Tough Viking med Tough ViKings

Lagtröjan en självklarhet!

Idag gjorde jag något som inte alls är likt mig. Jag sprang ett "jippo-lopp"! Det började innan sommarn då det gick ut ett mejl till alla på jobbet där dom frågade om intresset för att springa Tough Viking, ett 15 km långt "obstacle race" som har rönt stor populäritet bland crossfittare och andra gymråttor. Jag å min sida föredrar ju långa lopp i vacker miljö, inte hinderbanor där man krälar i lera och klättrar på containrar... Men nu när det var med jobbet så flaggade jag ändå för intresse - och det var faktiskt riktigt kul! Mycket beroende på ett härligt lag att springa med, att dela upplevelsen med, och klara hindren tillsammans med och att peppa och peppas av - att springa banan själv hade nog varit rätt trist.

Team ViKings

Vi samlade gänget strax utanför området en timme före vår start, som gick 9:30. Jag hade även fru och barn med mig som hejarklack, och även som fotograf! Av de tio King:are som anmält sig var det tyvärr tre som tvingades lämna återbud av olika anledningar, men vi lyckades hitta några ersättare i vänkretsarna. Dom känns igen i gula och rosa tröjor! Vi hälsade på varandra, snackade lite skit, fixade med nummerlappar, tidtagningschip och spritpennade våra nummer på kropparna innan vi drog in till startområdet.

Uppe vid området kikade vi runt på de närmaste hindren, tog gruppbilden, lämnade in väskor och gick sen ner mot starten och värmde upp. Snart nog var det vår tur, och med två minuter kvar till start släpptes vi in i startfållan... Från 10 sekunder räknade vi ner tillsammans, och sen iväg!

Först kom vi till elden. Precis innan elden sprutade dom ner oss med en brandslang, vilket jag inte var beredd på, och jag fick tyvärr lite vatten i ögonen då som förstörde en del av sikten. Det gick dock bra ändå, jag lyckades hoppa på alla de rätta ställena! Några hundra meter senare var det dags för nästa hinder - Pain. Här mötte vi ett amerikansk fotbolls-lag vars uppgift var att försöka tackla omkull alla oss som ska förbi. Jag ökade farten, såg en lucka, och tog mig förbi utan att gå i backen! Fick en smäll i axeln efter jag kommit förbi, men en rätt lös sådan så det gjorde mig inget.

Sen fortsatte vi via krälande i lera, klättrande över en liten klippvägg, krälande i lera igen, klättrande över containrar och simning genom en container med isvatten innan det var dags för mitt första och sista misslyckande för dagen. I Monkey Bars skulle man svinga sig mellan ganska tjocka stålrör ovanför huvudet med ungefär en halvmeters mellanrum. Jag tappade greppet redan på tredje röret och fick istället göra 30 armhävningar.

Efter det kom Rampen. Där krävdes det en hel del lagarbete, men upp kom jag! Här fick vi också hjälpa en kille från konkurrenten DICE upp, en fin gest av oss tyckte jag. =)

Sen var det dags att klättra upp för ett rep som hängde ut från en container. Det var dock inte så mycket till repklättring, eftersom man nästan nådde toppen på repet från marken, så det var enklare att bara hoppa upp till containerkantan och kravla över. 

Efter det var det Reebok Blades, som var en lätt match för mig, och sen det jag på förhand fruktat mest - Dips. Man ska hålla händerna på två parallella stänger i höfthöjd och ta sig fram genom att flytta en hand i taget framåt. Vad jag inte hade räknat med var dock att det fanns stänger även i fothöjd vilket gjorde att man kunde ställa sig och vila - utan dom hade jag aldrig klarat hindret, men nu gick det finfint!

Combat Bar, där man hängandes uppochner på en stång skulle ta sig 10 meter eller så, gick väldigt lätt, och sen ett par containrar man skulle över igen som inte heller orsakade några problem, följdes av ett fält av bildäck. Här var all trail running jag roar mig med till stor hjälp så inte heller det blev problematiskt, och även det efterföljande träsket var en enkel match för en van terränglöpare.

Vid romerska ringarna såg vi en kille ligga på marken med nackkrage omgärdad av ambulanspersonal, vilket var rätt läskigt. Fokuset skärptes rejält, och det blev inga misstag på dom. Även precis efter ringarna hittade vi en utslagen som togs omhand av sjukvårdare, så det hindret måste dom allt ändra till nästa gång! Efter ringarna blev det simning, sen balansgång, bärande av en stock och klättra över ett nät innan det var dags för dagens höjdpunkt - Kustjägaren!

Här skulle man ner i ett lerigt parti av Djurgårdsbrunnskanalen, där en grop i botten fick mig att stupa och doppa mig helt, och sen klättra upp på en Stridsbåt-90. Där skulle man ta sig till aktern och hoppa i, och där visade det sig att man inte bottnade längre, så nu blev det en simtur på kanske 100 meter innan vi skulle tillfälligt upp på land. Sen en promenad i vassen med rejält lerig botten och sen upp igen - klart roligaste hindret på banan!

Det följdes upp av banans största flopp - No air. Det fanns gott om luft att få så det var inte mer än en promenad genom en vattenfylld container. Efter det var det kräla i lera igen följt av mega wall, där man skulle klättra upp på först en container, och sen en container till som stod uppepå. Det var lite klurigare här, för dom här containrarna hade tak vilket gjorde att man inte fick något grepp med händerna. Med hjälp av vårt härliga team så var det dock en enkel match ändå, men det krävdes en gruppinsats!

Sen det sista, och det som många fasar mest för. Reebok 10000, där man ska springa genom en massa eltrådar där det går ut 10000 volt med jämna mellanrum. Jag bestämde mig för att bara köra, ökade farten och sprang rätt in i det. Tyvärr hade jag inte lämnat tillräckligt med lucka till framförvarande och kom ikapp honom, som på något sätt paralyserats, mitt inne i skogen av eltrådar. Enligt min fru som såg spektaklet puttade jag visst fram honom för att komma vidare, jag själv minns mest att jag insåg att det här var dåligt och att jag fick någon bonusstöt på grund av det. Men jag har inget större problem med stötar sen min utbildning på el-tele-teknisk linje på gymnasiet! =)

Före/efter bilder. Tröjans färgskillnad beror på blöthet. =)

I mål stod de tre King:are som sprungit i första klungan och väntade på oss sju eftersläntrare. Jag var inte riktigt med på att dom skulle dra i förväg, annars hade jag kanske gjort ett försök att hänga på, så istället fick jag en lugn och behaglig resa med övriga sex. Riktigt skönt att känna sig stark för en gångs skull, så jag misströstar inte! 2:27:52 gick jag i mål på, och hade nog kunnat kapa åtminstone en kvart på det om jag kört på i eget tempo... men jag hade ingen brådska och hade väldigt trevligt i min grupp, så jag ångrar inget! Tack för en härlig förmiddag gänget!

Jag vann Sweden Sky Race!

Jag klarade det! I f**king did it! Detta trots att banan växte och växte, och underlaget var betydligt värre än jag räknat med. Dessutom med ont i flera delar av mitt vänstra ben redan efter 15 km och en dålig kosthållning som gav illamående efter ungefär 25 km. Det tog betydligt längre tid än väntat, men runt kom jag tillslut! Men låt mig backa och ta det från början…

Det hela började i vintras när det plötsligt dök upp ett nytt lopp på den svenska trailhimlen. ”Sveriges första Skyrace” kallades det. ”Det är dags att Sverige får ett traillopp av internationell toppklass” sa arrangören. Det skulle gå i Lapplandsfjällen, området som jag längtat efter att springa i sen mitt löpintresse tog verklig fart förra sommarn då jag läste om ett event där dom skulle springa från Abisko till Kebnekaise på tre dagar. Nu var det en tur från Björkliden, via Låktatjåkka, Trollsjön, Kårsavagge och Måndalen och sen tillbaka till Björkliden – på en dag! Det skulle gå att välja på två distanser i loppet: 50 km och 3000 höjdmeter eller 100 km och 6000 höjdmeter, eller med andra ord ett eller två varv på den banan.

Sista versionen av banskissen... 

Jag tvekade inför distansen, 50 km och 3000 höjdmeter var i mastigaste laget, men kunde ändå inte låta bli lockelsen att anmäla mig. Det lät så fantastiskt på alla sätt, utom då att det var lite i längsta laget… Men nu när det var dessa distanser som erbjöds fick man väl bita ihop! Under halvåret som följde växte dessutom distansen flera gånger. Ganska snart efter att bandragningen presenterades kom besked att varvet växt till 53 km, och någon vecka innan loppet presenterades en ny som var uppe i 54 km. När en kille sen för första gången sprang banan, dagen innan loppet, visade hans klocka 57 km och när jag själv kom i mål visade min 58 km. Men som sagt, jag kom i mål!

Då loppet gick i semestertider bokade vi nattåg och en stuga för hela familjen och stannade uppe i Björkliden lite extra, onsdag till onsdag (loppet gick natten lördag-söndag). Dagarna innan vandrade vi runt i området och passade även på att testa delar av banan. Vi tog den första milen av banan från Björkliden upp till Låktatjåkko där vi bokat en ”utbytesnatt” på torsdagen och frossade i deras mytomspunna våfflor. Sen spelade vi kort, bastade och tog det allmänt lugnt fram till middagen. Efter middagen tog jag och äldste sonen en topptur till Låktatjokka, toppen på 180 höjdmeter till precis bredvid stugan, som även den ingick i loppet – sen sov vi gott!

Ganska grått på vägen upp, men ändå härligt!

På toppen av Låktatjåkka!

Dagen efter tänkte vi gå tillbaka via Måndalen på loppets sista 13 km, vilket skulle bli kring 15 km inräknat genvägen till andra sidan banan. Efter att vi genat ikapp banan gick det dock lite galet och vi råkade följa den baklänges istället, ner till Kårsavagge. Vi märkte det inte heller förrän det gick på ett ut att vända tillbaka eller fortsätta, så vi fortsatte. Som tur var lyckades vi få en kompis att hämta upp oss med bil i Abisko vilket gjorde att turen ”bara” blev 26 km. Rätt mycket även det dagen innan ett ultralopp dock, och inte minst för våra två barn, 5 och 8 år. Men dom kämpade på tappert, och det var förvånansvärt lite gnäll från deras håll. Stolt som en tupp blev jag!

Dagen efter, liksom övriga dagar, var vädret på topp!

På kvällen försökte jag vara uppe lite extra så jag kunde sova riktigt länge på morgonen efter, vilket borde vara optimalt för loppet som startade klockan 18 och som jag beräknade skulle ta 10-12 timmar. Planen misslyckades dock på andra sidan, då jag inte lyckades sova längre än vanligt ändå. Dumt… Låg dock kvar i sängen och tog det lugnt till klockan 10, då det var dags att äta frukost för att hinna till föreläsningen med Scott Cole som efterföljdes av en obligatorisk genomgång av banan. Vi fick även lyssna till en same som har renar i området, som pratade om vikten av att inte störa renarna. Han passade även på att ondgöra sig över loppet som var på fel plats och vid fel tid och han ville helst att vi alla skulle diskas redan innan start, då vi alla skulle störa renarna bara genom att delta. Dom hade nämligen fått med en klausul i reglerna om att den som störde renar skulle diskvalificeras. Nu blev det som tur var inte så!

Efter genomgången gick jag och sov igen tills en timme innan start. Då gick jag upp och packade ryggsäcken med all obligatorisk utrustning samt en hel bunt energibars, godis och elektrolyttabletter. Sen iväg till start- och målområdet, och in som en av dom sista i startfållan. Då startfållan var lite omvänd betydde det dock att jag fick starta längre fram än planerat. Kompenserade det med att ta ut den inledande svängen ordentligt och att göra high-five med barnen, som dock inte alls var beredda på det, vilket gjorde att jag vände om och sprang förbi en gång till. Nu hade alla som hade bråttom redan kommit en bra bit upp för startbacken, och jag kunde påbörja mitt lopp i lugn och ro.

Gör mig redo för High-Five!

Direkt innan start drog dom förresten igång temat till ”Den onde, den gode, den fule” i högtalarna och gav några peppande ord på vägen. Riktigt mäktigt, speciellt för ett gammalt Metallica-fan som jag! Sen räknade vi alla tillsammans ner från fem innan starten gick – och så släpptes startsnöret! Peppen var verkligen på topp när vi drog iväg!

Planen var att ta det riktigt lugnt hela vägen upp till Låktatjåkka, den inledande dryga milen med 1000 höjdmeter, och därför gick jag redan i startbacken. Solen stekte dessutom och svetten lackade även när jag gick. Efter några hundra meter fick jag sällskap av min vän Anja som tänkte springa med upp till Låktatjåkko utom tävlan då hon inte kände sig redo för hela distansen. När vi gick där och pratade mötte vi Anna Eriksmo, en annan bekant, som var ämnad för toppstriden men tyvärr hade fått kasta in handduken. När hon hörde om vår plan att ta det riktigt lugnt upp till Låkta vände hon emellertid om igen och slog följe med oss. En stund senare kom första nedförsbacken och jag kände att jag borde springa på, eftersom jag trots allt var med i tävlingen, och sa adjö till mitt trevliga sällskap. Lite trist, men helt rätt.

Skyrunning!

Gick om ett par personer nu när jag fått upp farten och närmade mig sakta en kille som gått och pratat med oss tidigare. På slutet av ett snöfält stannade han till och väntade in mig och sa att eftersom vi tycks hålla ganska lika fart så kunde vi ju lika gärna ta sällskap. Sagt och gjort, vi tog sällskap upp till Låkta där vi bjöds på den berömda våfflan och sen upp till toppen bredvid. Stavarna var till stor hjälp där, och när min nye vän tycktes ha det rätt tungt så lånade jag ut stavarna till honom sista biten. Uppe på toppen tittade vi på utsikten och stämplade våra kartor, sen fällde jag ihop stavarna inför nerfärden. På vägen ner hade jag betydligt högre fart än kompanjonen, så väl nere slog jag en signal till frugan och uppdaterade henne om läget och passade på att ta lite godis medan jag väntade in honom. Frugan hade fixat skjuts och skulle stå och heja med barnen nere vid Låktatjåkko Hållplats, som skulle nås efter 9 km nedförsbacke. Väldigt roliga nyheter!

Stämplar på Låktatjåkkas topp

Sämre var att nya kompisen hade börjat få känningar i knät, som blev värre och värre i nedförsbackarna som följde. Jag fick även lite känning själv, men inte alls lika illa. Efter ungefär halva vägen ner sa han att jag fick trava på själv då han inte ville sinka mig, varför jag fick springa helt ensam sista halvmilen ner till stationen. Här gjorde jag mina snabbaste fem kilometrar på loppet!

När jag kom ner till anhalten såg jag några lekande barn och ropade ut mina barns namn. Det var dom, och dom kom springande fram till kanten av banan och hejade och hurrade! Sen visade de vägen fram till frun och Ille, kompisen som hämtade oss i Abisko dagen innan och nu gett dom skjuts hit. Här fanns också banans enda riktiga matstation, så jag stod där och käkade lite allt möjligt och snackade under tiden. Bland annat resonerade jag med frun kring mina känningar i knät, då detta var enda chansen man hade att bryta loppet på ett vettigt sätt. Efter det här väntade närmare fyra mil av ödemark innan återkomsten till Björkliden. En bemannad station skulle passeras efter ungefär hälften, men där skulle bara bjudas på sportdryck och dit fanns ingen bilväg. Vi kom fram till att jag ändå skulle fortsätta, vilket så här i efterhand var helt rätt!

På väg ut från stationen mötte jag nya kompisen som var på väg in. Jag frågade honom hur det kändes, om han tänkte bryta, men han var osäker. Vet inte hur det blev med honom faktiskt, men jag såg honom aldrig igen. Hoppas han tog sig runt!

Vägen till Trollsjön, som var nästa anhalt, var längre än jag hade fått intryck av, och på väg dit mötte jag två personer som beslutat bryta loppet och var på väg tillbaka till stationen (som ju var enda platsen där banan passerade i närheten av en bilväg). I övrigt var jag helt ensam hela vägen dit och såg inte röken av någon varken framåt eller bakåt förrän jag kom ganska nära sjön. Då såg jag en rygg ganska långt fram. Jag hade förresten plockat fram stavarna igen då det gick svagt uppför hela vägen till sjön, och när jag använde dem märkte jag att knät kändes mycket bättre. Goda nyheter!
Från Trollsjön vände banan nästan rakt upp. Här skulle 600 höjdmeter tas på 1,5 km. Här fick jag tillslut sällskap igen. Först träffade jag en kille som hette Martin som fått kramp, sen en kille och en tjej som sprang ihop och nu stod och fyllde sina vattenflaskor, och ännu en bit upp en kille som pekade ut i horisonten när jag kom. – Ser du renarna? frågade han. Jag tittade men såg inget. – Där, på kammen! sa han. Då såg jag! Längs kammen på berget bredvid syntes konturerna av ett femtiotal renar i profil, som vandrade ned från berget precis på kammen. Otroligt häftigt!

Vägen in mot Trollsjön, så vackert att man blir knäsvag!

Tyvärr blev jag strax därefter lätt illamående och kom på att jag inte ätit något sen matstationen. Tog ett par tuggor på en energibar och skyndade sen vidare upp mot toppen där jag bestämde att jag skulle stanna en stund och njuta av utsikten och käka vidare. Nu hade Martin fått ny fart och var hack i häl på mig, och även övriga jag mött på väg upp hängde på, så vi hade en hel hord människor på toppkontrollen samtidigt. Jag tog några tuggor till, stämplade min karta, drack lite vatten, pratade med dom andra och njöt av utsikten.

Kontrollen ovanför Trollsjön, strax före midnatt

Efter lite andhämtning efter den hårda uppförsbacken kände jag mig redo att rulla ner först av alla och sa adjö och stack iväg. Martin tog rygg på mig och vi hade sen sällskap en bra stund på vägen ner mot Kårsavagge. Här var det helt obanat genom stenar av alla olika storlekar, och riktigt brant på sina ställen. Tempot blev nästan lika lågt som på vägen upp. Tanken om att förbättra snittempot i utförslöpningen för att kompensera det dåliga tempot upp gick här om intet. Vi passerade dock en Falk på vägen, som hade svårt att se snitslarna i skymningsljuset. Klockan hade passerat ett nu, så jag sa att han skulle ta rygg på oss. Det gjorde han emellertid inte, så vi var snart ensamma igen.

När vi närmade oss foten såg jag en kompis en bit ner och satte lite extra fart som lämnade Martin på efterkälken. Jag var snart ikapp Jenny, som ihop med en kille i grön tröja tycktes ha problem att ta sig över ett vad torrskodda. ”Hej! Skulle inte du och jag ha sällskap sist i fältet?” ropade jag till Jenny, då det var vad vi skämtsamt kommit överens om när jag övertalade henne att anmäla sig. Sen visade jag vägen genom vadet genom att helt enkelt klampa igenom utan att bekymra mig om att fötterna blev dyngsura. Sen hade jag följe med Jenny en bit, men fick efter en kilometer eller så släppa henne då mitt illamående kom tillbaka.

Plockade fram energikakan igen och gick och mumsade på den, för att snart nog bli upphunnen av Martin. Jag behövde dock gå och mumsa ett tag till så jag släppte förbi honom. Jag bestämde att när jag kom fram till Kårsavagge-kontrollen skulle jag gå in och sätta mig inomhus och smaska i mig en hel Snickers för att göra magen lite mer långsiktigt nöjd. Nu fick jag därför lite fart igen och kom ikapp Martin, som nu gick hela tiden då krampen var tillbaka, gick om honom, och skyndade så mycket jag nu orkade in till dryckesstationen. Det visade sig dock att stationen var ett bord längs banan och en bit ifrån själva huset. Då myggtätheten här var ett skämt skyndade jag vidare för att hitta en plats med klart mindre myggor, för att kunna avnjuta min Snickers i lugn och ro. En bit upp för den inledande branten upp mot Måndalen, nästa och sista kontrollen, hittade jag ett stort stenblock med fantastisk utsikt över Kårsavagge. Där hoppade jag upp och satte mig, tog av ryggsäcken och packade upp min Snickers. Där satt jag, typ klockan två på natten, och tittade på när solen gick upp över dalen. En helt fantastisk stund!

Utsikten från min sten

Passade även på att ta en selfie! =)

Med min Snickers i magen var illamåendet nu borta. Martin kom ikapp mig lagom till jag stoppat sista biten i munnen och nu satt och skulle sätta en bit tejp på något som sved bakom vänstra axeln. Han erbjöd sig sätta dit tejpen åt mig, riktigt hyggligt gjort! Sen började vi gå upp ihop, och han höll tillbaka farten då jag fick ta det lilla lugna inledningsvis med en hel Snickers att smälta. Efter en stund släppte jag dock honom då jag började känna av knät igen, och även började få ont i hålfoten på samma ben.

Sen gick jag ensam ganska länge igen. Försökte trampa på spetsiga stenar för att massera hålfoten. Satte mig på en sten en stund igen när jag kommit tillräckligt högt för att telefonen skulle ha täckning och skickade en uppdatering till frugan via SMS, åt på en proteinkaka och vilade benet. Nu var det riktigt segt och tröttheten var stor. Efter en stund såg jag två människor i fjärran vilket gav mig lite motivation att ta mig vidare.

En halvtimme senare kom jag upp till Måndalen-korset, tidigare än väntat då det hade flyttat! Inte konstigt att vi gick fel på fredagen, banan hade varit felmarkerad! Här satte jag ner knät i snön medan jag stämplade, och såg också en rygg försvinna upp mot själva Måndalen. Jag stannade och tog några kort från olika vinklar för att visa frugan hur det såg ut där kontrollen stod nu, och satte sen fart efter ryggen jag sett. Väl uppe såg jag ryggen igen, men satte mig och öppnade påsen med Nappar som jag hade med mig. Dom kickade in rejält, och jag fick snabbt ny energi! Även knät kändes bättre, oklart om det berodde på stunden i snön, energin från Napparna, pannben eller hemlängtan. Jag sprang hur som helst betydligt mer efter det här ögonblicket!

Här satt jag och smaskade på mina Nappar

Det var ungefär en mil kvar nu, och på den milen tog jag mellan 5-10 placeringar. Ryggen visade sig ha tillhört Christer Schapiro som jag snart var ikapp och om, sen tog jag Jenny och ett par till som hade sällskap med henne, sen killen med gröna tröjan som Jenny haft som sällskap tidigare. Jag kan även ha passerat någon mer, minnet är lite grumligt vid den här tiden.

Även utsikten var inspirerande på slutet, till sjön skulle jag!

Till slut kom jag också ikapp Martin igen som helt uppenbart travat på bra sen jag släppte honom.

- Härligt att se dig, du är urstark! Kör Tommy! ropade han.

Jag upptäckte dock i samma veva att mitt skosnöre gått upp, så jag stannade för att knyta det medan han travade iväg igen. Snart var jag dock åter ikapp, och nu drog jag om och öste på mot målet. Väl framme stod min vän Åsa med en termosmugg som fick agera medalj, och min fru Petra med en segerkyss. Visst hade många kommit i mål före mig, men som Erik sa på prisutdelningen dagen efter – som jag ser det är ni alla vinnare!

Två minuter senare kom Martin, och vi gratulerade varandra till segrarna och sen ville jag raka vägen hem till sängen. Övervägde någon sekund att invänta Jenny, men insåg att jag inte orkade. Det kunde nog ta ett tag… Hemma i stugan kraschade jag på golvet innanför dörren och blev liggande någonstans mellan 15-30 minuter. Slut. Nöjd. Otroligt trött. En vinnare!

På golvet. Klockan visar 12h38m, 2935 höjdmeter, 57,94 km. Slut.

Relaterade länkar:

• Anmäld till Sweden Sky Race 24!

Edsåsdalen med TNT, avslutning

Så kom söndagen, och lägret skulle avslutas. Vi inledde extra tidigt med en morgonjogg innan frukosten, bara 30 minuter i lugnt tempo på ganska flack bana. Inledningsvis kändes benen väldigt trötta, men dom piggade på sig eftersom och på slutet ville dom gärna springa snabbare än resten av gruppen...

Råkade springa ifrån gruppen, så stannade och fotograferade dom så länge

Efter morgonjoggen blev det frukost och kaffe i solen, innan jag gick och skrev klart inlägget om lördagen, och sen var det dags för själva avslutningspasset. Det visade sig gå till en slalombacke, där vi sprang upp till ett vindskydd omkring 120 höjdmeter högre upp (på ungefär 800 meter). Ungefär halva vägen sprang vi dock på en stig bredvid slalombacken, klart trevligare än den helt obanade backen.

Där uppe fick vi veta att vi skulle springa ner igen, och sen upp antingen en eller två gånger till beroende på hur pigg man kände sig (jag sprang 1,5), för att sen springa ner en sista gång och efter det tävla upp. Twisten på det hela var att vi redan nu skulle gissa hur lång tid vi springa upp på i tävlingen, och den som kom upp närmast sin gissning skulle vinna.

Vi delges information uppe vid vindskyddet

Vi fick inte ha några klockor längre, och den enda ledtråd vi hade var att det tagit 23 minuter från att vi lämnade hotellet till tidpunkten då vi fick informationen. Då hade vi ändå stått stilla en stund vid backens fot samt en stund här uppe också, och vi visste inte riktigt hur långt eller länge vi sprang från hotellet till foten och inte heller långt eller hur många höjdmeter det var från foten upp hit... Klurigt värre!

Jag gissade till slut på 10:12, då jag kände mig rätt sliten redan vid den här bestigningen och gissade att jag skulle vara ännu mer sliten efter att ha sprungit backen några gånger innan - och jag gissade att det tagit mellan 10-12 minuter upp den här gången.

Utsikten från vindskyddet

Så, ner igen alltså, och så upp igen, och sen ner och sen velade jag om jag skulle ta ett till varv eller inte... Då föreslog en av ledarna att jag kunde ju springa halvvägs och vända om jag kände mig osäker. Klockrent! Så upp igen ungefär halva vägen tills jag mötte Kleist som var på väg ner efter sin andra vända, då kändes det lagom att vända. Hade tänkt att jag skulle kunna göra en stilstudie på hans utförslöpning, men han sprang så sjukt långsamt att jag sprang om honom istället. Lyckligtvis fångades det även på film, kolla efter 2:42 nedan. =)

I själva tävlingen var jag dock sliten som väntat och fick gå långa bitar. Det var grymt härlig stämning dock då alla som gått i mål stod och hejade upp oss som kom lite senare, så tack vare det gick det helt klart några sekunder snabbare på slutet. Inte jättenöjd med min prestation direkt, men det blev ingen total genomklappning heller som jag var rädd för i början.

När vi var klara med tävlingen tog vi en fin liten omväg tillbaka till hotellet och där var det snart dags för lunch. Efter lunchen blev det kaffe i solen igen och sen gick jag och packade klart väskan så vi kunde dra direkt efter avslutningen för att komma hem till stan i rimlig tid.

På avslutningen sammanfattades lägret snabbt, och sen var det prisutdelning i tävlingen tidigare där man skulle gissa sin tid. Det visade sig att jag kommit upp på 8:16, klart bättre än min uppskattade tid alltså (10:12). Godkänd tid på 800 meter med 120 höjdmeter tycker jag, speciellt när man hade så trötta ben sen så väl dagarna innan som bestigningarna precis innan. Kleist gissade på 4:32 och kom upp på 4:31... Respekt i dubbel bemärkelse!

Idolbild på Kleist och Eric Forsner

Sammanfattningsvis ett fantastiskt läger med härliga deltagare och ledare. Det skulle förvåna mig om jag inte åker till Edsåsdalen med TNT igen framöver!

Relaterade länkar:

• Edsåsdalen med Team Nordic Trail, från första dagen
• Edsåsdalen med TNT, dag två, från andra dagen

Edsåsdalen med TNT, dag två

På lördagen var det långpass på schemat. Först frukost vid 8 som vanligt, där vi även fick packa varsin lunchlåda att ta med på turen som började kl 10. Skapligt med tid att byta om och packa ryggsäcken med andra ord, så lyckades vila en liten stund också. Väderprognosen såg dyster ut med en hel del regn under dagen, men tittade man ut genom fönstret såg det ljusare ut. Packade dock med både regnjacka och regnbyxor i ryggan, samt en förstärkningströja om det skulle bli kyligt. Även vantar och en buff fick följa med på färden, samt så klart några energibars, lite godis och en massa vatten. Sen var det äntligen dags för lägrets höjdpunkt! Långpass på fjället!

 Vi började med att ta ett varv på sagostigen på Mirandas inverkan, där vi fick se både rävar, träd med mustasch, en älg och ett gäng troll. Rolig uppvärmning! Sen satte vi av längs Fjällmaratonleden upp mot Välliste, 1025 möh (sagostigen på knappa 500 möh). Första biten gick ganska lätt på en väg, men snart nog drog vi upp för en stig.

Dagens första vätskepaus

Hyfsat torrt i marken här jämfört med vad vi varit med om första dagarna. Trevligt! Gjorde tempot lite högre. Det var dock tungt att backen liksom aldrig tog slut... Det var inte speciellt brant, men det var uppför, uppför, uppför och knappt ens några flacka partier första åtta kilometrarna. Jobbigt så klart, och det kändes att jag tränat alldeles för lite backe!

På en spång i höjd med trädgränsen beordrades vi stanna för att beundra utsikten

...och den kan man väl inte klaga på, va?

Här är det snart slut på träd...

...och strax såg det istället ut så här! Så underbart vackert!

Den traditionella semester-selfien. =)

Fick sen hjälp med ett foto av en vänlig medlöpare.

När vi nådde upp till startbackens topp efter 8 km fick vi veta att dom tänkte dela gruppen, en som skulle springa lite länge och ta nordtoppen på vägen, och ett gäng som skulle gå direkt på den riktiga toppen. Jag var förvisso mör men ville verkligen springa, så jag hängde med på omvägen.

Här är vi på slutet av första backen och tittar mot riktiga toppen. Ganska brant nedför där
Emil sitter... Tittar ni riktigt noga kan ni se hur "tuffa gruppen" är på väg ner från toppen.

Vi stack därför iväg åt vänster på bilden, jag och lite drygt halva gänget. Tämligen brant nedför första biten, så blev inte direkt utvilad av den nedförsbacken, men sen var det ganska flackt bort till nordtoppen vilket var väldigt trevligt. Hängde med bra dit och var faktiskt först upp på den efter en spurt på slutet!

På nordtoppen med några av utbrytarna!

Desto tyngre var det när vi skulle upp på riktiga toppen sen, då 150 höjdmeter skulle övervinnas på en dryg kilometer. Dit kom jag näst sist istället...

Rejäl lutning upp mot toppen

Det tog sitt lilla tag som sagt, men upp kom jag! 1025 möh!

Väl där var det äntligen lunchdags, och dom trötta benen fick vila en lite längre period. Välkommet! Det visade sig att inte bara dom andra från min grupp var där, utan även basgruppen hade tagit sig dit medan vi var ute på vår lilla omväg. Allihop satt bakom en kant för att få lä.

Lunchpaus with a view!

Medan vi satt där och åt började vi höra åskan, och ju längre vi åt desto närmre kom den... Till slut sa en av ledarna att det nog var bäst att packa ihop och springa ner nu. Det var dock en av ledarna för basgruppen, vi i medel packade förvisso också ihop, men vi gjorde det för att sticka iväg till nästa topp.

Riktigt tungt blev det, då det var ett väldigt obanat och blött underlag på vägen dit, och efter halva vägen kom även regnet ikapp oss. Vi stannade till och satte på oss jackorna och sen vidare.

Sista biten upp mot sista toppen

Regnet tilltog mer och mer och efter toppen bestämde vi oss för att ta närmsta vägen hemåt. Tur att en av ledarna var orienterare! Han kollade kartan och sen var det bara för oss andra att följa efter. Återigen fick vi uppleva den fantastiska utförslöpningen. Regnet rörde mig inte det minsta när det var så härligt! Hade vi haft samma regn och varit på väg upp samma väg hade jag nog varit betydligt mer besvärad av det.

Väntar in eftersläntrare på vägen ner

Snart nog var vi hemma igen, turen summerades till 25,5 km och +/-1088 höjdmeter. Fyra och en halvtimme tog det exklusive lunchstoppet. En redig dagsutflykt! Duktigt mör när vi kom hem satte jag mig med en proteinkaka och massa vatten, innan jag åter gick till simbassängen för att simma bort lite stelhet. Denna gång passade jag även på att basta lite där det var riktigt skönt. Hann se några komma och gå innan jag kände mig nöjd. =)

Efter det hade vi fri tid fram till middagen och många satte sig i de gemensamma utrymmena och snackade skit och spelade spel. Riktigt mysig eftermiddag!

Häng i matsalen

Häng i lobbyn

Sen smaskig mat och efter det föreläsning med Anders Kleist, killen som krossade rekordet på fjällmaraton förra året trots att han ramlade och skadade foten innan han ens kommit halvvägs. Galen kille, men också väldigt inspirerande. Ett av hans tips var att undvika sidoaktiviteter, som han förklarade som "typ släktmiddagar och sånt".

Bra föreläsning tyckte jag, även om jag får ta hans tips med några lastbilsflak salt. =) Efter föreläsningen var det kvällshäng med en trubadur men jag var så trött att jag bara tog en öl i stillhet ihop med Peter innan vi båda kände att vi lika gärna kunde gå och lägga oss som att sitta där.


Började skriva på det här inlägget, men fick bryta vid lunchpausen och skiva klart det ganska precis nu istället!

Relaterade länkar:

• Edsåsdalen med Team Nordic Trail, från första dagen
• Edsåsdalen med TNT, avslutning, från tredje dagen

Edsåsdalen med Team Nordic Trail

Jag befinner mig för tillfället i Edsåsdalen på läger med Team Nordic Trail. Jag bilade upp ihop med fyra andra trailtokar igår och kom upp vi nio på kvällen. Resan tog ungefär åtta timmar, men det var ändå ganska trevligt ihop med det trevliga sällskapet. När vi kom fram kollade vi in rummen, chillade en halvtimme eller så i storstugan ihop med några andra som kommit men sen blev det hyfsat tidig sänggång. Några i gänget bestämde sig nämligen för att gå upp klockan fem och springa upp på Åreskutan och fick ganska brått i säng efter det.

Frukosten serverades från kl. 8 idag, och första programpunkten var klockan 10 för att vänta in det stora gäng som kom med nattåget. Totalt är vi nu närmare 70 personer på lägret! Innan frukost bestämde jag mig därför för att ta en liten morgonpromenad, eftersom jag vaknade vid sjutiden. Jag låg och drog mig en halvtimme, men vid 7:30 drog jag på mig kläder och gick ut för att titta lite på omgivningen. Rakt över gatan hittade jag en slalombacke som jag fick för mig att gå upp för, det är ju ändå höjdmeter och fjällterräng som är huvudsyftet med min vistelse här.

En bit upp för Slalombacken

Vid 10 sen var det som sagt uppstart med en liten samling och genomgång av vad vi ska förvänta oss, och strax efter stack vi iväg på en topp tur till Lillvalen, en nätt liten tur på 12,68 km och 435 höjdmeter.

Första biten gick på en ganska väluppkörd skoterled.

Ganska många höjdmeter senare blev det vattenpaus i fjällbäck

Efter det följde vi en ganska mycket mindre uppkörd skoterled

Och då tittade även solen fram!

Och till slut var vi uppe, 861 meter över havet!

Sen ner, så sjukt härligt! Älskar nedförslöpning, speciellt i terräng! Jag gick med i en utbrytargrupp som öste på extra i nedförslöpningen. En liten vurpa blev det, men inte värre än att jag fick ett litet skrapsår på underarmen och lite smuts på kläderna. Ett lågt pris för det nöjet!

Whee! Anja, som jag delade bil med, på väg nedför

Väl nere tog ett gäng av oss ett halvbad i en bäck strax bakom hotellet, otroligt skönt för benen! Sen väntade lunch och efter det lite vila. Vi fick välsmakande renskav, fast nästan vad som helst hade nog varit gott just då, och sen lite välbehövlig vila till klockan tre (vilket var knappa två timmar efter att lunchen var uppäten).

Nästa programpunkt var myrintervaller. Vi joggade upp för den där skoterleden igen och svängde så småningom åt andra hållet där det var en stor myr. Där sprang vi en serie med 1, 2, 3, 2, 1 minuter då man skulle springa så mycket man orkade runt runt i myren under hela perioden och vila en liten stund emellan. Första minuten gick rätt bra, men på slutet av tvåminutaren var det svårt att hålla farten uppe. Med jämna mellanrum sjönk man ner en bra bit längre än knät så det var tur man inte hade för stora skor. =) Vid treminutaren var det så klart ännu jobbigare, och jag tacklade av ganska fort, men då fick en ledare för sig att vara PT åt mig och följde efter och pushade på hela intervallen! Shit pommes! Han fick fram krafter jag inte trodde att jag hade!

Ledaren som jagade mig...

Efter myren joggade vi hem och fyllde på med energi som hastigast innan det var dags för ett pass med funktionell styrka. Tyvärr gick det i ett då, en och en halv timme, så det blev inga foton, men ni får lita på mig att det var jobbigt! Allra helst eftersom man hade de tidigare två passen i benen redan... Många övningar parade man ihop sig två och två vilket skapade en härlig stämning - nästan så man glömde hur trött man var.

Sen var det middag och lite fritid innan vi hade en föreläsning om fjällsäkerhet en timme vid åtta. Jag valde att vänta lite med middagen och inledde istället med en proteinkaka och massa vatten i storstugan medan jag pustade ut. När jag började känna mig nöjd och precis skulle till att duscha kom en kompis jag träffade på Italien-resan (läs mer här) och berättade att han och några till tagit en tur till ställets pool vilket han varmt rekommenderade. Så jag gick dit istället. Sjukt skönt för den möra kroppen att plaska runt lite där!

När det började bli tight för att hinna med middagen innan föreläsningen fick dock den aktiviteten avbrytas för att gå och duscha, sen en kanongod middag med fläskfilé och pannacota, och sen var det dags för den där föreläsningen. Intressant, speciellt delarna om hur man ska göra för att linda en stukning eller stoppa en blödning. Sen fick det räcka för idag! Nu ska jag sova så jag orkar med morgondagens långpass! God natt!

Relaterade länkar:

• Edsåsdalen med TNT, dag två, från andra dagen
• Edsåsdalen med TNT, avslutning, från tredje dagen