Genomlidit Lidingöloppet

Igår sprang jag Lidingöloppet för första gången. I våras sprang jag Lidingöloppet Ultramarathon och förra hösten sprang jag Lidingöloppet15, så jag hade rätt bra koll på banan, men har aldrig sprungit det riktiga Lidingöloppet förut. Och oj vad jag bonkade...

Sen Sweden Sky Race för drygt två månader sen har min träning varit väldigt bristfällig. Dels på grund av någon form av mättnad för löpning, dels på grund av att jag varit småsjuk mest hela tiden. Dom pass jag väl fått till har inte heller känts speciellt bra, så det var inte med hopp om någon kanontid jag ställde mig på startlinjen. Innan Sweden Sky hade jag börjat leka med tanken att ha en målsättning att klara Lidingö på under tre timmar, men igår kändes det mer som en dröm. Tänkte istället att jag skulle försöka komma under 3:15 för att vara nöjd, och att ge mig själv godkänt om jag kom under 3:30. Tyvärr blev det inte ens godkänt. =(

Sprang i Inov-8 Road-X 233, riktigt grovmönstrade terrängskor! ;-)

Första milen var jag med bra tidsmässigt, men pulsen hade varit alldeles för hög, vilket jag skulle få betala för senare. Passerade milmarkeringen på ungefär 1:02 med en snittpuls på 168... Ungefär samma tid som första milen på Lidingö Ultra i våras, men då var snittpulsen drygt 150 istället, vilket är klart lämpligare. Vet inte riktigt hur jag tänkte, om det var hopp om att kroppen skulle skärpa till sig om den pressades eller om jag gick för mycket på känsla, om jag underskattade fortsättningen eller om jag bara drogs med av alla andra... eller sprang på för att jag irriterades av alla andra. Sett i backspegeln sprang jag hur som helst för hårt första milen, trots att jag kände att jag inte hade en bra dag. Dumt. Och är huvudet dumt får kroppen lida. Och led gjorde jag!

Första halvans lidande handlade dock mest om känslan att kroppen inte svarade som jag ville, irritation över att pulsen låg så högt, om att det var trångt i spåret och att många var rädda för att trampa i lera och andra ilandsproblem. Det riktiga lidandet började först vid ungefär 18 km då jag plötsligt kände att jag hade helt slut på energi i kroppen. Plötsligt gick det upp för mig att det nog var riktigt dumt att bara äta en energikaka till lunch innan ett tremila-lopp. Försökte med mantrat "en fot framför den andra, hur svårt kan det vara?" och tog mig fram till matkontrollen vid 20 km där jag åt lite saltgurka, en bit banan och hällde i mig två muggar sportdryck och en mugg cola och sen promenerade jag upp för hela Grönstabacken. Väl uppe kände jag mig hyfsat med i matchen igen, men vid nästa uppförsbacke sa kroppen stopp igen.

I nedförsbackarna gick det ganska bra, men minst lilla uppförslut kändes som en vägg. Det blev en hel del promenader nu, mer än vad som skulle vara okej. Efter ytterligare någon uppförsbacke stod SEAT och delade ut chokladbollar. Tog en och mumsade i mig, och nu kickade det faktiskt in lite energi! Bra grejer! Nu kunde jag klara svaga motlut och sprang på bra på flacken. Den höll dock bara en kilometer eller så, men nog gjorde chokladbollen en minut eller så för min sluttid. Synd det inte fanns fler såna längs banan...

Nu någon gång började jag inse att mitt mål för godkänt, under 3:30, var i fara. Inför loppet hade jag nog trott att jag bara kunde ställa ut skorna för att lyckas gå under 3:30, men nu började jag ana oråd. Snittempot på klockan började närma sig 7:00, vilket är tempot som skulle ge en tid på exakt 3:30. Med tanke på att första milen gick i snittempo på 6:10 så hade senaste milen gått betydligt långsammare än sju... och om man extrapolerar därifrån blev det inte bra! Försökte springa på mer än vad som kändes bekvämt, men visste ju att jag hade Abborrbacken och Karins backe kvar på att-göra-listan. Jag lyckades dock sänka snittempot till 6:50 innan Abborrbacken, där jag insåg att promenad var det enda rimliga. På toppen var snittempot dryga sju, men inte så långt över att jag inte skulle kunna klara det med en bra finish - värsta hotet var ju passerat!

På Lidingö Ultra tog jag första 30 km på 3:11, igår hade jag bara kommit 27 km efter 3:11. Insåg att jag skulle vara tvungen att hålla sex-minuters-tempo sista tre kilometrarna för att lyckas, och det kändes tungt men jag skulle i alla fall försöka. Plötsligt fick jag dock jättekonstiga kramper i vaderna, någon form av pulserande kramper som kändes lite som att få elstötar. Fick ta några gångsteg och sen försvann dom tillfälligt. Dom låg dock där och lurade, så jag fick tänka ordentligt på fotisättningen och försöka hålla mig avslappnad för att hålla dom borta. Jag lyckades ändå sänka snittempot en aning och började närma mig sju igen, fast åt rätt håll den här gången.

Sen kom Karins backe. Kilometer 28 gick på 6:24, kilometer 29 på 9:36 och kilometer 30 på 6:29. Sluttiden blev 3:33:23. Utan Karins backe, som kommer i början av 29:e kilometern, hade jag kanske kunnat få godkänt, men nu blev det inte så. Efter målgång var jag trött, besviken och hade ont både här och där... och mådde rätt illa. La mig och vilade några minuter i gräset innan jag orkade mig vidare till maten som stod uppdukad, men fick inte i mig mycket. Tanken på att äta ökade illamåendet, men jag lyckades hälla i mig cola och blåbärssoppa i alla fall. Och en bulle fick jag ner. Bananen jag tog gick jag runt med ett tag, men lyckades aldrig förmå mig att äta den.

Tough Viking med Tough ViKings

Lagtröjan en självklarhet!

Idag gjorde jag något som inte alls är likt mig. Jag sprang ett "jippo-lopp"! Det började innan sommarn då det gick ut ett mejl till alla på jobbet där dom frågade om intresset för att springa Tough Viking, ett 15 km långt "obstacle race" som har rönt stor populäritet bland crossfittare och andra gymråttor. Jag å min sida föredrar ju långa lopp i vacker miljö, inte hinderbanor där man krälar i lera och klättrar på containrar... Men nu när det var med jobbet så flaggade jag ändå för intresse - och det var faktiskt riktigt kul! Mycket beroende på ett härligt lag att springa med, att dela upplevelsen med, och klara hindren tillsammans med och att peppa och peppas av - att springa banan själv hade nog varit rätt trist.

Team ViKings

Vi samlade gänget strax utanför området en timme före vår start, som gick 9:30. Jag hade även fru och barn med mig som hejarklack, och även som fotograf! Av de tio King:are som anmält sig var det tyvärr tre som tvingades lämna återbud av olika anledningar, men vi lyckades hitta några ersättare i vänkretsarna. Dom känns igen i gula och rosa tröjor! Vi hälsade på varandra, snackade lite skit, fixade med nummerlappar, tidtagningschip och spritpennade våra nummer på kropparna innan vi drog in till startområdet.

Uppe vid området kikade vi runt på de närmaste hindren, tog gruppbilden, lämnade in väskor och gick sen ner mot starten och värmde upp. Snart nog var det vår tur, och med två minuter kvar till start släpptes vi in i startfållan... Från 10 sekunder räknade vi ner tillsammans, och sen iväg!

Först kom vi till elden. Precis innan elden sprutade dom ner oss med en brandslang, vilket jag inte var beredd på, och jag fick tyvärr lite vatten i ögonen då som förstörde en del av sikten. Det gick dock bra ändå, jag lyckades hoppa på alla de rätta ställena! Några hundra meter senare var det dags för nästa hinder - Pain. Här mötte vi ett amerikansk fotbolls-lag vars uppgift var att försöka tackla omkull alla oss som ska förbi. Jag ökade farten, såg en lucka, och tog mig förbi utan att gå i backen! Fick en smäll i axeln efter jag kommit förbi, men en rätt lös sådan så det gjorde mig inget.

Sen fortsatte vi via krälande i lera, klättrande över en liten klippvägg, krälande i lera igen, klättrande över containrar och simning genom en container med isvatten innan det var dags för mitt första och sista misslyckande för dagen. I Monkey Bars skulle man svinga sig mellan ganska tjocka stålrör ovanför huvudet med ungefär en halvmeters mellanrum. Jag tappade greppet redan på tredje röret och fick istället göra 30 armhävningar.

Efter det kom Rampen. Där krävdes det en hel del lagarbete, men upp kom jag! Här fick vi också hjälpa en kille från konkurrenten DICE upp, en fin gest av oss tyckte jag. =)

Sen var det dags att klättra upp för ett rep som hängde ut från en container. Det var dock inte så mycket till repklättring, eftersom man nästan nådde toppen på repet från marken, så det var enklare att bara hoppa upp till containerkantan och kravla över. 

Efter det var det Reebok Blades, som var en lätt match för mig, och sen det jag på förhand fruktat mest - Dips. Man ska hålla händerna på två parallella stänger i höfthöjd och ta sig fram genom att flytta en hand i taget framåt. Vad jag inte hade räknat med var dock att det fanns stänger även i fothöjd vilket gjorde att man kunde ställa sig och vila - utan dom hade jag aldrig klarat hindret, men nu gick det finfint!

Combat Bar, där man hängandes uppochner på en stång skulle ta sig 10 meter eller så, gick väldigt lätt, och sen ett par containrar man skulle över igen som inte heller orsakade några problem, följdes av ett fält av bildäck. Här var all trail running jag roar mig med till stor hjälp så inte heller det blev problematiskt, och även det efterföljande träsket var en enkel match för en van terränglöpare.

Vid romerska ringarna såg vi en kille ligga på marken med nackkrage omgärdad av ambulanspersonal, vilket var rätt läskigt. Fokuset skärptes rejält, och det blev inga misstag på dom. Även precis efter ringarna hittade vi en utslagen som togs omhand av sjukvårdare, så det hindret måste dom allt ändra till nästa gång! Efter ringarna blev det simning, sen balansgång, bärande av en stock och klättra över ett nät innan det var dags för dagens höjdpunkt - Kustjägaren!

Här skulle man ner i ett lerigt parti av Djurgårdsbrunnskanalen, där en grop i botten fick mig att stupa och doppa mig helt, och sen klättra upp på en Stridsbåt-90. Där skulle man ta sig till aktern och hoppa i, och där visade det sig att man inte bottnade längre, så nu blev det en simtur på kanske 100 meter innan vi skulle tillfälligt upp på land. Sen en promenad i vassen med rejält lerig botten och sen upp igen - klart roligaste hindret på banan!

Det följdes upp av banans största flopp - No air. Det fanns gott om luft att få så det var inte mer än en promenad genom en vattenfylld container. Efter det var det kräla i lera igen följt av mega wall, där man skulle klättra upp på först en container, och sen en container till som stod uppepå. Det var lite klurigare här, för dom här containrarna hade tak vilket gjorde att man inte fick något grepp med händerna. Med hjälp av vårt härliga team så var det dock en enkel match ändå, men det krävdes en gruppinsats!

Sen det sista, och det som många fasar mest för. Reebok 10000, där man ska springa genom en massa eltrådar där det går ut 10000 volt med jämna mellanrum. Jag bestämde mig för att bara köra, ökade farten och sprang rätt in i det. Tyvärr hade jag inte lämnat tillräckligt med lucka till framförvarande och kom ikapp honom, som på något sätt paralyserats, mitt inne i skogen av eltrådar. Enligt min fru som såg spektaklet puttade jag visst fram honom för att komma vidare, jag själv minns mest att jag insåg att det här var dåligt och att jag fick någon bonusstöt på grund av det. Men jag har inget större problem med stötar sen min utbildning på el-tele-teknisk linje på gymnasiet! =)

Före/efter bilder. Tröjans färgskillnad beror på blöthet. =)

I mål stod de tre King:are som sprungit i första klungan och väntade på oss sju eftersläntrare. Jag var inte riktigt med på att dom skulle dra i förväg, annars hade jag kanske gjort ett försök att hänga på, så istället fick jag en lugn och behaglig resa med övriga sex. Riktigt skönt att känna sig stark för en gångs skull, så jag misströstar inte! 2:27:52 gick jag i mål på, och hade nog kunnat kapa åtminstone en kvart på det om jag kört på i eget tempo... men jag hade ingen brådska och hade väldigt trevligt i min grupp, så jag ångrar inget! Tack för en härlig förmiddag gänget!

Jag vann Sweden Sky Race!

Jag klarade det! I f**king did it! Detta trots att banan växte och växte, och underlaget var betydligt värre än jag räknat med. Dessutom med ont i flera delar av mitt vänstra ben redan efter 15 km och en dålig kosthållning som gav illamående efter ungefär 25 km. Det tog betydligt längre tid än väntat, men runt kom jag tillslut! Men låt mig backa och ta det från början…

Det hela började i vintras när det plötsligt dök upp ett nytt lopp på den svenska trailhimlen. ”Sveriges första Skyrace” kallades det. ”Det är dags att Sverige får ett traillopp av internationell toppklass” sa arrangören. Det skulle gå i Lapplandsfjällen, området som jag längtat efter att springa i sen mitt löpintresse tog verklig fart förra sommarn då jag läste om ett event där dom skulle springa från Abisko till Kebnekaise på tre dagar. Nu var det en tur från Björkliden, via Låktatjåkka, Trollsjön, Kårsavagge och Måndalen och sen tillbaka till Björkliden – på en dag! Det skulle gå att välja på två distanser i loppet: 50 km och 3000 höjdmeter eller 100 km och 6000 höjdmeter, eller med andra ord ett eller två varv på den banan.

Sista versionen av banskissen... 

Jag tvekade inför distansen, 50 km och 3000 höjdmeter var i mastigaste laget, men kunde ändå inte låta bli lockelsen att anmäla mig. Det lät så fantastiskt på alla sätt, utom då att det var lite i längsta laget… Men nu när det var dessa distanser som erbjöds fick man väl bita ihop! Under halvåret som följde växte dessutom distansen flera gånger. Ganska snart efter att bandragningen presenterades kom besked att varvet växt till 53 km, och någon vecka innan loppet presenterades en ny som var uppe i 54 km. När en kille sen för första gången sprang banan, dagen innan loppet, visade hans klocka 57 km och när jag själv kom i mål visade min 58 km. Men som sagt, jag kom i mål!

Då loppet gick i semestertider bokade vi nattåg och en stuga för hela familjen och stannade uppe i Björkliden lite extra, onsdag till onsdag (loppet gick natten lördag-söndag). Dagarna innan vandrade vi runt i området och passade även på att testa delar av banan. Vi tog den första milen av banan från Björkliden upp till Låktatjåkko där vi bokat en ”utbytesnatt” på torsdagen och frossade i deras mytomspunna våfflor. Sen spelade vi kort, bastade och tog det allmänt lugnt fram till middagen. Efter middagen tog jag och äldste sonen en topptur till Låktatjokka, toppen på 180 höjdmeter till precis bredvid stugan, som även den ingick i loppet – sen sov vi gott!

Ganska grått på vägen upp, men ändå härligt!

På toppen av Låktatjåkka!

Dagen efter tänkte vi gå tillbaka via Måndalen på loppets sista 13 km, vilket skulle bli kring 15 km inräknat genvägen till andra sidan banan. Efter att vi genat ikapp banan gick det dock lite galet och vi råkade följa den baklänges istället, ner till Kårsavagge. Vi märkte det inte heller förrän det gick på ett ut att vända tillbaka eller fortsätta, så vi fortsatte. Som tur var lyckades vi få en kompis att hämta upp oss med bil i Abisko vilket gjorde att turen ”bara” blev 26 km. Rätt mycket även det dagen innan ett ultralopp dock, och inte minst för våra två barn, 5 och 8 år. Men dom kämpade på tappert, och det var förvånansvärt lite gnäll från deras håll. Stolt som en tupp blev jag!

Dagen efter, liksom övriga dagar, var vädret på topp!

På kvällen försökte jag vara uppe lite extra så jag kunde sova riktigt länge på morgonen efter, vilket borde vara optimalt för loppet som startade klockan 18 och som jag beräknade skulle ta 10-12 timmar. Planen misslyckades dock på andra sidan, då jag inte lyckades sova längre än vanligt ändå. Dumt… Låg dock kvar i sängen och tog det lugnt till klockan 10, då det var dags att äta frukost för att hinna till föreläsningen med Scott Cole som efterföljdes av en obligatorisk genomgång av banan. Vi fick även lyssna till en same som har renar i området, som pratade om vikten av att inte störa renarna. Han passade även på att ondgöra sig över loppet som var på fel plats och vid fel tid och han ville helst att vi alla skulle diskas redan innan start, då vi alla skulle störa renarna bara genom att delta. Dom hade nämligen fått med en klausul i reglerna om att den som störde renar skulle diskvalificeras. Nu blev det som tur var inte så!

Efter genomgången gick jag och sov igen tills en timme innan start. Då gick jag upp och packade ryggsäcken med all obligatorisk utrustning samt en hel bunt energibars, godis och elektrolyttabletter. Sen iväg till start- och målområdet, och in som en av dom sista i startfållan. Då startfållan var lite omvänd betydde det dock att jag fick starta längre fram än planerat. Kompenserade det med att ta ut den inledande svängen ordentligt och att göra high-five med barnen, som dock inte alls var beredda på det, vilket gjorde att jag vände om och sprang förbi en gång till. Nu hade alla som hade bråttom redan kommit en bra bit upp för startbacken, och jag kunde påbörja mitt lopp i lugn och ro.

Gör mig redo för High-Five!

Direkt innan start drog dom förresten igång temat till ”Den onde, den gode, den fule” i högtalarna och gav några peppande ord på vägen. Riktigt mäktigt, speciellt för ett gammalt Metallica-fan som jag! Sen räknade vi alla tillsammans ner från fem innan starten gick – och så släpptes startsnöret! Peppen var verkligen på topp när vi drog iväg!

Planen var att ta det riktigt lugnt hela vägen upp till Låktatjåkka, den inledande dryga milen med 1000 höjdmeter, och därför gick jag redan i startbacken. Solen stekte dessutom och svetten lackade även när jag gick. Efter några hundra meter fick jag sällskap av min vän Anja som tänkte springa med upp till Låktatjåkko utom tävlan då hon inte kände sig redo för hela distansen. När vi gick där och pratade mötte vi Anna Eriksmo, en annan bekant, som var ämnad för toppstriden men tyvärr hade fått kasta in handduken. När hon hörde om vår plan att ta det riktigt lugnt upp till Låkta vände hon emellertid om igen och slog följe med oss. En stund senare kom första nedförsbacken och jag kände att jag borde springa på, eftersom jag trots allt var med i tävlingen, och sa adjö till mitt trevliga sällskap. Lite trist, men helt rätt.

Skyrunning!

Gick om ett par personer nu när jag fått upp farten och närmade mig sakta en kille som gått och pratat med oss tidigare. På slutet av ett snöfält stannade han till och väntade in mig och sa att eftersom vi tycks hålla ganska lika fart så kunde vi ju lika gärna ta sällskap. Sagt och gjort, vi tog sällskap upp till Låkta där vi bjöds på den berömda våfflan och sen upp till toppen bredvid. Stavarna var till stor hjälp där, och när min nye vän tycktes ha det rätt tungt så lånade jag ut stavarna till honom sista biten. Uppe på toppen tittade vi på utsikten och stämplade våra kartor, sen fällde jag ihop stavarna inför nerfärden. På vägen ner hade jag betydligt högre fart än kompanjonen, så väl nere slog jag en signal till frugan och uppdaterade henne om läget och passade på att ta lite godis medan jag väntade in honom. Frugan hade fixat skjuts och skulle stå och heja med barnen nere vid Låktatjåkko Hållplats, som skulle nås efter 9 km nedförsbacke. Väldigt roliga nyheter!

Stämplar på Låktatjåkkas topp

Sämre var att nya kompisen hade börjat få känningar i knät, som blev värre och värre i nedförsbackarna som följde. Jag fick även lite känning själv, men inte alls lika illa. Efter ungefär halva vägen ner sa han att jag fick trava på själv då han inte ville sinka mig, varför jag fick springa helt ensam sista halvmilen ner till stationen. Här gjorde jag mina snabbaste fem kilometrar på loppet!

När jag kom ner till anhalten såg jag några lekande barn och ropade ut mina barns namn. Det var dom, och dom kom springande fram till kanten av banan och hejade och hurrade! Sen visade de vägen fram till frun och Ille, kompisen som hämtade oss i Abisko dagen innan och nu gett dom skjuts hit. Här fanns också banans enda riktiga matstation, så jag stod där och käkade lite allt möjligt och snackade under tiden. Bland annat resonerade jag med frun kring mina känningar i knät, då detta var enda chansen man hade att bryta loppet på ett vettigt sätt. Efter det här väntade närmare fyra mil av ödemark innan återkomsten till Björkliden. En bemannad station skulle passeras efter ungefär hälften, men där skulle bara bjudas på sportdryck och dit fanns ingen bilväg. Vi kom fram till att jag ändå skulle fortsätta, vilket så här i efterhand var helt rätt!

På väg ut från stationen mötte jag nya kompisen som var på väg in. Jag frågade honom hur det kändes, om han tänkte bryta, men han var osäker. Vet inte hur det blev med honom faktiskt, men jag såg honom aldrig igen. Hoppas han tog sig runt!

Vägen till Trollsjön, som var nästa anhalt, var längre än jag hade fått intryck av, och på väg dit mötte jag två personer som beslutat bryta loppet och var på väg tillbaka till stationen (som ju var enda platsen där banan passerade i närheten av en bilväg). I övrigt var jag helt ensam hela vägen dit och såg inte röken av någon varken framåt eller bakåt förrän jag kom ganska nära sjön. Då såg jag en rygg ganska långt fram. Jag hade förresten plockat fram stavarna igen då det gick svagt uppför hela vägen till sjön, och när jag använde dem märkte jag att knät kändes mycket bättre. Goda nyheter!
Från Trollsjön vände banan nästan rakt upp. Här skulle 600 höjdmeter tas på 1,5 km. Här fick jag tillslut sällskap igen. Först träffade jag en kille som hette Martin som fått kramp, sen en kille och en tjej som sprang ihop och nu stod och fyllde sina vattenflaskor, och ännu en bit upp en kille som pekade ut i horisonten när jag kom. – Ser du renarna? frågade han. Jag tittade men såg inget. – Där, på kammen! sa han. Då såg jag! Längs kammen på berget bredvid syntes konturerna av ett femtiotal renar i profil, som vandrade ned från berget precis på kammen. Otroligt häftigt!

Vägen in mot Trollsjön, så vackert att man blir knäsvag!

Tyvärr blev jag strax därefter lätt illamående och kom på att jag inte ätit något sen matstationen. Tog ett par tuggor på en energibar och skyndade sen vidare upp mot toppen där jag bestämde att jag skulle stanna en stund och njuta av utsikten och käka vidare. Nu hade Martin fått ny fart och var hack i häl på mig, och även övriga jag mött på väg upp hängde på, så vi hade en hel hord människor på toppkontrollen samtidigt. Jag tog några tuggor till, stämplade min karta, drack lite vatten, pratade med dom andra och njöt av utsikten.

Kontrollen ovanför Trollsjön, strax före midnatt

Efter lite andhämtning efter den hårda uppförsbacken kände jag mig redo att rulla ner först av alla och sa adjö och stack iväg. Martin tog rygg på mig och vi hade sen sällskap en bra stund på vägen ner mot Kårsavagge. Här var det helt obanat genom stenar av alla olika storlekar, och riktigt brant på sina ställen. Tempot blev nästan lika lågt som på vägen upp. Tanken om att förbättra snittempot i utförslöpningen för att kompensera det dåliga tempot upp gick här om intet. Vi passerade dock en Falk på vägen, som hade svårt att se snitslarna i skymningsljuset. Klockan hade passerat ett nu, så jag sa att han skulle ta rygg på oss. Det gjorde han emellertid inte, så vi var snart ensamma igen.

När vi närmade oss foten såg jag en kompis en bit ner och satte lite extra fart som lämnade Martin på efterkälken. Jag var snart ikapp Jenny, som ihop med en kille i grön tröja tycktes ha problem att ta sig över ett vad torrskodda. ”Hej! Skulle inte du och jag ha sällskap sist i fältet?” ropade jag till Jenny, då det var vad vi skämtsamt kommit överens om när jag övertalade henne att anmäla sig. Sen visade jag vägen genom vadet genom att helt enkelt klampa igenom utan att bekymra mig om att fötterna blev dyngsura. Sen hade jag följe med Jenny en bit, men fick efter en kilometer eller så släppa henne då mitt illamående kom tillbaka.

Plockade fram energikakan igen och gick och mumsade på den, för att snart nog bli upphunnen av Martin. Jag behövde dock gå och mumsa ett tag till så jag släppte förbi honom. Jag bestämde att när jag kom fram till Kårsavagge-kontrollen skulle jag gå in och sätta mig inomhus och smaska i mig en hel Snickers för att göra magen lite mer långsiktigt nöjd. Nu fick jag därför lite fart igen och kom ikapp Martin, som nu gick hela tiden då krampen var tillbaka, gick om honom, och skyndade så mycket jag nu orkade in till dryckesstationen. Det visade sig dock att stationen var ett bord längs banan och en bit ifrån själva huset. Då myggtätheten här var ett skämt skyndade jag vidare för att hitta en plats med klart mindre myggor, för att kunna avnjuta min Snickers i lugn och ro. En bit upp för den inledande branten upp mot Måndalen, nästa och sista kontrollen, hittade jag ett stort stenblock med fantastisk utsikt över Kårsavagge. Där hoppade jag upp och satte mig, tog av ryggsäcken och packade upp min Snickers. Där satt jag, typ klockan två på natten, och tittade på när solen gick upp över dalen. En helt fantastisk stund!

Utsikten från min sten

Passade även på att ta en selfie! =)

Med min Snickers i magen var illamåendet nu borta. Martin kom ikapp mig lagom till jag stoppat sista biten i munnen och nu satt och skulle sätta en bit tejp på något som sved bakom vänstra axeln. Han erbjöd sig sätta dit tejpen åt mig, riktigt hyggligt gjort! Sen började vi gå upp ihop, och han höll tillbaka farten då jag fick ta det lilla lugna inledningsvis med en hel Snickers att smälta. Efter en stund släppte jag dock honom då jag började känna av knät igen, och även började få ont i hålfoten på samma ben.

Sen gick jag ensam ganska länge igen. Försökte trampa på spetsiga stenar för att massera hålfoten. Satte mig på en sten en stund igen när jag kommit tillräckligt högt för att telefonen skulle ha täckning och skickade en uppdatering till frugan via SMS, åt på en proteinkaka och vilade benet. Nu var det riktigt segt och tröttheten var stor. Efter en stund såg jag två människor i fjärran vilket gav mig lite motivation att ta mig vidare.

En halvtimme senare kom jag upp till Måndalen-korset, tidigare än väntat då det hade flyttat! Inte konstigt att vi gick fel på fredagen, banan hade varit felmarkerad! Här satte jag ner knät i snön medan jag stämplade, och såg också en rygg försvinna upp mot själva Måndalen. Jag stannade och tog några kort från olika vinklar för att visa frugan hur det såg ut där kontrollen stod nu, och satte sen fart efter ryggen jag sett. Väl uppe såg jag ryggen igen, men satte mig och öppnade påsen med Nappar som jag hade med mig. Dom kickade in rejält, och jag fick snabbt ny energi! Även knät kändes bättre, oklart om det berodde på stunden i snön, energin från Napparna, pannben eller hemlängtan. Jag sprang hur som helst betydligt mer efter det här ögonblicket!

Här satt jag och smaskade på mina Nappar

Det var ungefär en mil kvar nu, och på den milen tog jag mellan 5-10 placeringar. Ryggen visade sig ha tillhört Christer Schapiro som jag snart var ikapp och om, sen tog jag Jenny och ett par till som hade sällskap med henne, sen killen med gröna tröjan som Jenny haft som sällskap tidigare. Jag kan även ha passerat någon mer, minnet är lite grumligt vid den här tiden.

Även utsikten var inspirerande på slutet, till sjön skulle jag!

Till slut kom jag också ikapp Martin igen som helt uppenbart travat på bra sen jag släppte honom.

- Härligt att se dig, du är urstark! Kör Tommy! ropade han.

Jag upptäckte dock i samma veva att mitt skosnöre gått upp, så jag stannade för att knyta det medan han travade iväg igen. Snart var jag dock åter ikapp, och nu drog jag om och öste på mot målet. Väl framme stod min vän Åsa med en termosmugg som fick agera medalj, och min fru Petra med en segerkyss. Visst hade många kommit i mål före mig, men som Erik sa på prisutdelningen dagen efter – som jag ser det är ni alla vinnare!

Två minuter senare kom Martin, och vi gratulerade varandra till segrarna och sen ville jag raka vägen hem till sängen. Övervägde någon sekund att invänta Jenny, men insåg att jag inte orkade. Det kunde nog ta ett tag… Hemma i stugan kraschade jag på golvet innanför dörren och blev liggande någonstans mellan 15-30 minuter. Slut. Nöjd. Otroligt trött. En vinnare!

På golvet. Klockan visar 12h38m, 2935 höjdmeter, 57,94 km. Slut.

Relaterade länkar:

• Anmäld till Sweden Sky Race 24!

Lidingöloppet Ultramarathon

I lördags var det ultra-debut för mig! Ultra som i längre än maraton. Faktum är att det var även maraton-debut då det längsta jag sprungit tidigare var 34 km (ett maraton är 42 km). Just det här ultraloppet (alltså längre än maraton) är 50 km långt och går runt Lidingö. 

Jag har egentligen aldrig varit speciellt intresserad av att springa detta lopp, men efter att jag i vintras anmälde mig till Sweden Sky Race 24, ett 53 km långt lopp i Lapplandsfjällen, slog det mig att jag borde prova att springa så långt under lite enklare omständigheter först för att testa hur det är. Så därför anmälde jag mig till Lidingöloppet Ultramarathon, där vätskekontrollerna kommer var femte kilometer och man aldrig är långt från en väg om man skulle tvingas bryta av någon anledning.

Eftersom loppet mest bara var ett test så var jag faktiskt inte speciellt pirrig inför loppet, som jag lätt blir annars. Mitt stora mål var att just ta mig i mål, på mindre än maxtiden på åtta timmar. Mina 34 km gick på 4:28, så det skulle inte vara omöjligt. Jag satte också upp ett drömmål, som jag skulle kunna nå om allt gick min väg, att springa loppet på under sex timmar, och ett mer realistiskt mål på 6:40, vilket jag skulle nå om jag klarade att hålla samma genomsnittsfart som under mina 34 km under resterande 16 km också.

Jag velade en del kring strategin innan loppet. Skulle jag börja lite hårdare för att ha tid att gå på när jag blev trött på slutet, eller börja lugnt så jag inte skulle bli så trött på slutet? Jag lyckades aldrig bestämma mig på förhand utan bestämde mig istället för att gå på känsla. Jag hade en idé om att hålla mig på MAF-puls fram till varvningen vid 26 km, men det höll inte länge. Redan efter knappa åtta minuter, i första riktiga uppförsbacken (Grönsta-backen), gick jag över den, och sen låg jag över den i princip resten av loppet...

Abborrbacken första gången, efter ungefär 5 km

Det kändes bra dock! Jag såg till att hålla pulsen någorlunda låg i alla fall, och tänkte att nu när det är tävling borde det väl vara så att pulsen ska vara lite högre? Jag försökte därför hålla pulsen mellan 150-160 istället (min MAF-puls är 141). Första 5 km gick på strax under 30 minuter, vilket var ganska mycket snabbare än jag hade tänkt mig på förhand, men kroppen var taggad och allt kändes bra, så jag körde på! Jag stabiliserades på omkring 6:20 min/km tempo, vilket fortfarande var klart snabbare än vad jag hade tänkt mig, men eftersom allt kändes bra lät jag kroppen hållas.

Första motgången kom efter 19 km då jag på en väldigt enkel passage började tänka på att springa avslappnat; såg till att få lite dimmig blick, slappna av i axlarna, och så PANG! En rot stack upp mitt i vägen och jag gav den en stenhård tåpaj! Jag skrek rakt ut, och tjejen ett tiotal meter framför hoppade till, vände sig om och frågade om jag var okej. "Jag tror det..." fick jag ur mig och haltade några steg framåt. Det gjorde rejält ont, men jag motstod frestelsen att ta av mig skon för att se hur det egentligen såg ut. Istället gick jag en bit, kändes mig för, tog några springsteg, gick lite igen... och till slut så sprang jag och försökte låta bli att känna efter - och det höll!

På väg upp mot banans högsta punkt vid 22 km

Efter 22 km ringde jag familjen och förvarnade att jag skulle komma in för varvning om cirka 15 minuter och att jag då ville ha min keps och mina godisnappar som jag lämnat i deras förvar. Under just den kvarten ändrades dock vädret markant då solen gick i moln allt oftare och vinden tilltog. När jag väl träffade familjen tackade jag därför nej till kepsen jag bett om och fortsatte med buffen jag haft från start. Napparna tog jag dock gladeligen emot! Jag stannade och pratade ett par minuter med dom, kramades lite och drack lite vatten ur vattenflaskan dom hade. Tankade lite energi på ett annat plan helt enkelt. Jag hade inte bråttom och så som dom ställde upp på att hänga där hela dagen var dom värda lite uppmärksamhet!

Vattenlangning av äldste sonen

Benen hann tyvärr stelna till lite under pausen så första kilometern efter varvningen blev lite haltande. Jag fick sällskap med två andra under någon kilometer som jag började prata lite med. Den äldre av dom, en man som började närma sig sextio, sprang för sjätte gången, medan den andre var färsking precis som jag och i liknande ålder också. Dom höll dock något högre tempo än vad som var bekvämt för mig, så strax efter att vi passerat 30 km (på tiden 3:12) ihop släppte jag dom. Jag hade dom ändå inom synhåll under ganska lång tid efter det då deras tempo bara var en gnutta högre än vad jag ville ha.

Uppe vid Rönneberga gård, efter ca 31 km, bjöds på hemgjord blåbärssoppa som var riktigt smaskig. Blev lite chockad av smaken dock då jag hade förväntat mig Ekströms, men när det släppt kunde jag njuta av resten. Det gjorde dock att jag blev kvar där i två minuter innan jag tog mig vidare, men när jag väl kom iväg hade jag gott om energi av både vilan och blåbärssoppan!

Det behövdes, då det var en långdragen stigning strax efter under någon kilometer, och sen den så kallade "tvättbrädan" förbi Bosön där det är upp och mer mest hela tiden. Här tog jag mig om färskingen i paret som jag sprang med tidigare, som uppenbarligen tappat den äldre. Vid 39 km kom vi fram till Grönsta igen och den här gången hade jag familjen på plats som hejade på mig. Gud vad sånt värmer! Heja dom! Jag stannade och pratade med dom en liten stund och plötsligt kom frugan på att största grabben kunde springa med mig uppför Grönsta-backen, och sen vända ner igen. Trevligt sällskap verkligen, speciellt eftersom jag mest gick!

Abborbacken andra gången, nu med drygt ett maraton i benen...

Efter det var det "bara" milen kvar, men rackarns trötta ben. Under sista milen fick jag avnjuta Abborrbacken en andra gång och dessutom Karins backe, som många Lidingölöpare menar är jobbigare än den förstnämnda eftersom lutningen är skarpare och man redan har Abborrbacken i benen. Needless to say kanske, men jag gick i båda! Strax innan Abborrbacken tog jag mig förresten om den äldre ur paret jag passerade 30 km med, och fick uppskattande tillrop om att jag hade disponerat mina krafter bra trots att det var första försöket på distansen. Det värmde!

Efter Karins är det mest utför på vägen till målet, men jag orkade knappt springa ändå. Nu började krafterna verkligen sina! Jag blev passerad av fler under sista tre kilometrarna än under hela perioden från varvningen fram till Karins backe - dock inte av någon av de två tidigare omnämnda! Målet när det väl kom var väldigt välkommet! Frun mötte upp hundra meter före och sprang med och peppade in mig sista biten, och vid mållinjen stod de båda sönerna och hejade. Jag orkade dock inte riktigt ge min uppskattning utan kraschade vid mat- och vätskekontrollen strax efter mål och blev kvar någon minut innan jag reste mig och orkade prata med dom...

FINISHER 50K! / ULTRA-TOMMY

Vid målet delades Finisher-tröjor ut till dom som klarat sig dit. Jag fick både den gröna för 50 km som jag skulle ha och en gul för 26 km som det blivit så många över av att dom som klarat 50 km och ville fick en sån också. Klart man ville!

Tiden då? Jag gick i mål på helt galna 5:23:06! Jag som bara drömt om att komma under sex timmar... Sjukt nöjd (även om det är svårt att se på bilden ovan ;-))!

Sammanfattningsvis både en bra läxa och ett gott formbesked inför sommarens stora äventyr!

Relaterade länkar:

• Anmäld till Sweden Sky Race 24
• Ultrapremiär på lördag! (mer om mina mål)

Night Trail Run, Sollentuna

Strax innan start, ren och fin!

I lördags sprang jag Night Trail Run i Sollentuna, ett traillopp som springs efter mörkrets inbrott på en bana snitslad med reflexer. Man får alltså dra på sig en pannlampa och sticka ut i mörka skogen och följa ett spår av reflexer, i mitt fall en mil. Riktigt häftig grej!

För den som inte provat att springa reflexbana förut kan jag verkligen rekommendera det! Det finns ett gäng reflexbanor, och organisationen kring Night Trail Run har försökt samla dom alla på sin hemsida. Jag kan berätta att när du springer i skenet av en pannlampa så försvinner i princip alla skuggor eftersom den enda ljuskällan är ganska precis på samma ställe som dina ögon, så det blir nästan tvådimensionellt... svårt att avgöra hur mycket stenar, rötter, stubbar etc. sticker upp t.ex. - speciellt så här när man springer på stigar där man aldrig sprungit förut.

Banan i det här fallet var ganska stökig faktiskt, så det blev en del snedsteg vilket kändes i vristerna dagen efter. Här kan ni se ett litet smakprov på banan i dagsljus!



Förutom dessa fina passager fanns det även en tjärn där dom ställt ut massor av marshaller och en bandspelare som spelade musik mitt ute i bushen efter någon kilometer, och på andra halvan av banan fanns en spång på kanske 100 meter där dom satt upp 80 cm höga reflexstavar på båda sidor av spången ungefär var femte meter. Mäktig känsla!

Till det mindre idylliska kan nämnas att det också var ganska geggigt på sina håll, och ett tvåsiffrigt antal träd som låg tvärs över stigen. Några syns på filmen, men inte dom värsta... Vissa delar av banan gick också helt obanat, det vill säga utan ens en stig, så där fick man hitta sin egen väg mellan reflexerna.

Reflexerna på den här banan var förresten blåa reflexer från polisbilar, vilket var lite extra tufft. Dom satt tillräckligt tätt för att det skulle vara lätt att hitta, så arrangören hade gjort ett riktigt bra jobb med det!

Så här såg mina skor ut dagen efter. Då jag ändå hade slagit ihop dom med varandra ett flertal gånger direkt efter loppet för att skaka av värsta leran. :-)

Jag har för övrigt bara gott att säga om skorna, Inov-8 Mudclaw 300, dom skötte uppgiften exemplariskt! Första halvan av loppet försökte jag undvika leran, men andra halvan körde jag bara på. Trots att skorna var i princip helt bruna när jag kom i mål var jag torr om fötterna, och fästet i geggan var inte heller några som helst problem. Riktigt bra sko för dagen!

Relaterade länkar:

• Reflex med Emelie Forsberg
• Night Trail Run, med register av reflexbanor

Trail del Lago d'Orta - Race Day

(fortsättning från Trail del Lago d'Orta - Censur)

6:30 ringde väckarklockan. Jag valde att ta civila kläder på frukosten eftersom vi inte skulle åka förrän 8:00. Dom andra i lägenheten tog dock racekläder direkt. Vid frukosten hade Miranda fått reda på att starten för 22 km var framflyttad till 9:30, och hade också upptäckt att det var så smidigt vid starten att det skulle räcka att åka 8:15. Kändes helt rätt då att ha väntat med tävlingskläderna. Typ 7:30 var jag klar med frukosten och gick för att kitta upp. 8:15 åkte vi. Nu var det på riktigt! Nu skulle det ske! Sjukt peppad!

Emma fotar Miranda strax innan start

Peppade killar!

Först fick vi heja iväg Miranda, Peter och Emma som startade 9:00, innan det var dags för oss som skulle springa 22 km att ställa upp på startlinjen. Vi tog lite kort på varandra i startfållan medan den fylldes upp och sen var det dags. Någon stod där framför och snackade massa italienska. Om jag förstått det rätt så blev vi visst välsignade eller något sånt. Sen tändes bengaliska eldar och så räknade vi gemensamt ner: Cinque, Quattro, Tre, Due, Un, PANG och iväg!

Jag hade bestämt mig för att ta det väldigt lugnt i början då jag visste hur jobbigt det skulle vara efter torsdagens tur. Niklas å andra sidan satte full fart, så honom såg jag inte röken av efter startskottet. Jenny hade jag strax framför mig några hundra meter, men sen såg jag att tempot var lite för högt för min plan och ropade "Lycka till Jenny!" och drog ner på takten. "Detsamma" fick jag tillbaka innan hon försvann framför mig.

Sen började den utdragna uppförslöpningen på kastanjerna, och jag låg och gick på sparlåga. Det var många som sprang om, men jag lyckades hålla mig i skinnet och hålla nere farten, vis från tidigare lopp då jag misslyckats med det och tagit slut för tidigt. Jag stannade till och med och tog ett par kort efter bara några hundra meter och fick fina bilder på ett långt led både framåt och bakåt. Det smalnade nämligen av ganska fort så det var svårt att hålla sin egen takt vilket gav en del köbildning i början. Det dröjde väl egentligen till en bit in på andra uppförslöpningen, den som skulle hålla på i 350 höjdmeter, innan det var tillräckligt glest för att kunna bestämma farten själv. Jag lyckades dock springa om ett gäng på vägen ner efter första backen, men här och där fick jag rulla om dom strax utanför banan för att få plats.

Mer folk idag!

När det började gå uppåt igen tog jag det riktigt lugnt, jag visste att det var lång väg som skulle vara riktigt jobbig nu. Tappade en hel del placeringar, men det gjorde mig inget. Mitt mål var att ta mig runt banan, om jag så skulle vara den siste i mål - men i mål skulle jag! Jag hade spanat in en bänk vid en utsiktsplats strax innan kapellet vi stannade vid på testturen, och hade det som etappmål. När jag kom dit skulle jag få sitta och vila en stund, fram till den var det bara att trumma på. Det gick inte fort, men jag höll mig i rörelse!

Eftersom vi sprungit den här biten tidigare kände jag igen när bänken närmade sig. Drog på lite extra då jag visste att det snart var vilopaus. Där är den! Den är ledig! Öste på sista biten och sjönk ner på den. Tittade på utsikten. Tittade bakåt i spåret. Förutom dom två jag nyss sprang om inte en människa i sikte. Jag visste att det skulle ligga två uppsamlare längst bak i fältet, så jag kunde inte gärna vara sist. Tog upp telefonen, tog en bild på utsikten, SMS:ade frugan "5 km, 340 hm". Klockan var 10:17. Bättre än väntat! Hade hoppats nå utsiktsplatsen på under timmen, och nu var jag nästan framme med 13 minuter kvar. Iväg igen!

Framme vid utsiktsplatsen tog jag fram telefonen igen och filmade hela varvet ute på klippan, sen ner med telefonen och fortsatt uppför. Här var det nästan en vägg kändes det som, här och där fick jag lägga i händerna i marken för att enklast ta mig uppför. Efter den stigningen på 50 höjdmeter blev det lite stig innan sista biten av den långa stigningen skulle tas. Kom fram till en sandås där det var riktigt tungt att ta sig upp, men väl uppe var det fantastisk utsikt och härligt underlag att springa på. Blev tvungen att stanna för att ta några bilder med telefonen. Sprang upp på nästa topp med telefonen i handen för att ta några till, men på andra sidan toppen ser jag en fotograf stå och knäppa kort på alla som springer förbi. Fick strunta i mina bilder, hålla telefonen gömd i handen och smila upp mig för fotografen istället!

Passerar sandåsen, med telefonen gömd i höger hand

Efter sandåsen blev det två kilometer lätt utför, ca 100 höjdmeter nedåt, innan det var dags att ta sig upp till banans högsta topp. Nästa 1,5 km blev det istället drygt 100 höjdmeter uppåt igen. Halvvägs dit kom första vätskestationen som tur var, för mitt medhavda vatten hade precis tagit slut. Tog ett glas Cola, fyllde vattenflaskan igen, och sen fortsatt uppåt. På toppen stannade jag till och skickade ett nytt SMS: "10 km, 750 km". Klockan var 11:16. Målet hade varit att vara här innan tre timmar gått, det hade inte ens gått två. "Shit, jag kommer kunna komma in på under fyra timmar", tänkte jag.

Längst där uppe hägrar vätskestationen

Nu var det också äntligen dags för den stora belöningen. 6 km nedförsbacke! Jag älskar utförslöpning! Första biten var det mest stig och lite landsväg, sen kom en riktigt härlig bit på gräs mellan husen i någon liten by. Tog en hel del placeringar här. Istället för "è troppo facile" blev det istället "mi scusi" som jag fick mest användning för på den smala stigen. Sista biten ner var dock jobbig, den gick på kullersten! Där vågade jag inte ösa på, utan fick springa i halvsittande ställning för att hålla nere farten utan att slå sönder fötter och knän med stämsteg.

Till slut var jag nere vid vattnet, banans lägsta punkt. Glassbaren var stängd, så det blev ingen glass, men nu kände jag igen mig! Öste på den plana biten utmed vattnet men sparade på krafterna när det började gå lite uppför, snart skulle den ju komma. Trappan. Vid foten skickade jag ett sista SMS till frugan, ”17 km, 850 km”, sen borrade jag ner blicken i marken, la händerna på knäna, och satte fart uppför. Jag tog ett trappsteg per steg och höll bra tempo nästan hela vägen upp. En bit innan slutet fick jag lov att stanna upp en kort stund och hämta andan, och sen på´t igen. Strax efter trappan, precis där banan svängde upp, fanns andra och sista vätskestationen. Fyllde flaskan till hälften, det var ju inte långt kvar nu, tog två kakor och en näve nötter och vandrade upp mot landsvägen medan jag tuggade.

På landsvägen drog jag upp farten, här var det helt platt och asfalt som underlag. Ingen anledning att hålla igen. När jag sen kom dit jag visste att man skulle in i skogen hade jag god möjlighet att springa över utan att tappa tid fast en bil närmade sig. Jag öste vidare in i skogen för att snart märka det jag redan skrivit - banan gick inte som jag trott, utan vi leddes iväg på en annan stig som varit avspärrad när jag var och rekade. Den här stigen bjöd på betydligt fler höjdmetrar än jag räknat med från den här punkten. Först gick den ner en bit, och sen upp på en högre höjd än den vi sprang över på vägen ut. Från botten till toppen blev det nästan 100 höjdmeter - oj vad det var tungt! Efter varje krök kom det ytterligare en bit uppförsbacke!

Jag klarade det!

Glädjen var dock total när det plötsligt kom en krök utan uppförsbacke bakom. 1 km kvar, och bara lätt utför. Kopplade in mina sista krafter och öste på så gott jag kunde. Tog ytterligare några placeringar innan jag såg måltältet. Jag hade chans att ta en kille till, la i högsta växeln och öste på. Jag tar honom! Jag tog honom! Inne i tältet kommer Jenny och möter med handen beredd på high-five. Jag kastar mig runt halsen på henne istället. Jag gjorde det! Jag klarade loppet! Och tiden! Vänta, jag glömde stoppa klockan. 3:11:någonting. Wow! Jag som bara hade fantiserat om att komma under fyra timmar!

Jag var helt slut efter spurten. Jag sa att jag måste sätta mig, och satte mig följaktligen rakt ner på golvet där vi stod. Plockade fram den Iskiate jag haft i väskan hela loppet och hällde i mig. När den var slut mumsade jag i mig en proteinkaka. Samtidigt kom Niklas som varit och duschat redan. Han hade gått i mål på 2:20 och Jenny på 2:53. Han förklarade för oss var han hittat duschen, som inte var helt enkel att hitta. Med hans vägbeskrivning var det dock inga större problem att hitta den, även om den var en bra bit bort.

Efter duschen hade vi lunchkuponger som man kunde växla in mot ett mål mat i måltältet. Inte heller nu var väl maten någon höjdare, men inte dålig heller. Ganska små portioner också, så det var tur att jag hade haft "mat" med mig. Efter att ha ätit upp bestämde vi oss för att vi tre tillsammans skulle gå bakåt längs banan och heja på folk som kom springande. Gissa om vi blev förvånade när vi efter en kvart eller så hörde "Tjeeeena!". Willman kom springande runt ett hörn, och kände igen oss innan vi kände igen honom. "Är det långt kvar?" frågade han "Jag har varit ute i 84 km!". "Nej, bara en kilometer kvar" ropade någon av oss som svar. "Och bara nedför hela vägen!" ropade jag. Vi kollade klockan. Han har varit ute i mindre än 10 timmar! Vi vände tillbaka för att hylla honom i mål. 9:53:36 blev hans officiella tid, på 80 km-loppet som visade sig vara 85 km. Sjukt imponerade! Den tiden räckte för en sjunde plats totalt.

Willman, i mål med ett glädjeskutt!

Efter att ha hyllat honom som den hjälte han är visade vi honom vägen till duschen. Han skulle inte ta lång tid på sig, sa han, så vi bestämde oss för att vänta på honom. När han kom ut berättade han att en kille som kom in lite efter sa att han sprungit med en svensk kille. Vi räknade ut att det måste vara Peter och skyndade tillbaka till målområdet för att se om det verkligen stämde. Jodå, där satt han, med tom blick och fortfarande flåsande. Han hade tagit sina 55 km på 6:14:58, sjukt imponerande även det. I hans fall räckte det till nionde plats. Vi hyllade så klart även honom och när han pustat klart visade jag honom duschen. Sen gick jag tillbaka för att heja in Miranda som borde vara näste svensk på tur.

Miranda efter målgång

Peter hinner dock tillbaka även han innan Miranda kommer. Hon går in på 7:22:08 vilket gör henne till tredje bästa tjej på distansen! Även hon hyllad så klart, vilket lopp! Och vilken placering! För att få lite koll på övriga gänget går jag och kollar mellantiderna för de resterande. Anette är den ende som passerat 65 km än så länge - vad har hänt med Per? Måste vara något fel va? Ser ut att vara gott om tid för Miranda att duscha hur som helst. Medan Jenny visar Miranda till duschen kommer dock resans första bedrövelse. Willman har fått veta att Per blivit dålig och tvingats bryta! Willman hjälper Per till duschen och Niklas hjälper till att leverera hans kläder till duschrummet efter att dom upptäckt att den detaljen missats. Efter en stund kommer Per till oss duschad och fräsch och, självklart, besviken. Magen hade pajat, han hade inte ens kunnat få i sig vatten.

Anette i mål

Efter en stund visar det sig vara dags för prisutdelning, och såväl Miranda som Willman ska få pris på podiet. Först upp är Miranda som, så klart (som alltid), strålar som en sol. Ett par ceremonier senare är det dags för Willman att gå upp - tyvärr i princip samtidigt som Anette kommer in i mål! Jag missar därför stora delar av den och prioriterar att istället välkomna Anette, som är helt färdig. Hon har haft en spurtstrid sista kilometern in och sjunker ihop på golvet när hon korsat mållinjen. En funktionär kommer fram och frågar mig om hon behöver medicinsk hjälp - jag vet inte, svarar jag. Snart får jag dock kontakt med henne och hon säger att hon inte behöver det. Vi hjälper henne upp på en bänk, ger henne vatten och cola och tvingar henne att se glad ut på kort. Snart är hon på banan igen, även om hon har ont i benen. 13:26:48 blev hennes tid, som gav henne sjätte plats i damklassen på 80 km. Sjukt bra!

Kalle och Henrik på rätt sida av mållinjen!

Super-Lisa grejade det också!

Näst på tur hejade vi in Henrik och Kalle som kom i mål på 15:17:33 och allra sist var vi alla samlade för att heja in Lisa, som gick in på 16.19.51. Bra rutet allihopa! När Lisa kom i mål var klockan närmare halv tio och vi blev inte kvar länge innan vi startade hemresan. Väl hemma skulle det firas med bubbel och bärs! Vi satte oss på innergården och väntade på att Lisa skulle få duscha innan korken fick smälla på den stora flaskan. Vi tjuvstartade dock med lite öl. En riktigt härlig stund med härliga människor fick avsluta denna härliga dag, sen blev det en efterlängtad säng. Vi hade skjutit på frukosten till 10:00 för att vi alla skulle få ta igen oss utan att behöva ställa några väckarklockor.

(fortsättning på Trail del Lago d'Orta - Sista dagen)