Jag vann Sweden Sky Race!

Jag klarade det! I f**king did it! Detta trots att banan växte och växte, och underlaget var betydligt värre än jag räknat med. Dessutom med ont i flera delar av mitt vänstra ben redan efter 15 km och en dålig kosthållning som gav illamående efter ungefär 25 km. Det tog betydligt längre tid än väntat, men runt kom jag tillslut! Men låt mig backa och ta det från början…

Det hela började i vintras när det plötsligt dök upp ett nytt lopp på den svenska trailhimlen. ”Sveriges första Skyrace” kallades det. ”Det är dags att Sverige får ett traillopp av internationell toppklass” sa arrangören. Det skulle gå i Lapplandsfjällen, området som jag längtat efter att springa i sen mitt löpintresse tog verklig fart förra sommarn då jag läste om ett event där dom skulle springa från Abisko till Kebnekaise på tre dagar. Nu var det en tur från Björkliden, via Låktatjåkka, Trollsjön, Kårsavagge och Måndalen och sen tillbaka till Björkliden – på en dag! Det skulle gå att välja på två distanser i loppet: 50 km och 3000 höjdmeter eller 100 km och 6000 höjdmeter, eller med andra ord ett eller två varv på den banan.

Sista versionen av banskissen... 

Jag tvekade inför distansen, 50 km och 3000 höjdmeter var i mastigaste laget, men kunde ändå inte låta bli lockelsen att anmäla mig. Det lät så fantastiskt på alla sätt, utom då att det var lite i längsta laget… Men nu när det var dessa distanser som erbjöds fick man väl bita ihop! Under halvåret som följde växte dessutom distansen flera gånger. Ganska snart efter att bandragningen presenterades kom besked att varvet växt till 53 km, och någon vecka innan loppet presenterades en ny som var uppe i 54 km. När en kille sen för första gången sprang banan, dagen innan loppet, visade hans klocka 57 km och när jag själv kom i mål visade min 58 km. Men som sagt, jag kom i mål!

Då loppet gick i semestertider bokade vi nattåg och en stuga för hela familjen och stannade uppe i Björkliden lite extra, onsdag till onsdag (loppet gick natten lördag-söndag). Dagarna innan vandrade vi runt i området och passade även på att testa delar av banan. Vi tog den första milen av banan från Björkliden upp till Låktatjåkko där vi bokat en ”utbytesnatt” på torsdagen och frossade i deras mytomspunna våfflor. Sen spelade vi kort, bastade och tog det allmänt lugnt fram till middagen. Efter middagen tog jag och äldste sonen en topptur till Låktatjokka, toppen på 180 höjdmeter till precis bredvid stugan, som även den ingick i loppet – sen sov vi gott!

Ganska grått på vägen upp, men ändå härligt!

På toppen av Låktatjåkka!

Dagen efter tänkte vi gå tillbaka via Måndalen på loppets sista 13 km, vilket skulle bli kring 15 km inräknat genvägen till andra sidan banan. Efter att vi genat ikapp banan gick det dock lite galet och vi råkade följa den baklänges istället, ner till Kårsavagge. Vi märkte det inte heller förrän det gick på ett ut att vända tillbaka eller fortsätta, så vi fortsatte. Som tur var lyckades vi få en kompis att hämta upp oss med bil i Abisko vilket gjorde att turen ”bara” blev 26 km. Rätt mycket även det dagen innan ett ultralopp dock, och inte minst för våra två barn, 5 och 8 år. Men dom kämpade på tappert, och det var förvånansvärt lite gnäll från deras håll. Stolt som en tupp blev jag!

Dagen efter, liksom övriga dagar, var vädret på topp!

På kvällen försökte jag vara uppe lite extra så jag kunde sova riktigt länge på morgonen efter, vilket borde vara optimalt för loppet som startade klockan 18 och som jag beräknade skulle ta 10-12 timmar. Planen misslyckades dock på andra sidan, då jag inte lyckades sova längre än vanligt ändå. Dumt… Låg dock kvar i sängen och tog det lugnt till klockan 10, då det var dags att äta frukost för att hinna till föreläsningen med Scott Cole som efterföljdes av en obligatorisk genomgång av banan. Vi fick även lyssna till en same som har renar i området, som pratade om vikten av att inte störa renarna. Han passade även på att ondgöra sig över loppet som var på fel plats och vid fel tid och han ville helst att vi alla skulle diskas redan innan start, då vi alla skulle störa renarna bara genom att delta. Dom hade nämligen fått med en klausul i reglerna om att den som störde renar skulle diskvalificeras. Nu blev det som tur var inte så!

Efter genomgången gick jag och sov igen tills en timme innan start. Då gick jag upp och packade ryggsäcken med all obligatorisk utrustning samt en hel bunt energibars, godis och elektrolyttabletter. Sen iväg till start- och målområdet, och in som en av dom sista i startfållan. Då startfållan var lite omvänd betydde det dock att jag fick starta längre fram än planerat. Kompenserade det med att ta ut den inledande svängen ordentligt och att göra high-five med barnen, som dock inte alls var beredda på det, vilket gjorde att jag vände om och sprang förbi en gång till. Nu hade alla som hade bråttom redan kommit en bra bit upp för startbacken, och jag kunde påbörja mitt lopp i lugn och ro.

Gör mig redo för High-Five!

Direkt innan start drog dom förresten igång temat till ”Den onde, den gode, den fule” i högtalarna och gav några peppande ord på vägen. Riktigt mäktigt, speciellt för ett gammalt Metallica-fan som jag! Sen räknade vi alla tillsammans ner från fem innan starten gick – och så släpptes startsnöret! Peppen var verkligen på topp när vi drog iväg!

Planen var att ta det riktigt lugnt hela vägen upp till Låktatjåkka, den inledande dryga milen med 1000 höjdmeter, och därför gick jag redan i startbacken. Solen stekte dessutom och svetten lackade även när jag gick. Efter några hundra meter fick jag sällskap av min vän Anja som tänkte springa med upp till Låktatjåkko utom tävlan då hon inte kände sig redo för hela distansen. När vi gick där och pratade mötte vi Anna Eriksmo, en annan bekant, som var ämnad för toppstriden men tyvärr hade fått kasta in handduken. När hon hörde om vår plan att ta det riktigt lugnt upp till Låkta vände hon emellertid om igen och slog följe med oss. En stund senare kom första nedförsbacken och jag kände att jag borde springa på, eftersom jag trots allt var med i tävlingen, och sa adjö till mitt trevliga sällskap. Lite trist, men helt rätt.

Skyrunning!

Gick om ett par personer nu när jag fått upp farten och närmade mig sakta en kille som gått och pratat med oss tidigare. På slutet av ett snöfält stannade han till och väntade in mig och sa att eftersom vi tycks hålla ganska lika fart så kunde vi ju lika gärna ta sällskap. Sagt och gjort, vi tog sällskap upp till Låkta där vi bjöds på den berömda våfflan och sen upp till toppen bredvid. Stavarna var till stor hjälp där, och när min nye vän tycktes ha det rätt tungt så lånade jag ut stavarna till honom sista biten. Uppe på toppen tittade vi på utsikten och stämplade våra kartor, sen fällde jag ihop stavarna inför nerfärden. På vägen ner hade jag betydligt högre fart än kompanjonen, så väl nere slog jag en signal till frugan och uppdaterade henne om läget och passade på att ta lite godis medan jag väntade in honom. Frugan hade fixat skjuts och skulle stå och heja med barnen nere vid Låktatjåkko Hållplats, som skulle nås efter 9 km nedförsbacke. Väldigt roliga nyheter!

Stämplar på Låktatjåkkas topp

Sämre var att nya kompisen hade börjat få känningar i knät, som blev värre och värre i nedförsbackarna som följde. Jag fick även lite känning själv, men inte alls lika illa. Efter ungefär halva vägen ner sa han att jag fick trava på själv då han inte ville sinka mig, varför jag fick springa helt ensam sista halvmilen ner till stationen. Här gjorde jag mina snabbaste fem kilometrar på loppet!

När jag kom ner till anhalten såg jag några lekande barn och ropade ut mina barns namn. Det var dom, och dom kom springande fram till kanten av banan och hejade och hurrade! Sen visade de vägen fram till frun och Ille, kompisen som hämtade oss i Abisko dagen innan och nu gett dom skjuts hit. Här fanns också banans enda riktiga matstation, så jag stod där och käkade lite allt möjligt och snackade under tiden. Bland annat resonerade jag med frun kring mina känningar i knät, då detta var enda chansen man hade att bryta loppet på ett vettigt sätt. Efter det här väntade närmare fyra mil av ödemark innan återkomsten till Björkliden. En bemannad station skulle passeras efter ungefär hälften, men där skulle bara bjudas på sportdryck och dit fanns ingen bilväg. Vi kom fram till att jag ändå skulle fortsätta, vilket så här i efterhand var helt rätt!

På väg ut från stationen mötte jag nya kompisen som var på väg in. Jag frågade honom hur det kändes, om han tänkte bryta, men han var osäker. Vet inte hur det blev med honom faktiskt, men jag såg honom aldrig igen. Hoppas han tog sig runt!

Vägen till Trollsjön, som var nästa anhalt, var längre än jag hade fått intryck av, och på väg dit mötte jag två personer som beslutat bryta loppet och var på väg tillbaka till stationen (som ju var enda platsen där banan passerade i närheten av en bilväg). I övrigt var jag helt ensam hela vägen dit och såg inte röken av någon varken framåt eller bakåt förrän jag kom ganska nära sjön. Då såg jag en rygg ganska långt fram. Jag hade förresten plockat fram stavarna igen då det gick svagt uppför hela vägen till sjön, och när jag använde dem märkte jag att knät kändes mycket bättre. Goda nyheter!
Från Trollsjön vände banan nästan rakt upp. Här skulle 600 höjdmeter tas på 1,5 km. Här fick jag tillslut sällskap igen. Först träffade jag en kille som hette Martin som fått kramp, sen en kille och en tjej som sprang ihop och nu stod och fyllde sina vattenflaskor, och ännu en bit upp en kille som pekade ut i horisonten när jag kom. – Ser du renarna? frågade han. Jag tittade men såg inget. – Där, på kammen! sa han. Då såg jag! Längs kammen på berget bredvid syntes konturerna av ett femtiotal renar i profil, som vandrade ned från berget precis på kammen. Otroligt häftigt!

Vägen in mot Trollsjön, så vackert att man blir knäsvag!

Tyvärr blev jag strax därefter lätt illamående och kom på att jag inte ätit något sen matstationen. Tog ett par tuggor på en energibar och skyndade sen vidare upp mot toppen där jag bestämde att jag skulle stanna en stund och njuta av utsikten och käka vidare. Nu hade Martin fått ny fart och var hack i häl på mig, och även övriga jag mött på väg upp hängde på, så vi hade en hel hord människor på toppkontrollen samtidigt. Jag tog några tuggor till, stämplade min karta, drack lite vatten, pratade med dom andra och njöt av utsikten.

Kontrollen ovanför Trollsjön, strax före midnatt

Efter lite andhämtning efter den hårda uppförsbacken kände jag mig redo att rulla ner först av alla och sa adjö och stack iväg. Martin tog rygg på mig och vi hade sen sällskap en bra stund på vägen ner mot Kårsavagge. Här var det helt obanat genom stenar av alla olika storlekar, och riktigt brant på sina ställen. Tempot blev nästan lika lågt som på vägen upp. Tanken om att förbättra snittempot i utförslöpningen för att kompensera det dåliga tempot upp gick här om intet. Vi passerade dock en Falk på vägen, som hade svårt att se snitslarna i skymningsljuset. Klockan hade passerat ett nu, så jag sa att han skulle ta rygg på oss. Det gjorde han emellertid inte, så vi var snart ensamma igen.

När vi närmade oss foten såg jag en kompis en bit ner och satte lite extra fart som lämnade Martin på efterkälken. Jag var snart ikapp Jenny, som ihop med en kille i grön tröja tycktes ha problem att ta sig över ett vad torrskodda. ”Hej! Skulle inte du och jag ha sällskap sist i fältet?” ropade jag till Jenny, då det var vad vi skämtsamt kommit överens om när jag övertalade henne att anmäla sig. Sen visade jag vägen genom vadet genom att helt enkelt klampa igenom utan att bekymra mig om att fötterna blev dyngsura. Sen hade jag följe med Jenny en bit, men fick efter en kilometer eller så släppa henne då mitt illamående kom tillbaka.

Plockade fram energikakan igen och gick och mumsade på den, för att snart nog bli upphunnen av Martin. Jag behövde dock gå och mumsa ett tag till så jag släppte förbi honom. Jag bestämde att när jag kom fram till Kårsavagge-kontrollen skulle jag gå in och sätta mig inomhus och smaska i mig en hel Snickers för att göra magen lite mer långsiktigt nöjd. Nu fick jag därför lite fart igen och kom ikapp Martin, som nu gick hela tiden då krampen var tillbaka, gick om honom, och skyndade så mycket jag nu orkade in till dryckesstationen. Det visade sig dock att stationen var ett bord längs banan och en bit ifrån själva huset. Då myggtätheten här var ett skämt skyndade jag vidare för att hitta en plats med klart mindre myggor, för att kunna avnjuta min Snickers i lugn och ro. En bit upp för den inledande branten upp mot Måndalen, nästa och sista kontrollen, hittade jag ett stort stenblock med fantastisk utsikt över Kårsavagge. Där hoppade jag upp och satte mig, tog av ryggsäcken och packade upp min Snickers. Där satt jag, typ klockan två på natten, och tittade på när solen gick upp över dalen. En helt fantastisk stund!

Utsikten från min sten

Passade även på att ta en selfie! =)

Med min Snickers i magen var illamåendet nu borta. Martin kom ikapp mig lagom till jag stoppat sista biten i munnen och nu satt och skulle sätta en bit tejp på något som sved bakom vänstra axeln. Han erbjöd sig sätta dit tejpen åt mig, riktigt hyggligt gjort! Sen började vi gå upp ihop, och han höll tillbaka farten då jag fick ta det lilla lugna inledningsvis med en hel Snickers att smälta. Efter en stund släppte jag dock honom då jag började känna av knät igen, och även började få ont i hålfoten på samma ben.

Sen gick jag ensam ganska länge igen. Försökte trampa på spetsiga stenar för att massera hålfoten. Satte mig på en sten en stund igen när jag kommit tillräckligt högt för att telefonen skulle ha täckning och skickade en uppdatering till frugan via SMS, åt på en proteinkaka och vilade benet. Nu var det riktigt segt och tröttheten var stor. Efter en stund såg jag två människor i fjärran vilket gav mig lite motivation att ta mig vidare.

En halvtimme senare kom jag upp till Måndalen-korset, tidigare än väntat då det hade flyttat! Inte konstigt att vi gick fel på fredagen, banan hade varit felmarkerad! Här satte jag ner knät i snön medan jag stämplade, och såg också en rygg försvinna upp mot själva Måndalen. Jag stannade och tog några kort från olika vinklar för att visa frugan hur det såg ut där kontrollen stod nu, och satte sen fart efter ryggen jag sett. Väl uppe såg jag ryggen igen, men satte mig och öppnade påsen med Nappar som jag hade med mig. Dom kickade in rejält, och jag fick snabbt ny energi! Även knät kändes bättre, oklart om det berodde på stunden i snön, energin från Napparna, pannben eller hemlängtan. Jag sprang hur som helst betydligt mer efter det här ögonblicket!

Här satt jag och smaskade på mina Nappar

Det var ungefär en mil kvar nu, och på den milen tog jag mellan 5-10 placeringar. Ryggen visade sig ha tillhört Christer Schapiro som jag snart var ikapp och om, sen tog jag Jenny och ett par till som hade sällskap med henne, sen killen med gröna tröjan som Jenny haft som sällskap tidigare. Jag kan även ha passerat någon mer, minnet är lite grumligt vid den här tiden.

Även utsikten var inspirerande på slutet, till sjön skulle jag!

Till slut kom jag också ikapp Martin igen som helt uppenbart travat på bra sen jag släppte honom.

- Härligt att se dig, du är urstark! Kör Tommy! ropade han.

Jag upptäckte dock i samma veva att mitt skosnöre gått upp, så jag stannade för att knyta det medan han travade iväg igen. Snart var jag dock åter ikapp, och nu drog jag om och öste på mot målet. Väl framme stod min vän Åsa med en termosmugg som fick agera medalj, och min fru Petra med en segerkyss. Visst hade många kommit i mål före mig, men som Erik sa på prisutdelningen dagen efter – som jag ser det är ni alla vinnare!

Två minuter senare kom Martin, och vi gratulerade varandra till segrarna och sen ville jag raka vägen hem till sängen. Övervägde någon sekund att invänta Jenny, men insåg att jag inte orkade. Det kunde nog ta ett tag… Hemma i stugan kraschade jag på golvet innanför dörren och blev liggande någonstans mellan 15-30 minuter. Slut. Nöjd. Otroligt trött. En vinnare!

På golvet. Klockan visar 12h38m, 2935 höjdmeter, 57,94 km. Slut.

Relaterade länkar:

• Anmäld till Sweden Sky Race 24!