50cm med jämna mellanrum. Men jag tuffade på joggandes. Min man körde på efter mig och valde att gå/springa på vägen för att slippa de där snygga
hoppen som jag gjorde. Vi möttes upp vid nästa vätskestation vid kilometer 31, där vi även kommit ifatt
en äldre Japan. Yej!
Yohoo – det går ju, nu är det sista milen!
Vidare från 31km och runt hörnet. OH MY! Återigen sol, sand och öppna vidder.
Min puls var aldrig hög, kände inte av någon mjölksyra men kroppen bara
stannade upp i värmen. Jag började återigen att gå. Min man kom ifatt mig och
passerade förbi "Hejdå Gullet". Men med en banan i magen så var jag absolut inte redo att ge
upp. Mer vatten i och över kroppen. Jag glömde att min telefon kanske inte
skulle må bra av allt vatten, men jag har en hardcoretelfon jämfört med min man
(den är van att vara fuktig i min sportbh när jag springer). En burmesisk man
hade ställt fram ett bord med färska tomater och salt – behjärtansvärt – tyvärr
så vågade jag inte äta tomaten med tanke på bakteriefloran, men hjärtat slog en
liten loop för honom. Vidare genom en liten by, en liten kille på 4-5 år
utmanade mig, jag hittade kraft och spurtade i cirka 200m – det nöp till lite i
vänster vad, men haha, det var var det värt för jubel och hans segerrullning i
sanden. Min man var nu cirka 50m före mig, även han hade spurtduellerat. Lunkade
vidare återigen långsamt efter den galna spurten. Kissnödig igen, jag var enormt duktig
på det där med att inta vätska och den rann igenom istället för att svettas ut.
Jag tittar bakåt, den äldre Japanska herren, nåväl jag stiger av och tänkte att
han hinner springa förbi innan någon fram- eller bakrumpa visas. Men han var
trött, precis när jag skulle dra upp de havsblöta sladdriga trosorna så
springer han förbi – jag hann stiga av, kissa och nästan dra upp medan han
tog sig typ 10m…eller kan det vara så att han var en av de där kissbisarra
japanerna? Han och jag skrattade åt det på vinstcermonikalaset, när han kom och
slog sig ned vid vårat bord. Jag sprang
såklart om honom sedan, vidare mot mål och min mans hälar.
Min man började med en lite dum sak mentalt för mig iaf när vi slog våra påsar ihop vid
kilometer 35 – att överföra varje
kilometer till promenadtid, 10min för varje kilometer, det blir 70min till att
ta sig igenom! Gaah…det känns som en lättare sak att tänka “Åååh nu är det bara
7km kvar, det är ju inte ens en värdig löprunda på hemmaplan”. Nåväl vi
stapplade vidare. Varje kilometer varade en evighet. Vi hade pejl på
mexikanskorna och lite längre fram ett till par. Bakåt var det tomt. Men på en
längre sträcka så såg vi plötsligt dem. Det såg ut som ett gäng zombies som var
efter oss. Ett gäng törrstande löpare närmade sig. Vi hade börjat att tappa
fart även när vi gick, det här gick inte för sig. Jag peppade igång min man till
att vi skulle börja springa lite trots hans smärtande fot. Vi brände av en
kilometer – låter löjligt men vi var sjukt nöjda. Jag började känna av den där
vänstra spurtvaden och att den var på gränsen att slå över till fulminant kramp.
Men vi skakade av oss zombierna.
 |
| Här började jag nästan bli lite sur på alla långs sträckor i solen. |
Vid kilometer 40 stod en fotograf – vi
höjde våra händer tillsammans för att få till ett snyggt foto, Min man tyckte att
vi skulle springa och se sportiga ut – men jag tror inte vi skulle gjort det
oavsett. Han sporrade oss vidare. Nu jädrans, sista 2 kilometrarna (de sista
195m räknas knappt). Nu skulle vi om mexikanskorna, en av dem såg riktigt
riktigt sliten ut och lite vinglande, så det var inte en så stor bedrift, men
vi kom om… Nu 1km kvar. Asfalt på en hårt traffikerad väg, det var lite läskigt
faktiskt. Nu joggar vi igen. Längre fram ser vi Ove en man från vår grupp i 60-70-års åldern och med lite krum rygg – han möts upp av sin fru som väntat på
honom 600m från mål. Hon lägger sina armar om honom och ger honom extra vatten.
Det var kärlek det!! Vi klappar honom vänligt på axeln, peppar honom vidare och
segar oss förbi. Längre upp i sista backen (det var generellt väldigt flackt,
vilket jag är evigt tacksam för) står Jan – ni vet han riktiga maratonlöparen –
och skriker och hejjar på oss, kom igen, nu är det bara 400m kvar!!! Det hade gått bra för honom, placerade sig som 5:a!
Vi
viker av och åter in på sandbeklädd mark, in mot templet där vi startade vid
tidig morgon. Eufori, så lite kvar! Där nere möts vi av ett till gäng från vår
danska grupp som skriker och hoppar när de ser oss. En av dem pekar åt vart vi
ska, men det räcker inte, hon springer före oss och eldar upp dem som står och
väntar runt hörnet på templet – “Nya löpare på gång” – de som väntat, ställer
sig upp och hejjar på. Upploppet är värt hela resan. Jag ler nog nästan så
mycket att huvudet håller på att gå av! Jag & min man tar tag i varandras
händer och försöker få till att vi dansar en polka in i mål, det går så där. Men
AHHH! Yes! Vi gjorde det! Medaljen kändes lätt runt min hals, värt varenda
meter i benen!! 6 timmar och 28 minuter i 40 gradig värme, 100% luftfuktighet,
42.2 mil senare är jag en vinnare! Kanske tom den första svenskan som sprungit
ett maraton i Burma? De här fantastiska sista 2 kilometrarna var för Brumpan,
min kära vän med lungcancer – “Om jag kan, kan du, önskar att ditt upplopp blir
lika storartat”.
BILDER PÅ MÅLGÅNGEN KOMMER NÄR DE ÄR UPPLAGDA FRÅN ARRANGÖREN
(jag själv var för trött för att ens komma på tanken att ta bilder)
Jag
ville bara gråta – jag var så uppfylld men även tom. Det hade varit
mentalt tufft, kroppsligt så var det värmen som var problemet, mitt knä
fungerade bra, inga skador att skylla på. Det är något speciellt med att göra
det här med andra fantastiska människor – det är inte tiden som gör dig till en
vinnare i de här loppen, det är att du är där och deltar efter din förmåga och
alla är lika mycket värda och ärade. Jag lämnade åter min lunchbox till en
liten kille som ville sälja vykort – vi satte oss på bussen hem mot
hotellet som var fylld med euforiska deltagare. Vi gjor det!!!
Väl
hemma på hotellet tidig eftermiddag så börjar min man med att ta ett bad – då
släpper det (ni vet att jag inte gråter in publikum), jag sätter mig ned,
tittar på mina svullna men ändå oömma fötter, medaljen och börjar att gråta. Så
mycket känslor. Det pratas om postmaratondepression, eller ja, tomhet efter att
man slutfört något man laddat för länge. Det var nog inte riktigt så. Det var
blandat, det var glädje och stolthet över att jag inte gav upp där ute i värmen
och en mental utmattning. Tänker även att fettot klarade det igen. Man kan se tydligt på människors tveksamma blickar när jag säger att jag ska springa (eller ja ta mig igenom) ett fullt maraton, men där fick ni! Min kropp hade klarat resan fint. 2 blåsor under de där baconlindorna över
stortårna, det får jag alltid och compeed verkar inte hjälpa.
 |
| Myggbitna, lite svullna, bra kämpat fötter! |
Sedan ett långt bad i varmt vatten, inga hemliga
blåsor eller skav uppenbarade sig. Ett lugn infinner sig, det är över för den
här gången, nu är det bara att njuta av att ha fixat det här. Vi går sedan ned
till poolområdet och ett gäng sitter redan med varsin öl. Jag kramar om varenda
en av dem och grattulerar till väl genomfört lopp. Beställer in en stor öl och
en pasta Bolognese. Det har aldrig smakat så gott som då, 12 timmar sedan
frukost. Kvällen börjar lägga sig och hotellet dukar upp bord åt vårat gäng, vi
slår oss ned, jag äter efterätt och dricker irish coffea. Det blir en tidig
kväll för oss alla. Gott jobbat vänner!
POSTRACE
Nu
har det redan blivit Söndag den 3:e november, och vet ni – vi fick sovmorgon!! I alla fall de som inte önskade
att åka och titta på soluppgången. Idag gick den gardinpyntade bussen vid
niotiden och med ett första stopp i en liten by. Där skulle vi få se hur
burmeserna har det i sina hem och i sin vardag. Det hela känndes lite obekvämt. De
ville ha pengar för foton, besök i bostäderna, för att vi fick se hur de hackar
grönsaker, ja för allt och inget. Jag köper gärna saker och stödjer dem på det
sättet, men att dela ut pengar för att de bär omkring på ett barn känns fel. Min
man blev dessutom erbjuden sexuella tjänster. Mycket tveksamt stopp. Sedan ett stopp mer i "city" för att titta på en traditionell marknad. Det vi alla reagerade på var värmen, sprang vi verkligen i denna hetta? Min man försökte komma undan solen med ett paraply, stiligt. Idag noterade jag en ny löparskada, svullnad över styloideus ulnae från löparklockan. Klockan som för övrigt höll batteritiden mycket väl, 30% kvar när vi kom hem efter 6 dagar inklusive ett maraton.
 |
| Hund utan rabies och början till en odling (troligtvis) |
 |
| Aung San Suu Kyi och hennes far var/är populära personer - av förståeliga skäl. |
 |
| Helt rätt skylt! |
 |
| En islänning solar aldrig |
 |
| Fisk |
 |
| Den svullna styloiden (knölen). |
Sedan var det 4 tempelbesök i lite olika stil.
Häftiga byggnader. Burma är ju till största delen buddhistiskt och såklart är
karma viktigt. För att placera sig bättre i nästa steg så byggde man just
tempel, detta område vi var i hade kring 2000 stycken i olika storlek. Ett av
dem vi besökte byggdes av en man som hade haft ihjäl sin pappa och bror för att
komma åt makt – jag kan säga att det var ett jättestort tempel han lät bygga
för att återfå någon god karma.
 |
| Mycket guld var det |
 |
Temperområdet fick enbart beträdas med bara fötter -
det brände rejält under sulorna här. |
Vi
var alla lite möra, så det var skönt att tillslut få lite lunch. Måns var så trött att han la maten på baksidan av tallriken (han missade att vända på den). Efter lunchen så
gav jag och min man upp och åkte hem till hotellet istället för att titta på
tillverkning av lackerade träaskar och en tur med häst och vagn. La mig vid poolen och pratade jag lite mer med Måns, en rikitgt go dansk äldre herre som mer
än gärna drack öl och besöker Stockholm. Han körde mest halvmaraton nu eftersom hans knän var lite
risiga. Han har även utvecklat ett eget helt naturligt myggmedel som jag fick
en flaska av – han bad mig testa och evaluera detta under nästa sommar.
Spännande.
 |
| Lunchstopp - favoritstopp! |
 |
| Lugnet före festligheterna |
Något mer utvilade så var det dags för det
stora vinstcermonikalaset. WOW! Hela baksidan av hotellet var nu fyllt med
runda väldukade bord och en stor scen. Fri sprit fram till 22.00, bara det var
det ju värt att åka halva jordklotet för. Vi hyllade vinnarna, de flesta
Burmeser. Vi fick Burmesisk
underhållning, dans och marionettdockor. God mat och dryck som sig bör. 167
internationella deltagare, (från cirka 25 olika länder), 27 burmesiska
deltagare. 19 bröt eller var magsjuka (det var några få som tyvärr drabbats av
det), således nästan 10% som ej genomförde loppet, rätt stor procent ändå. Vi
som var lite hardcore var kvar till sent på festen, dansande till iphone med
högtalare, eftersom hotellet inte hade någon discoutrustning direkt. Packade
ihop väskan lite lätt berusad och somnade vid 01.00 tiden.
 |
| De 2 mexikanska damerna som vi sällskapade med en stor del av loppet. |
4:e
November börjande hemfärden kl.07.00 från hotellet.
Flyget tillbaka till Yangon försenat 3 timmar. En guppig lätt obehalig flygning
med nästan lika läskig landing vid 13-tiden i Yangon. Vårat dagsprogram var nu
försenat, vi önskar att få åka någonstanns för lunch istället för ett besök på
ett hem/skola för föräldralösa barn. Men
av någon anledning så verkar det som att den burmesiska guiden inte lyssnar på
det örat. Vår danska guide hade alltid till hands en burmesisk guide som hjälpte
till. Så vi packar ihop oss hungriga i en liten buss som tar oss
igenom en hårt traffikerad stad till en färja. Färjan som transporterar boende
över till andra sidan ån är överfylld med människor – och djur, både döda och
levande. “On the other side” så väntar varsin cykeltaxi som tar oss genom byn mot barnhemmet/skolan.
Min förare var mycket imponerad över min man och hans tatueringar och hävdade
att han måste vara en bra fighter.
 |
| Trist väntan på flygplatsen som var ca 80% torftigare än Skavsta |
 |
| Läskigt propellerplan |
 |
| "Snälla, låt oss få mat snart....." |
 |
| Bussen är inte tillverkad för långa ben - enligt min man. |
 |
| Färjetur. De döda djuren transporterades på nedervåningen. |
Vi
hann se barnen sitta i sina klassrum och sedan förväntades det att vi skulle
donera pengar. En bra sak såklart, men det hade varit trevligt med lite mer
information om hur verksamheten bedrevs. Det fanns dock skyltar om att de avsåg
att skapa goda buddisther och statliga medborgare. Muslimer är en hårt förtryck
grupp i Burma, lite funderade vi på om även de barnen var välkomna? Skänker
gärna pengar till att ge barn en dräglig tillvaro på alla sätt, men för min del
hade det räckt med information och inte den nu inpressade resan för att vi
skulle stå och titta på barnen i 10 min. Sedan åter samma resa tillbaka till
flygplatsen för att checka in. Äntligen mat i magen 12 timmar sedan frukost –
men som de tappra maratonlöpare vi var så var det ingen som klagade eller
deppade ihop totalt över det. Det finns de som har det värre.
 |
| De föräldralösa barnen i sina skolbänkar. |
 |
| Min man med sin förare. |
 |
| Ragnhild - supernorskan kom 5:a i damklassen! |
 |
| Vi passerade även en hel död ko på färjeturen tillbaka (OBS! syns ej på bilden) |
 |
Mannens symmetriska mat på flygplatsen -
själv så tog jag återigen en Pasta Bolognese. |
I
Bangkok fanns det tid för att inta lite mera näring. Hade svårt att gå i mina
flipflops med kompressionsstrumpor – jag glömde ta på dem på vägen ned och
dubblade mina vader på den resan. Således konstaterat att jag är tant nu. Vid cirka 01.40 5:e november avgår planet mot Köpenhamn, håller mig vaken tills
maten är serverad och intagen. Sedan sover jag tills frukosten serveras. 10
timmar senare landar vi, filmen Wolverine är inte värd att se. Det är nu tidig
morgon och flyget mot Stockholm avgår 8.45. Hinner köpa lego till sonen och
smink till mig själv. Det är kallt med enbart tröja på Arlanda, lite
regnruskigt. Vi stannar såklart och plockar med mat från McDonalds på vägen
hem. Vi åker direkt till skolan och hämtar upp vår son som är glad över att hans
föräldrar är tillbaka. Åker hem, myser, duschar och börjar bygga lego. Vardagen
är åter men med nya vänner och upplevelser.
HEMMATANKAR
Som
vanligt kommer tankarna efteråt, varför sprang jag inte mer, varför gjorde jag
inte bättre? Jag trodde aldrig att jag skulle få samma tid som på Grönland för
ett år sedan då jag var sämre tränad. Men den här gången kunde jag faktiskt gå
riktigt obehindrat dagen efter. Det är bara att inse att ett “Äventyrs maraton”
inte är ett “Stadsmaraton” – det är så det ska och bör vara. Där vissa av de
vältränade fick lägga till nästan 1h på sin normala tid så kan jag leva med att
lägga till 1,5h. Det fanns dock vissa som gjorde riktigt bra lopp oavsett
värmen, ni vet de där som är gjorda för det här. Bilden var och är blandad.
En av de danska herrarna frågade mig efter loppet om varför jag sprang –
för tiden eller för hälsan? Han har en poäng. Jag springer mest för min hälsa
och för att jag tycker att det är kul. Men i en värld där tider avgör om du är
en “riktig löpare” och där man tydligt kan se att jag ligger i slutet av
resultatlistor så är det ibland svårt att se förbi tiderna. Jag vill ligga
bättre till. Jag vill också ha bra tider, men jag är nog inte den löparen
egentligen. Norrmannen Geir sa också något tankvärt – han började springa
liksom jag för att gå ned i vikt 2007 – och först efter 5-6 år så började han
klättra i resultatlistorna och ligger nu bra till (enligt egen utsago). Jag
började träna för hälsan för 2 år sedan – så jag bidar min tid och segar
fortsatt på, bättre tider kanske kommer eller inte, spelar faktiskt egentligen
inte så stor roll så länge jag tycker att det här är kul – och det är fan
det!!! “Bring it on, come on!”
Tack för att ni tog er tid att traggla igenom det här, nästan som att springa ett maraton.
/// Åsa Saarnio - som nu laddar om för nästa års utmaningar -
