Äventyrslöpning: Jag - en springknarkare?

Kämpar mig uppför Ekebyhovsbacken

Jag har förstått nu. Löpning är min drog.

Löparpeppen är kompisgänget som fick mig att verkligen fastna i det och Viktor och Miranda är mina langare.

Tillåt mig att utveckla!

För bara ett par år sen hatade jag att springa. Verkligen hatade! Sen hände något, och nu springer jag flera mil varje vecka. Jag har till och med varit iväg till Italien och sprungit ett terränglopp på 22 km och sammanlagt 1200 positiva höjdmeter!

Nu brukar jag titta in som hastigast några gånger per vecka på Team Nordic Trails (TNT) hemsida, där dom listar sina events. Det var där jag hittade resan till Trail del Lago d'Orta i Italien för en månad sen och resan gav rejäl mersmak! Senaste tiden har det dock bara stått:

"Inom kort presenteras hela 2014 års program"

Igår fick jag nog och skrev till Miranda, högsta hönset på TNT och även reseledare på Italien-resan:

"Hur går det med programmet för 2014? Jag vill ut och resa med dig igen!"

Efter det började osökt den gamla KSMB-låten "Sex-noll-två" snurra i huvudet:

"Du visade mig nånting som jag inte trodde fanns
Någonting som gjorde att det obehagliga försvann
Det skaka' om mitt huvud och förstora min pupill
och tog mig till ett ställe där man gör va' f*n man vill

Men det varade så kort, och jag vill dit nu en gång till!
Så ta mig till den värld där man får göra som man vill!"

Plötsligt förstod jag. Jag tror inte att låten skrevs om löpning, men det är precis så jag känner. När jag springer är jag fri. Fri från bekymmer, fri från problem, bara jag och det omkring mig finns kvar. Jag får den egentid som jag saknat sen barnen kom in i mitt liv, tid att bara vara min och tänka på precis vad jag vill - inga krav! På dom mer äventyrliga turerna får man dessutom det vackra, den euforiska upplevelsen av att befinna sig mitt i en storslagen natur. Och när man öser på längs en svagt nedförsluttande stig, med snabbt pumpande hjärta och all fokus på var foten ska sättas i, är lyckan total!

Om det är sant? Ja, det finns till och med en förklaring till det på Wikipedia. Det stavas Endorfin.

"Endorfinutsöndringen kan leda till "träningsnarkomani", vilket är en kombination av kemiskt beroende av endorfin och ett psykiskt beroende. En studie har visat att effekten av endorfin ... av 45 minuter högintensiv löpning gav samma effekt mätt i smärthämning vid termisk provokation, som vid injicering av 10 mg morfin.

Endorfin anses ofta vara kroppens eget morfin, av den anledningen att ämnena, precis som morfin, heroin och andra opiater, binder till så kallade opioidreceptorer. Kemiskt är dock endorfin och morfin helt obesläktade."

Det fina med min drog är dock att den istället för att bryta ner kroppen gör den frisk! Visst kanske det har vissa sociala komplikationer, men rent fysiskt (bortsett från eventuella skador) finns det inga baksidor - bara framsidor! Kanske finns det en liten ekonomisk problemställning också nu när jag fått upp ögonen för löparresor, och en hel del pengar har i ärlighetens namn även lagts på utrustningsbiten... Men det är även fullt möjligt att få sina kickar gratis, speciellt nu när garderoben redan är välfylld! :-)

Dagisuppgiften

Att vara beroende är kanske inte så bra, men jag tycker ändå att det är betydligt bättre än att vara en orkeslös soffpotatis. För några år sen när mitt barn i en uppgift på dagis skulle säga tre saker som jag var bra på sa han "Att rita, att bära saker och att ligga ner". Tror inte svaret skulle bli samma idag! Jag har satt upp mästerverket bredvid sängen som påminnelse. Nu är utmaningen bara att hålla träningen på en rimlig nivå så det inte blir osunt.

Därför vill jag avslutningsvis passa på att tacka alla inblandade i min transformation!

This is Team Löparpeppen!

Tack till Löparpeppen, den lilla Facebook-grupp som jag delar största delen av min löpning med. Ni har verkligen hjälpt mig med att ta steget från enstaka springturer till regelbunden träning. Ni har svarat på mina frågor, dumma som avancerade, och inspirerat med era.

Tack till Viktor Winterglöd, som ordnat med både Inspirerande och Utmanande löpträning i grupp här hemma i Stenhamra. När du i våras tog med oss för att springa uppför Ekebyhovsbacken tyckte jag du var knäpp, men nu gör jag det frivilligt helt själv. Du har verkligen inspirerat och utmanat mig i min löpning, och hjälpt mig att hitta den sanna löpglädjen!

Tack till Miranda Kvist, för den helgrymma resan till Italien och för ditt stöd och din hjälp inför densamma. Fantastiskt bra anordnat av en underbar personlighet, jag har bara goda minnen av alltihop. Till och med vädret var perfekt! Jag vill ha mer!

Slutligen ett stort tack till min familj, och primärt då min fru, för att ni låter mig springa, peppade mig att våga resa och låter mig älska löpningen. Utan ert stöd skulle det inte gå! Som tack får ni en hälsosammare och lyckligare Tommy, och förhoppningsvis även inspiration till ett mer aktivt liv för även er.

Efter det återstår bara att dela med mig av diverse inspirationsbilder från mina turer under året! Jag blir både glad och peppad av att se dem, hoppas ni kan känna samma sak.

Och kom ihåg; Spring för äventyret, inte för att vinna! Eller för att citera John Gill: