 |
| En knapp kilometer från hotellet i Lissabon (en av skyskraporna till höger) |
När jag väl skulle komma igång igen i början av november så var formen totalt försvunnen. Jag hade tänkt att jag skulle köra Maffetone-stilen, med bara lågpuls, och jämförelsesiffrorna var skrämmande. Jag låg över minuten sämre per kilometer jämfört med i våras. Det blev inte hellre bättre vid andra, tredje eller fjärde försöket försöket, utan raka motsatsen. Jag började fundera om jag dragit på mig någon form av sjukdom eller om det verkligen kunde vara rimligt att förlora formen till denna grad...
Vid femte försöket kunde jag inte ens hålla låg puls, utan så fort jag tog springsteg så steg pulsen hur långsamt jag än sprang. Efter att ha försökt några kilometer på det här viset så vissnade jag och tog det något tveksamma beslutet att springa fort istället. Det var en skön och befriande känsla, och mina fem kilometer på det här sättet var förvisso även dom ungefär minuten långsammare per kilometer än mitt personliga rekord, men trots allt höll jag ut och sprang hela vägen. Det gjorde mig åtminstone något lugnare i oron kring om jag hade något fel i kroppen. Det verkade helt enkelt som om formen försvunnit till denna galna grad.
Dock ska jag väl också ha i åtanke att det inte bara var uppehållet under oktober som påverkade, utan även den bristfälliga träning jag ägnade mig åt under resten av sensommarn och hösten. Samt även att jag ju inte har mycket grund att stå på eftersom jag är så pass ny i mitt intresse för löpning... Så kallad grundkondition, om det nu finns något sånt, är väl knappast på topp efter att i dryga 35 år hatat att springa.
Det intressanta är dock att efter dom snabba fem kilometrarna så kändes nästa tur betydligt bättre! Det var dock en morgonjogg i Barcelona (konferens igen), så det var svår att jämföra med dom tidigare försöken, men känslan var mycket bättre. Även kvällsturen, upp på ett berg och ner igen, kändes riktigt bra. Svårt att veta hur mycket påverkan miljö och klimat, och möjligheten att springa med lätta kläder, hade, men helt klart var att det kändes mycket bättre!
 |
| På ett berg i Barcelona... |
 |
| På väg ner mot hamnen på andra sidan lite senare... |
Rundan efter blev dock ett steg i fel riktning igen, så efter det bestämde jag mig för att ta en till runda med snabba 5 km. Den här gången gick det betydligt snabbare på mina snabba 5 km, även om det var en bit kvar till personliga rekordet, och på nästa Maffetone-runda så såg jag klara framsteg igen. Nu kändes det som om jag faktiskt började närma mig den jag var tidigare, vilket var en underbar känsla. Det tog typ en månad, och det är fortfarande en bit kvar till tiderna när jag sprang som bäst, men nu är jag åtminstone tillbaka i matchen!
Så, för att komma till någon form av slutsats, så - åtminstone för min kropp - verkar det som om lågpulspassen måste varvas med högpulspass för att jag ska utvecklas. Jag kommer dock fortsätta springa lågpulspass som mitt vanligaste pass, men minst en gång i veckan ska jag lägga in ett tröskel- eller högpulspass, som snabbdistans eller intervallpass. Den här veckan blev det reflexbanan!
 |
| Ute på reflexbanan hemmavid. Härligt att ösa på i mörker och oländig terräng! |
Relaterad läsning:
