Det hela började i vintras när det plötsligt dök upp ett nytt lopp på den svenska trailhimlen. ”Sveriges första Skyrace” kallades det. ”Det är dags att Sverige får ett traillopp av internationell toppklass” sa arrangören. Det skulle gå i Lapplandsfjällen, området som jag längtat efter att springa i sen mitt löpintresse tog verklig fart förra sommarn då jag läste om ett event där dom skulle springa från Abisko till Kebnekaise på tre dagar. Nu var det en tur från Björkliden, via Låktatjåkka, Trollsjön, Kårsavagge och Måndalen och sen tillbaka till Björkliden – på en dag! Det skulle gå att välja på två distanser i loppet: 50 km och 3000 höjdmeter eller 100 km och 6000 höjdmeter, eller med andra ord ett eller två varv på den banan.
 |
| Sista versionen av banskissen... |
Då loppet gick i semestertider bokade vi nattåg och en stuga för hela familjen och stannade uppe i Björkliden lite extra, onsdag till onsdag (loppet gick natten lördag-söndag). Dagarna innan vandrade vi runt i området och passade även på att testa delar av banan. Vi tog den första milen av banan från Björkliden upp till Låktatjåkko där vi bokat en ”utbytesnatt” på torsdagen och frossade i deras mytomspunna våfflor. Sen spelade vi kort, bastade och tog det allmänt lugnt fram till middagen. Efter middagen tog jag och äldste sonen en topptur till Låktatjokka, toppen på 180 höjdmeter till precis bredvid stugan, som även den ingick i loppet – sen sov vi gott!
 |
| Ganska grått på vägen upp, men ändå härligt! |
 |
| På toppen av Låktatjåkka! |
 |
| Dagen efter, liksom övriga dagar, var vädret på topp! |
Efter genomgången gick jag och sov igen tills en timme innan start. Då gick jag upp och packade ryggsäcken med all obligatorisk utrustning samt en hel bunt energibars, godis och elektrolyttabletter. Sen iväg till start- och målområdet, och in som en av dom sista i startfållan. Då startfållan var lite omvänd betydde det dock att jag fick starta längre fram än planerat. Kompenserade det med att ta ut den inledande svängen ordentligt och att göra high-five med barnen, som dock inte alls var beredda på det, vilket gjorde att jag vände om och sprang förbi en gång till. Nu hade alla som hade bråttom redan kommit en bra bit upp för startbacken, och jag kunde påbörja mitt lopp i lugn och ro.
 |
| Gör mig redo för High-Five! |
Planen var att ta det riktigt lugnt hela vägen upp till Låktatjåkka, den inledande dryga milen med 1000 höjdmeter, och därför gick jag redan i startbacken. Solen stekte dessutom och svetten lackade även när jag gick. Efter några hundra meter fick jag sällskap av min vän Anja som tänkte springa med upp till Låktatjåkko utom tävlan då hon inte kände sig redo för hela distansen. När vi gick där och pratade mötte vi Anna Eriksmo, en annan bekant, som var ämnad för toppstriden men tyvärr hade fått kasta in handduken. När hon hörde om vår plan att ta det riktigt lugnt upp till Låkta vände hon emellertid om igen och slog följe med oss. En stund senare kom första nedförsbacken och jag kände att jag borde springa på, eftersom jag trots allt var med i tävlingen, och sa adjö till mitt trevliga sällskap. Lite trist, men helt rätt.
 |
| Skyrunning! |
 |
| Stämplar på Låktatjåkkas topp |
När jag kom ner till anhalten såg jag några lekande barn och ropade ut mina barns namn. Det var dom, och dom kom springande fram till kanten av banan och hejade och hurrade! Sen visade de vägen fram till frun och Ille, kompisen som hämtade oss i Abisko dagen innan och nu gett dom skjuts hit. Här fanns också banans enda riktiga matstation, så jag stod där och käkade lite allt möjligt och snackade under tiden. Bland annat resonerade jag med frun kring mina känningar i knät, då detta var enda chansen man hade att bryta loppet på ett vettigt sätt. Efter det här väntade närmare fyra mil av ödemark innan återkomsten till Björkliden. En bemannad station skulle passeras efter ungefär hälften, men där skulle bara bjudas på sportdryck och dit fanns ingen bilväg. Vi kom fram till att jag ändå skulle fortsätta, vilket så här i efterhand var helt rätt!
På väg ut från stationen mötte jag nya kompisen som var på väg in. Jag frågade honom hur det kändes, om han tänkte bryta, men han var osäker. Vet inte hur det blev med honom faktiskt, men jag såg honom aldrig igen. Hoppas han tog sig runt!
Vägen till Trollsjön, som var nästa anhalt, var längre än jag hade fått intryck av, och på väg dit mötte jag två personer som beslutat bryta loppet och var på väg tillbaka till stationen (som ju var enda platsen där banan passerade i närheten av en bilväg). I övrigt var jag helt ensam hela vägen dit och såg inte röken av någon varken framåt eller bakåt förrän jag kom ganska nära sjön. Då såg jag en rygg ganska långt fram. Jag hade förresten plockat fram stavarna igen då det gick svagt uppför hela vägen till sjön, och när jag använde dem märkte jag att knät kändes mycket bättre. Goda nyheter!
Från Trollsjön vände banan nästan rakt upp. Här skulle 600 höjdmeter tas på 1,5 km. Här fick jag tillslut sällskap igen. Först träffade jag en kille som hette Martin som fått kramp, sen en kille och en tjej som sprang ihop och nu stod och fyllde sina vattenflaskor, och ännu en bit upp en kille som pekade ut i horisonten när jag kom. – Ser du renarna? frågade han. Jag tittade men såg inget. – Där, på kammen! sa han. Då såg jag! Längs kammen på berget bredvid syntes konturerna av ett femtiotal renar i profil, som vandrade ned från berget precis på kammen. Otroligt häftigt!
 |
| Vägen in mot Trollsjön, så vackert att man blir knäsvag! |
 |
| Kontrollen ovanför Trollsjön, strax före midnatt |
När vi närmade oss foten såg jag en kompis en bit ner och satte lite extra fart som lämnade Martin på efterkälken. Jag var snart ikapp Jenny, som ihop med en kille i grön tröja tycktes ha problem att ta sig över ett vad torrskodda. ”Hej! Skulle inte du och jag ha sällskap sist i fältet?” ropade jag till Jenny, då det var vad vi skämtsamt kommit överens om när jag övertalade henne att anmäla sig. Sen visade jag vägen genom vadet genom att helt enkelt klampa igenom utan att bekymra mig om att fötterna blev dyngsura. Sen hade jag följe med Jenny en bit, men fick efter en kilometer eller så släppa henne då mitt illamående kom tillbaka.
Plockade fram energikakan igen och gick och mumsade på den, för att snart nog bli upphunnen av Martin. Jag behövde dock gå och mumsa ett tag till så jag släppte förbi honom. Jag bestämde att när jag kom fram till Kårsavagge-kontrollen skulle jag gå in och sätta mig inomhus och smaska i mig en hel Snickers för att göra magen lite mer långsiktigt nöjd. Nu fick jag därför lite fart igen och kom ikapp Martin, som nu gick hela tiden då krampen var tillbaka, gick om honom, och skyndade så mycket jag nu orkade in till dryckesstationen. Det visade sig dock att stationen var ett bord längs banan och en bit ifrån själva huset. Då myggtätheten här var ett skämt skyndade jag vidare för att hitta en plats med klart mindre myggor, för att kunna avnjuta min Snickers i lugn och ro. En bit upp för den inledande branten upp mot Måndalen, nästa och sista kontrollen, hittade jag ett stort stenblock med fantastisk utsikt över Kårsavagge. Där hoppade jag upp och satte mig, tog av ryggsäcken och packade upp min Snickers. Där satt jag, typ klockan två på natten, och tittade på när solen gick upp över dalen. En helt fantastisk stund!
 |
| Utsikten från min sten |
 |
| Passade även på att ta en selfie! =) |
Sen gick jag ensam ganska länge igen. Försökte trampa på spetsiga stenar för att massera hålfoten. Satte mig på en sten en stund igen när jag kommit tillräckligt högt för att telefonen skulle ha täckning och skickade en uppdatering till frugan via SMS, åt på en proteinkaka och vilade benet. Nu var det riktigt segt och tröttheten var stor. Efter en stund såg jag två människor i fjärran vilket gav mig lite motivation att ta mig vidare.
En halvtimme senare kom jag upp till Måndalen-korset, tidigare än väntat då det hade flyttat! Inte konstigt att vi gick fel på fredagen, banan hade varit felmarkerad! Här satte jag ner knät i snön medan jag stämplade, och såg också en rygg försvinna upp mot själva Måndalen. Jag stannade och tog några kort från olika vinklar för att visa frugan hur det såg ut där kontrollen stod nu, och satte sen fart efter ryggen jag sett. Väl uppe såg jag ryggen igen, men satte mig och öppnade påsen med Nappar som jag hade med mig. Dom kickade in rejält, och jag fick snabbt ny energi! Även knät kändes bättre, oklart om det berodde på stunden i snön, energin från Napparna, pannben eller hemlängtan. Jag sprang hur som helst betydligt mer efter det här ögonblicket!
 |
| Här satt jag och smaskade på mina Nappar |
 |
| Även utsikten var inspirerande på slutet, till sjön skulle jag! |
- Härligt att se dig, du är urstark! Kör Tommy! ropade han.
Jag upptäckte dock i samma veva att mitt skosnöre gått upp, så jag stannade för att knyta det medan han travade iväg igen. Snart var jag dock åter ikapp, och nu drog jag om och öste på mot målet. Väl framme stod min vän Åsa med en termosmugg som fick agera medalj, och min fru Petra med en segerkyss. Visst hade många kommit i mål före mig, men som Erik sa på prisutdelningen dagen efter – som jag ser det är ni alla vinnare!
Två minuter senare kom Martin, och vi gratulerade varandra till segrarna och sen ville jag raka vägen hem till sängen. Övervägde någon sekund att invänta Jenny, men insåg att jag inte orkade. Det kunde nog ta ett tag… Hemma i stugan kraschade jag på golvet innanför dörren och blev liggande någonstans mellan 15-30 minuter. Slut. Nöjd. Otroligt trött. En vinnare!
 |
| På golvet. Klockan visar 12h38m, 2935 höjdmeter, 57,94 km. Slut. |
