Lidingöloppet Ultramarathon

I lördags var det ultra-debut för mig! Ultra som i längre än maraton. Faktum är att det var även maraton-debut då det längsta jag sprungit tidigare var 34 km (ett maraton är 42 km). Just det här ultraloppet (alltså längre än maraton) är 50 km långt och går runt Lidingö. 

Jag har egentligen aldrig varit speciellt intresserad av att springa detta lopp, men efter att jag i vintras anmälde mig till Sweden Sky Race 24, ett 53 km långt lopp i Lapplandsfjällen, slog det mig att jag borde prova att springa så långt under lite enklare omständigheter först för att testa hur det är. Så därför anmälde jag mig till Lidingöloppet Ultramarathon, där vätskekontrollerna kommer var femte kilometer och man aldrig är långt från en väg om man skulle tvingas bryta av någon anledning.

Eftersom loppet mest bara var ett test så var jag faktiskt inte speciellt pirrig inför loppet, som jag lätt blir annars. Mitt stora mål var att just ta mig i mål, på mindre än maxtiden på åtta timmar. Mina 34 km gick på 4:28, så det skulle inte vara omöjligt. Jag satte också upp ett drömmål, som jag skulle kunna nå om allt gick min väg, att springa loppet på under sex timmar, och ett mer realistiskt mål på 6:40, vilket jag skulle nå om jag klarade att hålla samma genomsnittsfart som under mina 34 km under resterande 16 km också.

Jag velade en del kring strategin innan loppet. Skulle jag börja lite hårdare för att ha tid att gå på när jag blev trött på slutet, eller börja lugnt så jag inte skulle bli så trött på slutet? Jag lyckades aldrig bestämma mig på förhand utan bestämde mig istället för att gå på känsla. Jag hade en idé om att hålla mig på MAF-puls fram till varvningen vid 26 km, men det höll inte länge. Redan efter knappa åtta minuter, i första riktiga uppförsbacken (Grönsta-backen), gick jag över den, och sen låg jag över den i princip resten av loppet...

Abborrbacken första gången, efter ungefär 5 km

Det kändes bra dock! Jag såg till att hålla pulsen någorlunda låg i alla fall, och tänkte att nu när det är tävling borde det väl vara så att pulsen ska vara lite högre? Jag försökte därför hålla pulsen mellan 150-160 istället (min MAF-puls är 141). Första 5 km gick på strax under 30 minuter, vilket var ganska mycket snabbare än jag hade tänkt mig på förhand, men kroppen var taggad och allt kändes bra, så jag körde på! Jag stabiliserades på omkring 6:20 min/km tempo, vilket fortfarande var klart snabbare än vad jag hade tänkt mig, men eftersom allt kändes bra lät jag kroppen hållas.

Första motgången kom efter 19 km då jag på en väldigt enkel passage började tänka på att springa avslappnat; såg till att få lite dimmig blick, slappna av i axlarna, och så PANG! En rot stack upp mitt i vägen och jag gav den en stenhård tåpaj! Jag skrek rakt ut, och tjejen ett tiotal meter framför hoppade till, vände sig om och frågade om jag var okej. "Jag tror det..." fick jag ur mig och haltade några steg framåt. Det gjorde rejält ont, men jag motstod frestelsen att ta av mig skon för att se hur det egentligen såg ut. Istället gick jag en bit, kändes mig för, tog några springsteg, gick lite igen... och till slut så sprang jag och försökte låta bli att känna efter - och det höll!

På väg upp mot banans högsta punkt vid 22 km

Efter 22 km ringde jag familjen och förvarnade att jag skulle komma in för varvning om cirka 15 minuter och att jag då ville ha min keps och mina godisnappar som jag lämnat i deras förvar. Under just den kvarten ändrades dock vädret markant då solen gick i moln allt oftare och vinden tilltog. När jag väl träffade familjen tackade jag därför nej till kepsen jag bett om och fortsatte med buffen jag haft från start. Napparna tog jag dock gladeligen emot! Jag stannade och pratade ett par minuter med dom, kramades lite och drack lite vatten ur vattenflaskan dom hade. Tankade lite energi på ett annat plan helt enkelt. Jag hade inte bråttom och så som dom ställde upp på att hänga där hela dagen var dom värda lite uppmärksamhet!

Vattenlangning av äldste sonen

Benen hann tyvärr stelna till lite under pausen så första kilometern efter varvningen blev lite haltande. Jag fick sällskap med två andra under någon kilometer som jag började prata lite med. Den äldre av dom, en man som började närma sig sextio, sprang för sjätte gången, medan den andre var färsking precis som jag och i liknande ålder också. Dom höll dock något högre tempo än vad som var bekvämt för mig, så strax efter att vi passerat 30 km (på tiden 3:12) ihop släppte jag dom. Jag hade dom ändå inom synhåll under ganska lång tid efter det då deras tempo bara var en gnutta högre än vad jag ville ha.

Uppe vid Rönneberga gård, efter ca 31 km, bjöds på hemgjord blåbärssoppa som var riktigt smaskig. Blev lite chockad av smaken dock då jag hade förväntat mig Ekströms, men när det släppt kunde jag njuta av resten. Det gjorde dock att jag blev kvar där i två minuter innan jag tog mig vidare, men när jag väl kom iväg hade jag gott om energi av både vilan och blåbärssoppan!

Det behövdes, då det var en långdragen stigning strax efter under någon kilometer, och sen den så kallade "tvättbrädan" förbi Bosön där det är upp och mer mest hela tiden. Här tog jag mig om färskingen i paret som jag sprang med tidigare, som uppenbarligen tappat den äldre. Vid 39 km kom vi fram till Grönsta igen och den här gången hade jag familjen på plats som hejade på mig. Gud vad sånt värmer! Heja dom! Jag stannade och pratade med dom en liten stund och plötsligt kom frugan på att största grabben kunde springa med mig uppför Grönsta-backen, och sen vända ner igen. Trevligt sällskap verkligen, speciellt eftersom jag mest gick!

Abborbacken andra gången, nu med drygt ett maraton i benen...

Efter det var det "bara" milen kvar, men rackarns trötta ben. Under sista milen fick jag avnjuta Abborrbacken en andra gång och dessutom Karins backe, som många Lidingölöpare menar är jobbigare än den förstnämnda eftersom lutningen är skarpare och man redan har Abborrbacken i benen. Needless to say kanske, men jag gick i båda! Strax innan Abborrbacken tog jag mig förresten om den äldre ur paret jag passerade 30 km med, och fick uppskattande tillrop om att jag hade disponerat mina krafter bra trots att det var första försöket på distansen. Det värmde!

Efter Karins är det mest utför på vägen till målet, men jag orkade knappt springa ändå. Nu började krafterna verkligen sina! Jag blev passerad av fler under sista tre kilometrarna än under hela perioden från varvningen fram till Karins backe - dock inte av någon av de två tidigare omnämnda! Målet när det väl kom var väldigt välkommet! Frun mötte upp hundra meter före och sprang med och peppade in mig sista biten, och vid mållinjen stod de båda sönerna och hejade. Jag orkade dock inte riktigt ge min uppskattning utan kraschade vid mat- och vätskekontrollen strax efter mål och blev kvar någon minut innan jag reste mig och orkade prata med dom...

FINISHER 50K! / ULTRA-TOMMY

Vid målet delades Finisher-tröjor ut till dom som klarat sig dit. Jag fick både den gröna för 50 km som jag skulle ha och en gul för 26 km som det blivit så många över av att dom som klarat 50 km och ville fick en sån också. Klart man ville!

Tiden då? Jag gick i mål på helt galna 5:23:06! Jag som bara drömt om att komma under sex timmar... Sjukt nöjd (även om det är svårt att se på bilden ovan ;-))!

Sammanfattningsvis både en bra läxa och ett gott formbesked inför sommarens stora äventyr!

Relaterade länkar:

• Anmäld till Sweden Sky Race 24
• Ultrapremiär på lördag! (mer om mina mål)