Gran Canaria med Runacademy, dag 2

Dagens löptur var en topptur till Gran Canarias högsta topp, Pico de las Nieves på 1949 meter över havet. Totalt skulle turen bli 15 km och 800 höjdmeter, vilket visade sig stämma ganska precis! Inledningsvis blev vi körda med bil till ett ställe en bit nedanför, men därifrån sprang vi sen ännu mer nedåt. Sjukt härlig start på turen! Jag var så ivrig att komma iväg att jag missade gruppbilden som dom visst tog strax efter att jag stack i förväg...

Vad som annars var roligt var att jag hängde bra med snabba gruppen, som dessutom var förstärkta med Elov och Johan dagen till ära, så länge det gick utför - typ 4,5 km, eller knapp 40 minuter (inklusive en del fotopauser etc.).

Vad som var mindre kul var att jag blev tvungen att släppa dom ganska direkt när det började gå uppför... Istället fick jag gå mellan snabba och medel på vägen upp, och var därför på egen hand i ungefär 450 höjdmeter, eller 55 minuter som det tog för mig... Sen fick jag sitta 15-20 minuter och vänta på medelgruppen, eftersom jag inte visste hur vi skulle fortsätta från den punkten. Men det var rätt skönt. Passade på att byta till en torr tröja, lufta fötterna och smörja på lite extra SportSlick, käka en av mina två matsäcksmackor och på det stora hela chilla.

När dom väl kom upp var det på med skorna, packa i ordning ryggan, och sen springa med 500 meter till för att komma till bergets topp, där det var en ny paus. Nu skulle hela gruppen äta sin matsäck, och jag åt så klart min andra macka. Vi passade naturligtvis även på att ta en gruppbild på toppen. =)

Efter toppen var det den skönaste löpningen i världshistorien. Först ganska tekniskt utför, sen en superhärlig stig som bara gick och gick, nästan plant, i var som kändes som en knapp evighet. Njöt i fulla drag!

Elov, Johan, guiden Guillermo och jag!

När vi kom hem till hotellet igen skyndade jag mig ner på spa:t en dryg timme, sen var det dags för en föreläsning där Petra berättade om hur man blir en bättre löpare. Inga nyheter för mig direkt, det handlar kort sammanfattat om att variera sin träning och komma ihåg att återhämta sig.

Efter det körde vi ett ganska lugnt styrkepass och sen en timme vila innan middagen... Fantastiskt god mat på det här hotellet förresten! Sen var alla möra nog att gå till sina rum. Slut för idag, tack för idag!

Gran Canaria med Runacademy, dag 1

Igår var det mest bara resa och lite intro, samkväm och lära känna varandra, så jag räknar idag som dag 1, dagen med det första springpasset. Det först springpasset var beskrivet som "En lättare uppstartsjogg där vi tar det väldigt lugnt för att hinna acklimatisera oss".  Både det och att springa en rundtur på 17 km och 900 höjdmeter låter ju trevligt, men det låter inte som samma tur... Den slutade dessutom på 19 km och 967 höjdmeter på min klocka.

Det var många som var rejält slitna efter den lätta uppstartsjoggen, och flera som sa att det var det tyngsta pass dom gjort någonsin. Spännande att se hur folks lår mår imorgon, då vi ska ha en topptur till Gran Canarias högsta topp. =) Den turen ska dock bli något enklare, med ungefär 15 km och 800 höjdmeter.

Men åter till dagens tur. Fantastiskt vackert här! Vi delade upp oss i tre grupper, och jag valde den i mitten. Kändes helt rätt. Även om jag kanske sprang snabbare än de flesta i gruppen utför så är jag tyvärr fortfarande väldigt svag uppför. Där har jag mycket att jobba på!

Vid start var det tyvärr ganska kraftig dimma, så vyerna uteblev inledningsvis. Första kilometern var dessutom mest bara uppför, så det kändes lite motigt i början... Men sen lättade dimman och stigarna började gå plant eller utför och livet blev underbart!

Fotobomb coming up! Mer text längre ner...

Efter 9 km, +450/-700 hm, tog vi lunch med medhavd macka. Många var ganska möra redan här, men nu var det den värsta biten kvar. Förutom dom 250 höjdmeter vi låg back skulle vi ett par hundra till upp innan det vände neråt igen. Passade på att byta tröja också, då den jag hade på mig började bli ganska blöt... Här är utsikten från min lunchplats åt några olika håll:

Sen, som sagt, var det uppför...

Belöningen!

Efter det hade vi ett par timmar paus innan det var dags för lite löpteknik med Petra (Kindlund, Runacademys grundare). Efter genomgången och några olika löpskolningsövningar så blev vi filmade var för sig när vi sprang, för att sen titta på och få feedback från ledarna. Min teknik var så fulländad att ledarna inte hittade något att anmärka på! Win!! Övning ger färdighet sägs det ju... =)

Sen blev det ett par timmar i spa:t på hotellet innan det var dags för genomgång av vad morgondagen har att bjuda på, följt av middag.

Efter att ha svullat massor av fett, protein och kolhydrater i en trerättersbuffé är jag nu på rummet och skriver detta... och snart kommer jag sova som en stock! Godnatt!

2014 i löparskor

2014 kom att handla helt och hållet om Sweden Sky Race 24. Inför 2014 hade jag tankar på AXA Fjällmaraton eller Bydalen Fjällmaraton samt ett återbesök i italienska bergen, men i mitten av januari annonserades loppet som skakade om hela mitt liv. Att springa i Lapplandsfjällen har länge varit en dröm, och nu såg jag chansen. Loppet var dock i överkant av vad som kändes rimligt, speciellt så pass tidigt på säsongen som i mitten av juli, men jag ville verkligen inte missa den här chansen!

På grund av SSR24 fick den tänkta revanschen på SpringCross ersättas med ett första test på ultralopp genom Lidingöloppet Ultramarathon. Jag anlitade även ett proffs för att få hjälp att lägga upp min träning så ett bra sätt för att lyckas med att ta mig runt Sweden Sky. Just ta mig runt vad det självklara målet, någon framskjuten placering eller ett tidsmål kändes inte relevant.

Satsningen på uthållighet och fjällöpning gjorde att min genomsnittsfart sänkts ytterligare. En hel del långpass i lågpuls, många pass på teknisk terräng och en hel del vändor upp och ner i slalombackar drar liksom ner genomsnittsfarten även om man egentligen är snabbare än innan. Åter igen slog jag rekord på de flesta tänkbara distanser vid dom pass då jag satsade på fart.

Här är året i siffror, siffran inom paranteserna är 2013 års notering.

Total distans under året, 1917 km (1417 km)
Total löptid under året, 248 timmar (179 timmar)
Totalt antal turer under året, 179 (165)
Totalt antal höjdmeter under året, 30433 (19939)
Genomsnittlig fart under året, 7:46 min/km (7:35)
Genomsnittlig puls under året, 142 bpm (149 bpm)
Nytt rekord på Coopers test, 2,62 km (2,54 km)
Nytt rekord på 3 km, 13:45 (14:17)
Nytt rekord på 5 km, 23:38 (23:54)
Nytt rekord på 10 km, 53:41 (59:51)

Nytt rekord på 15 km, 1:27:42 (1:34:09)

Nytt rekord på halvmara, 2:13:33 (2:27:02)

Nytt rekord på maraton, 4:32:40 (-)

Nytt rekord på 50 km, 5:23:06 (-)

Nytt längsta tur, 57,94 km (28,3 km)

Nytt backigaste, 2935 positiva höjdmeter (1070)

Av rekorden slogs Cooper, 3 km och 5 km på ett testlopp i hemmaspåret (29/5), 10 km på ett tröskelintervallpass på 3*3 km med 5 min joggvila mellan (1/7) och 15 km under ett backvarvpass(!), 4*2,7 km/60 hm med 1 min ståvila (24/6), halvmara, maraton och 50 km slogs alla på Lidingöloppet Ultramarathon (3/5) och längsta och backigaste på Sweden Sky Race 24 (19/7).

Som synes är rekorden alla slagna före eller under SSR24, vilket betyder att jag lyckades bra med träningen inför loppet, jag lyckades ta mig runt, men efter loppet var det inte mycket kvar av mig. Jag körde på med löpningen, men var sliten och mätt och lyckades inte nå tillbaka till formen från första halvåret. Jag gjorde några tävlingar och avslutade med ett uselt Lidingölopp, sen tog jag en månads uppehåll från löpningen för att ladda om och hitta löpsuget igen.

Efter uppehållet var suget tillbaka, men formen sämre än på väldigt länge. Nu har jag dock på två månader börjat närma mig den form jag hade i våras, så lite försprång jämfört med 2014 får man säga! Jag ska dock inte försöka mig på något extremare än Sweden Sky under 2015 då jag inte vill råka ut för samma kollaps igen, så rekorden för längsta tur och backigaste tur har goda utsikter för att stå sig. Men man ska väl aldrig säga aldrig, några galna äventyr blir det säkert!

Återkomsten

Jag har inte bloggat på länge. Ska vara ärlig och säga att det är för att jag inte funnit någon större glädje i att springa på länge... Efter sommarens underbara vecka i Björkliden var kroppen helt slut. Jag försökte springa vidare eftersom jag hade några ytterligare lopp inplanerade under hösten, men det vara bara för att jag borde - inte för att jag ville. Efter sista loppet, Lidingöloppet, bestämde jag mig därför för att ta en månads uppehåll från löpningen. Hela oktober tänkte jag hålla upp, och gjorde även så förutom ett per okynnesturer när jag var på konferens i Lissabon, men då sprang jag för att jag verkligen ville!

En knapp kilometer från hotellet i Lissabon (en av skyskraporna till höger)

Noterade dock att jag redan sen Lidingö ultramarathon bara bloggat om läger och tävlingar, vardagsinläggen försvann efter det. Kanske var det redan där inspirationen började sina? Har inget minne av att det tog emot att springa då, men har ingen vettig förklaring till varför jag aldrig skrev om det. Nåja...

När jag väl skulle komma igång igen i början av november så var formen totalt försvunnen. Jag hade tänkt att jag skulle köra Maffetone-stilen, med bara lågpuls, och jämförelsesiffrorna var skrämmande. Jag låg över minuten sämre per kilometer jämfört med i våras. Det blev inte hellre bättre vid andra,  tredje eller fjärde försöket försöket, utan raka motsatsen. Jag började fundera om jag dragit på mig någon form av sjukdom eller om det verkligen kunde vara rimligt att förlora formen till denna grad...

Vid femte försöket kunde jag inte ens hålla låg puls, utan så fort jag tog springsteg så steg pulsen hur långsamt jag än sprang. Efter att ha försökt några kilometer på det här viset så vissnade jag och tog det något tveksamma beslutet att springa fort istället. Det var en skön och befriande känsla, och mina fem kilometer på det här sättet var förvisso även dom ungefär minuten långsammare per kilometer än mitt personliga rekord, men trots allt höll jag ut och sprang hela vägen. Det gjorde mig åtminstone något lugnare i oron kring om jag hade något fel i kroppen. Det verkade helt enkelt som om formen försvunnit till denna galna grad.

Dock ska jag väl också ha i åtanke att det inte bara var uppehållet under oktober som påverkade, utan även den bristfälliga träning jag ägnade mig åt under resten av sensommarn och hösten. Samt även att jag ju inte har mycket grund att stå på eftersom jag är så pass ny i mitt intresse för löpning... Så kallad grundkondition, om det nu finns något sånt, är väl knappast på topp efter att i dryga 35 år hatat att springa.

Det intressanta är dock att efter dom snabba fem kilometrarna så kändes nästa tur betydligt bättre! Det var dock en morgonjogg i Barcelona (konferens igen), så det var svår att jämföra med dom tidigare försöken, men känslan var mycket bättre. Även kvällsturen, upp på ett berg och ner igen, kändes riktigt bra. Svårt att veta hur mycket påverkan miljö och klimat, och möjligheten att springa med lätta kläder, hade, men helt klart var att det kändes mycket bättre!

På ett berg i Barcelona...

På väg ner mot hamnen på andra sidan lite senare...

När jag kom hem igen så sprang jag en 3 km tävling vid sidan av mitt yngsta barn, som kändes okej, och sen på eftermiddagen tänkte jag testa formen med min gamla vanliga runda. Hade dock hällt i mig ett par koppar kaffe och mumsat ett par små chokladbollar precis innan, så magen var inte helt med i matchen. Rundan var ingen katastrof, men ingen höjdare heller. Nästa runda efter det gick dock klart bättre, och var min bästa dittills efter nystarten.

Rundan efter blev dock ett steg i fel riktning igen, så efter det bestämde jag mig för att ta en till runda med snabba 5 km. Den här gången gick det betydligt snabbare på mina snabba 5 km, även om det var en bit kvar till personliga rekordet, och på nästa Maffetone-runda så såg jag klara framsteg igen. Nu kändes det som om jag faktiskt började närma mig den jag var tidigare, vilket var en underbar känsla. Det tog typ en månad, och det är fortfarande en bit kvar till tiderna när jag sprang som bäst, men nu är jag åtminstone tillbaka i matchen!

Så, för att komma till någon form av slutsats, så - åtminstone för min kropp - verkar det som om lågpulspassen måste varvas med högpulspass för att jag ska utvecklas. Jag kommer dock fortsätta springa lågpulspass som mitt vanligaste pass, men minst en gång i veckan ska jag lägga in ett tröskel- eller högpulspass, som snabbdistans eller intervallpass. Den här veckan blev det reflexbanan!

Ute på reflexbanan hemmavid. Härligt att ösa på i mörker och oländig terräng!

Relaterad läsning:

• Grundträning a la Maffetone
• Genomlidit Lidingöloppet