Gran Canaria med Runacademy, dag 2

Dagens löptur var en topptur till Gran Canarias högsta topp, Pico de las Nieves på 1949 meter över havet. Totalt skulle turen bli 15 km och 800 höjdmeter, vilket visade sig stämma ganska precis! Inledningsvis blev vi körda med bil till ett ställe en bit nedanför, men därifrån sprang vi sen ännu mer nedåt. Sjukt härlig start på turen! Jag var så ivrig att komma iväg att jag missade gruppbilden som dom visst tog strax efter att jag stack i förväg...

Vad som annars var roligt var att jag hängde bra med snabba gruppen, som dessutom var förstärkta med Elov och Johan dagen till ära, så länge det gick utför - typ 4,5 km, eller knapp 40 minuter (inklusive en del fotopauser etc.).

Vad som var mindre kul var att jag blev tvungen att släppa dom ganska direkt när det började gå uppför... Istället fick jag gå mellan snabba och medel på vägen upp, och var därför på egen hand i ungefär 450 höjdmeter, eller 55 minuter som det tog för mig... Sen fick jag sitta 15-20 minuter och vänta på medelgruppen, eftersom jag inte visste hur vi skulle fortsätta från den punkten. Men det var rätt skönt. Passade på att byta till en torr tröja, lufta fötterna och smörja på lite extra SportSlick, käka en av mina två matsäcksmackor och på det stora hela chilla.

När dom väl kom upp var det på med skorna, packa i ordning ryggan, och sen springa med 500 meter till för att komma till bergets topp, där det var en ny paus. Nu skulle hela gruppen äta sin matsäck, och jag åt så klart min andra macka. Vi passade naturligtvis även på att ta en gruppbild på toppen. =)

Efter toppen var det den skönaste löpningen i världshistorien. Först ganska tekniskt utför, sen en superhärlig stig som bara gick och gick, nästan plant, i var som kändes som en knapp evighet. Njöt i fulla drag!

Elov, Johan, guiden Guillermo och jag!

När vi kom hem till hotellet igen skyndade jag mig ner på spa:t en dryg timme, sen var det dags för en föreläsning där Petra berättade om hur man blir en bättre löpare. Inga nyheter för mig direkt, det handlar kort sammanfattat om att variera sin träning och komma ihåg att återhämta sig.

Efter det körde vi ett ganska lugnt styrkepass och sen en timme vila innan middagen... Fantastiskt god mat på det här hotellet förresten! Sen var alla möra nog att gå till sina rum. Slut för idag, tack för idag!

Gran Canaria med Runacademy, dag 1

Igår var det mest bara resa och lite intro, samkväm och lära känna varandra, så jag räknar idag som dag 1, dagen med det första springpasset. Det först springpasset var beskrivet som "En lättare uppstartsjogg där vi tar det väldigt lugnt för att hinna acklimatisera oss".  Både det och att springa en rundtur på 17 km och 900 höjdmeter låter ju trevligt, men det låter inte som samma tur... Den slutade dessutom på 19 km och 967 höjdmeter på min klocka.

Det var många som var rejält slitna efter den lätta uppstartsjoggen, och flera som sa att det var det tyngsta pass dom gjort någonsin. Spännande att se hur folks lår mår imorgon, då vi ska ha en topptur till Gran Canarias högsta topp. =) Den turen ska dock bli något enklare, med ungefär 15 km och 800 höjdmeter.

Men åter till dagens tur. Fantastiskt vackert här! Vi delade upp oss i tre grupper, och jag valde den i mitten. Kändes helt rätt. Även om jag kanske sprang snabbare än de flesta i gruppen utför så är jag tyvärr fortfarande väldigt svag uppför. Där har jag mycket att jobba på!

Vid start var det tyvärr ganska kraftig dimma, så vyerna uteblev inledningsvis. Första kilometern var dessutom mest bara uppför, så det kändes lite motigt i början... Men sen lättade dimman och stigarna började gå plant eller utför och livet blev underbart!

Fotobomb coming up! Mer text längre ner...

Efter 9 km, +450/-700 hm, tog vi lunch med medhavd macka. Många var ganska möra redan här, men nu var det den värsta biten kvar. Förutom dom 250 höjdmeter vi låg back skulle vi ett par hundra till upp innan det vände neråt igen. Passade på att byta tröja också, då den jag hade på mig började bli ganska blöt... Här är utsikten från min lunchplats åt några olika håll:

Sen, som sagt, var det uppför...

Belöningen!

Efter det hade vi ett par timmar paus innan det var dags för lite löpteknik med Petra (Kindlund, Runacademys grundare). Efter genomgången och några olika löpskolningsövningar så blev vi filmade var för sig när vi sprang, för att sen titta på och få feedback från ledarna. Min teknik var så fulländad att ledarna inte hittade något att anmärka på! Win!! Övning ger färdighet sägs det ju... =)

Sen blev det ett par timmar i spa:t på hotellet innan det var dags för genomgång av vad morgondagen har att bjuda på, följt av middag.

Efter att ha svullat massor av fett, protein och kolhydrater i en trerättersbuffé är jag nu på rummet och skriver detta... och snart kommer jag sova som en stock! Godnatt!

2014 i löparskor

2014 kom att handla helt och hållet om Sweden Sky Race 24. Inför 2014 hade jag tankar på AXA Fjällmaraton eller Bydalen Fjällmaraton samt ett återbesök i italienska bergen, men i mitten av januari annonserades loppet som skakade om hela mitt liv. Att springa i Lapplandsfjällen har länge varit en dröm, och nu såg jag chansen. Loppet var dock i överkant av vad som kändes rimligt, speciellt så pass tidigt på säsongen som i mitten av juli, men jag ville verkligen inte missa den här chansen!

På grund av SSR24 fick den tänkta revanschen på SpringCross ersättas med ett första test på ultralopp genom Lidingöloppet Ultramarathon. Jag anlitade även ett proffs för att få hjälp att lägga upp min träning så ett bra sätt för att lyckas med att ta mig runt Sweden Sky. Just ta mig runt vad det självklara målet, någon framskjuten placering eller ett tidsmål kändes inte relevant.

Satsningen på uthållighet och fjällöpning gjorde att min genomsnittsfart sänkts ytterligare. En hel del långpass i lågpuls, många pass på teknisk terräng och en hel del vändor upp och ner i slalombackar drar liksom ner genomsnittsfarten även om man egentligen är snabbare än innan. Åter igen slog jag rekord på de flesta tänkbara distanser vid dom pass då jag satsade på fart.

Här är året i siffror, siffran inom paranteserna är 2013 års notering.

Total distans under året, 1917 km (1417 km)
Total löptid under året, 248 timmar (179 timmar)
Totalt antal turer under året, 179 (165)
Totalt antal höjdmeter under året, 30433 (19939)
Genomsnittlig fart under året, 7:46 min/km (7:35)
Genomsnittlig puls under året, 142 bpm (149 bpm)
Nytt rekord på Coopers test, 2,62 km (2,54 km)
Nytt rekord på 3 km, 13:45 (14:17)
Nytt rekord på 5 km, 23:38 (23:54)
Nytt rekord på 10 km, 53:41 (59:51)

Nytt rekord på 15 km, 1:27:42 (1:34:09)

Nytt rekord på halvmara, 2:13:33 (2:27:02)

Nytt rekord på maraton, 4:32:40 (-)

Nytt rekord på 50 km, 5:23:06 (-)

Nytt längsta tur, 57,94 km (28,3 km)

Nytt backigaste, 2935 positiva höjdmeter (1070)

Av rekorden slogs Cooper, 3 km och 5 km på ett testlopp i hemmaspåret (29/5), 10 km på ett tröskelintervallpass på 3*3 km med 5 min joggvila mellan (1/7) och 15 km under ett backvarvpass(!), 4*2,7 km/60 hm med 1 min ståvila (24/6), halvmara, maraton och 50 km slogs alla på Lidingöloppet Ultramarathon (3/5) och längsta och backigaste på Sweden Sky Race 24 (19/7).

Som synes är rekorden alla slagna före eller under SSR24, vilket betyder att jag lyckades bra med träningen inför loppet, jag lyckades ta mig runt, men efter loppet var det inte mycket kvar av mig. Jag körde på med löpningen, men var sliten och mätt och lyckades inte nå tillbaka till formen från första halvåret. Jag gjorde några tävlingar och avslutade med ett uselt Lidingölopp, sen tog jag en månads uppehåll från löpningen för att ladda om och hitta löpsuget igen.

Efter uppehållet var suget tillbaka, men formen sämre än på väldigt länge. Nu har jag dock på två månader börjat närma mig den form jag hade i våras, så lite försprång jämfört med 2014 får man säga! Jag ska dock inte försöka mig på något extremare än Sweden Sky under 2015 då jag inte vill råka ut för samma kollaps igen, så rekorden för längsta tur och backigaste tur har goda utsikter för att stå sig. Men man ska väl aldrig säga aldrig, några galna äventyr blir det säkert!

Återkomsten

Jag har inte bloggat på länge. Ska vara ärlig och säga att det är för att jag inte funnit någon större glädje i att springa på länge... Efter sommarens underbara vecka i Björkliden var kroppen helt slut. Jag försökte springa vidare eftersom jag hade några ytterligare lopp inplanerade under hösten, men det vara bara för att jag borde - inte för att jag ville. Efter sista loppet, Lidingöloppet, bestämde jag mig därför för att ta en månads uppehåll från löpningen. Hela oktober tänkte jag hålla upp, och gjorde även så förutom ett per okynnesturer när jag var på konferens i Lissabon, men då sprang jag för att jag verkligen ville!

En knapp kilometer från hotellet i Lissabon (en av skyskraporna till höger)

Noterade dock att jag redan sen Lidingö ultramarathon bara bloggat om läger och tävlingar, vardagsinläggen försvann efter det. Kanske var det redan där inspirationen började sina? Har inget minne av att det tog emot att springa då, men har ingen vettig förklaring till varför jag aldrig skrev om det. Nåja...

När jag väl skulle komma igång igen i början av november så var formen totalt försvunnen. Jag hade tänkt att jag skulle köra Maffetone-stilen, med bara lågpuls, och jämförelsesiffrorna var skrämmande. Jag låg över minuten sämre per kilometer jämfört med i våras. Det blev inte hellre bättre vid andra,  tredje eller fjärde försöket försöket, utan raka motsatsen. Jag började fundera om jag dragit på mig någon form av sjukdom eller om det verkligen kunde vara rimligt att förlora formen till denna grad...

Vid femte försöket kunde jag inte ens hålla låg puls, utan så fort jag tog springsteg så steg pulsen hur långsamt jag än sprang. Efter att ha försökt några kilometer på det här viset så vissnade jag och tog det något tveksamma beslutet att springa fort istället. Det var en skön och befriande känsla, och mina fem kilometer på det här sättet var förvisso även dom ungefär minuten långsammare per kilometer än mitt personliga rekord, men trots allt höll jag ut och sprang hela vägen. Det gjorde mig åtminstone något lugnare i oron kring om jag hade något fel i kroppen. Det verkade helt enkelt som om formen försvunnit till denna galna grad.

Dock ska jag väl också ha i åtanke att det inte bara var uppehållet under oktober som påverkade, utan även den bristfälliga träning jag ägnade mig åt under resten av sensommarn och hösten. Samt även att jag ju inte har mycket grund att stå på eftersom jag är så pass ny i mitt intresse för löpning... Så kallad grundkondition, om det nu finns något sånt, är väl knappast på topp efter att i dryga 35 år hatat att springa.

Det intressanta är dock att efter dom snabba fem kilometrarna så kändes nästa tur betydligt bättre! Det var dock en morgonjogg i Barcelona (konferens igen), så det var svår att jämföra med dom tidigare försöken, men känslan var mycket bättre. Även kvällsturen, upp på ett berg och ner igen, kändes riktigt bra. Svårt att veta hur mycket påverkan miljö och klimat, och möjligheten att springa med lätta kläder, hade, men helt klart var att det kändes mycket bättre!

På ett berg i Barcelona...

På väg ner mot hamnen på andra sidan lite senare...

När jag kom hem igen så sprang jag en 3 km tävling vid sidan av mitt yngsta barn, som kändes okej, och sen på eftermiddagen tänkte jag testa formen med min gamla vanliga runda. Hade dock hällt i mig ett par koppar kaffe och mumsat ett par små chokladbollar precis innan, så magen var inte helt med i matchen. Rundan var ingen katastrof, men ingen höjdare heller. Nästa runda efter det gick dock klart bättre, och var min bästa dittills efter nystarten.

Rundan efter blev dock ett steg i fel riktning igen, så efter det bestämde jag mig för att ta en till runda med snabba 5 km. Den här gången gick det betydligt snabbare på mina snabba 5 km, även om det var en bit kvar till personliga rekordet, och på nästa Maffetone-runda så såg jag klara framsteg igen. Nu kändes det som om jag faktiskt började närma mig den jag var tidigare, vilket var en underbar känsla. Det tog typ en månad, och det är fortfarande en bit kvar till tiderna när jag sprang som bäst, men nu är jag åtminstone tillbaka i matchen!

Så, för att komma till någon form av slutsats, så - åtminstone för min kropp - verkar det som om lågpulspassen måste varvas med högpulspass för att jag ska utvecklas. Jag kommer dock fortsätta springa lågpulspass som mitt vanligaste pass, men minst en gång i veckan ska jag lägga in ett tröskel- eller högpulspass, som snabbdistans eller intervallpass. Den här veckan blev det reflexbanan!

Ute på reflexbanan hemmavid. Härligt att ösa på i mörker och oländig terräng!

Relaterad läsning:

• Grundträning a la Maffetone
• Genomlidit Lidingöloppet

Genomlidit Lidingöloppet

Igår sprang jag Lidingöloppet för första gången. I våras sprang jag Lidingöloppet Ultramarathon och förra hösten sprang jag Lidingöloppet15, så jag hade rätt bra koll på banan, men har aldrig sprungit det riktiga Lidingöloppet förut. Och oj vad jag bonkade...

Sen Sweden Sky Race för drygt två månader sen har min träning varit väldigt bristfällig. Dels på grund av någon form av mättnad för löpning, dels på grund av att jag varit småsjuk mest hela tiden. Dom pass jag väl fått till har inte heller känts speciellt bra, så det var inte med hopp om någon kanontid jag ställde mig på startlinjen. Innan Sweden Sky hade jag börjat leka med tanken att ha en målsättning att klara Lidingö på under tre timmar, men igår kändes det mer som en dröm. Tänkte istället att jag skulle försöka komma under 3:15 för att vara nöjd, och att ge mig själv godkänt om jag kom under 3:30. Tyvärr blev det inte ens godkänt. =(

Sprang i Inov-8 Road-X 233, riktigt grovmönstrade terrängskor! ;-)

Första milen var jag med bra tidsmässigt, men pulsen hade varit alldeles för hög, vilket jag skulle få betala för senare. Passerade milmarkeringen på ungefär 1:02 med en snittpuls på 168... Ungefär samma tid som första milen på Lidingö Ultra i våras, men då var snittpulsen drygt 150 istället, vilket är klart lämpligare. Vet inte riktigt hur jag tänkte, om det var hopp om att kroppen skulle skärpa till sig om den pressades eller om jag gick för mycket på känsla, om jag underskattade fortsättningen eller om jag bara drogs med av alla andra... eller sprang på för att jag irriterades av alla andra. Sett i backspegeln sprang jag hur som helst för hårt första milen, trots att jag kände att jag inte hade en bra dag. Dumt. Och är huvudet dumt får kroppen lida. Och led gjorde jag!

Första halvans lidande handlade dock mest om känslan att kroppen inte svarade som jag ville, irritation över att pulsen låg så högt, om att det var trångt i spåret och att många var rädda för att trampa i lera och andra ilandsproblem. Det riktiga lidandet började först vid ungefär 18 km då jag plötsligt kände att jag hade helt slut på energi i kroppen. Plötsligt gick det upp för mig att det nog var riktigt dumt att bara äta en energikaka till lunch innan ett tremila-lopp. Försökte med mantrat "en fot framför den andra, hur svårt kan det vara?" och tog mig fram till matkontrollen vid 20 km där jag åt lite saltgurka, en bit banan och hällde i mig två muggar sportdryck och en mugg cola och sen promenerade jag upp för hela Grönstabacken. Väl uppe kände jag mig hyfsat med i matchen igen, men vid nästa uppförsbacke sa kroppen stopp igen.

I nedförsbackarna gick det ganska bra, men minst lilla uppförslut kändes som en vägg. Det blev en hel del promenader nu, mer än vad som skulle vara okej. Efter ytterligare någon uppförsbacke stod SEAT och delade ut chokladbollar. Tog en och mumsade i mig, och nu kickade det faktiskt in lite energi! Bra grejer! Nu kunde jag klara svaga motlut och sprang på bra på flacken. Den höll dock bara en kilometer eller så, men nog gjorde chokladbollen en minut eller så för min sluttid. Synd det inte fanns fler såna längs banan...

Nu någon gång började jag inse att mitt mål för godkänt, under 3:30, var i fara. Inför loppet hade jag nog trott att jag bara kunde ställa ut skorna för att lyckas gå under 3:30, men nu började jag ana oråd. Snittempot på klockan började närma sig 7:00, vilket är tempot som skulle ge en tid på exakt 3:30. Med tanke på att första milen gick i snittempo på 6:10 så hade senaste milen gått betydligt långsammare än sju... och om man extrapolerar därifrån blev det inte bra! Försökte springa på mer än vad som kändes bekvämt, men visste ju att jag hade Abborrbacken och Karins backe kvar på att-göra-listan. Jag lyckades dock sänka snittempot till 6:50 innan Abborrbacken, där jag insåg att promenad var det enda rimliga. På toppen var snittempot dryga sju, men inte så långt över att jag inte skulle kunna klara det med en bra finish - värsta hotet var ju passerat!

På Lidingö Ultra tog jag första 30 km på 3:11, igår hade jag bara kommit 27 km efter 3:11. Insåg att jag skulle vara tvungen att hålla sex-minuters-tempo sista tre kilometrarna för att lyckas, och det kändes tungt men jag skulle i alla fall försöka. Plötsligt fick jag dock jättekonstiga kramper i vaderna, någon form av pulserande kramper som kändes lite som att få elstötar. Fick ta några gångsteg och sen försvann dom tillfälligt. Dom låg dock där och lurade, så jag fick tänka ordentligt på fotisättningen och försöka hålla mig avslappnad för att hålla dom borta. Jag lyckades ändå sänka snittempot en aning och började närma mig sju igen, fast åt rätt håll den här gången.

Sen kom Karins backe. Kilometer 28 gick på 6:24, kilometer 29 på 9:36 och kilometer 30 på 6:29. Sluttiden blev 3:33:23. Utan Karins backe, som kommer i början av 29:e kilometern, hade jag kanske kunnat få godkänt, men nu blev det inte så. Efter målgång var jag trött, besviken och hade ont både här och där... och mådde rätt illa. La mig och vilade några minuter i gräset innan jag orkade mig vidare till maten som stod uppdukad, men fick inte i mig mycket. Tanken på att äta ökade illamåendet, men jag lyckades hälla i mig cola och blåbärssoppa i alla fall. Och en bulle fick jag ner. Bananen jag tog gick jag runt med ett tag, men lyckades aldrig förmå mig att äta den.